Vem går du till för att få tröst när du är ledsen? När 6 000 svenska barn svarade på den frågan hamnade mamma på första plats. Pappa hamnade först på femte plats, efter en kompis, någon annan och ingen.
Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.
Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:
Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.
Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:
Det var jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
(Hosea 11:3-4)
2 kommentarer:
Om jag ska problematisera det du skriver lite så kan man väl ifrågasätta om det verkligen är att gå emot strömmen i just din mansroll att vara en empatisk pappa? För är det inte så att det finns flera mansroller, och att den som du bekänner dig till är just en av dem? Sen tror jag visserligen att man som människa alltid ingår i olika spel samtidigt och att man därför kan verka mer kontroversiell i andra delar av sitt liv. Och att den mansrollen som en etniskt svensk (?) akademiker väljer i sig är en slags motström mot en annan som finns i vår gemensamma kultur.
Om jag ska spetsa till det än mer så kan man säga att det finns inget mer strömlinjeformat än att kalla sig pappa innan man kallar sig teolog, att läsa Koka makaroner och ta föräldraledigt i en viss sociomiljö. Det finns ju tillochmed undersökningar som visar att män som tar föräldraledigt tjänar på det i sin karriär (och det gör naturligtvis inte kvinnor). Med det sagt är jag inte emot empatiska och engagerade pappor förstås, det är ju också min sociomiljö i stora bitar. Men du fattar vad jag menar va?
Maja,
Det vore under min värdighet att läsa Koka makaroner. Jag skulle hellre skriva en egen pappabok. Så du har väl en poäng där om vilken sorts mansroll jag redan valt.
Men ändå, trots att jag hör till den akademikerklass där jämställt pappande är en av de främsta statusmarkörerna, så märker jag att jag dagligen behöver arbeta med empati och närhet i relationen till mina barn. Manligheten är en sociopsykologisk defekt som sitter djupt, oavsett klasstillhörighet. Som arvsynden. Hm, en idé till ett nytt inlägg kanske... :)
Skicka en kommentar