Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.
Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.
1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:
Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.
Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.
Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.
Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:
Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.
Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.
Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.
Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??
Fortsättning följer efter hand.
10 kommentarer:
Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter.
30-talet ringde - de vill ha sin syn på kön tillbaka...
Hilda
Humor, Hilda.
Nu har jag läst inlägget. Jorå, de menar nog snoppen-in-i-musen-formen. Rund kloss in i runt hål, fyrkantig kloss in i fyrkantigt hål. Man vill ju bara gratulera missionprovinsmännens fruar när man läser sånt här: grattis tjejer, KUL SEX.
Jag blir annars mest upprörd över att heteroförhållandet alltid framhålls som så fantastiskt fläckfritt i såna här texter. 'Mannen tar hand om sin avkomma' vad är det för jävla sagomyter. 20 % föräldraledighet för fäder, eller nåt nu va? När missionsprovinsmannen slår upp ögonen på lördagen och blickar in i sin färska morgontidning, är det ansvarsfulla män han ser? Traffickingbögarna är ju ett GIGANTISKT problem för världen eller? De lesbiska pedofilnätverken utnyttjar barn på löpande band, eller?
Grejen är att inga såna här ideologier handlar om en saklig övertygelse utan om projicering. Det är därför det är så snett att 'ta debatten med Sverigedemokraterna'. Det handlar inte om att möta argument därför att argument och logik biter inte på den som för sin egen psykologiska överlevnads skull måste projicera sina problem och rädslor på andra. Rasister och homofober och sexister använder olika argument som täckmantel - oftast ovetande om det själva - men den egentliga grundorsaken är inte dessa. Grundorsaken är en skräck för det förbjudna inuti dem själva. En förlamande känsla av att vara under attack av kvinnor, bögar, muslimer, you name it, är vad som står skrivet mellan raderna i såna här brev.
Det går att sammanfatta det som de skriver i ett enda ord: löjeväckande.
Det upphör aldrig att förvåna mig, den sexualfixering dessa personer som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor i samhället, har. En fixering av vad andra gör i sängkammaren, att könsorganen absolut måste passa som pusselbitar för att sex ska vara möjligt, olika samlagsställningar och en fixering vid att det enda syftet med sex ska vara barnaalstring. Man kan fråga sig om de inbillar sig att oralsex och analsex är något som enbart homosexuella ägnar sig åt? Tycker de att de som biskopar i Missionsprovinsen ska bestämma hur deras församlingsmedlemmar ska ha sex? Kanske rent av kontrollera så att församlingsmedlemmarna gör något otillbörligt?
Och även vid att det enda som äktenskap syftar till är att avla barn. Som om alla de som gifter sig har en plikt att avla barn. De bortser från att inte alla vill eller kan få barn. De kanske redan har så många barn som de vill ha, är sterila, har passerat klimakteriet eller helt enkelt inte vill ha några barn. Ska dessa personer då vara diskvalificerade från att gifta sig?
Det här tycker jag är ett särskilt intressant påstående:
"En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips istället av känslor till någon av sit eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna."
"Konstigt nog" kan de inte uppge en källa för detta påstående. Man kan fråga sig om de har provat på både att vara homosexuella och heterosexuella, så att de kan komma med ett dylikt påstående??
Och det blir löjligt när medelålders till äldre män skriver unga kvinnor på näsan vad deras instinkter, känslor och uppgifter i livet ska vara. Man pratar som om det fanns en självklar mall för hur en kvinna resp. man ska vara. Det pratet kanske gick hem på 1950-talet, men idag år 2009??
De borde inse att de bara gör sig till åtlöje i de flestas ögon när de kommer med dessa tramsiga uttalanden.
/A.
Rättelse: det ska stå: "Kanske rent av kontrollera så att församlingsmedlemmarna inte gör något otillbörligt?"
/A.
Jaha, kan man skriva något annat här eller? Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...
Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?
Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.
Tack för din genomgång, hapax. Jag läser och kommenterar del 2 snart.
/Markus
Markus,
Du är förstås varmt välkommen att kommentera. Det var ju för din skull jag skrev det här inlägget. Det är inte min mening att avfärda alla som lutar åt det konservativa hållet, utan tvärtom att efterlysa en dialog med lite mer genomtänkta argument.
Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.
Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.
1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska var fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.
Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?
2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.
Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?
3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap. Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning INTE behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.
Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?
Det här blev visst lite långt... Jag lyfter upp den här kommentaren till ett nytt inlägg, så kan vi fortsätta samtalet där.
Jag tycker nog att det knappast är ett problem att folk inte förökar sig och uppfyller jorden så mycket som vi gör just nu. Naturligtvis finns det homosexuella som har barn (inte alls ovanligt, heller), men varför ska just barnalastrande uppfattas som så oerhört viktigt? Vi har ju redan ett överbefolkningsproblem. Jag tycker denna kärnfamiljfetisch är oroande på många sätt.
Hilda
Hilda:
Jag och min man har frivilligt avstått från föräldraskap. Utifrån MP-biskoparnas text så funderar jag naturligtvis på om de anser att Gud kan välsigna ett äktenskap där man väljer bort barnalstrande? Det låter onekligen som om man menar att det är en central punkt i äktenskapets uppbyggnad.
Kyrka och stat behöver inte tycka lika.
Skicka en kommentar