Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.

Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.

Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.