Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?
Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.
Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.
Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.
Om kriget kommer... duck and cover
2 timmar sedan
3 kommentarer:
Jag skrev en kommentar till Ulf Ekmans blogginlägg, och kommentarerna till detsamma, som nu "väntat på moderering" i flera dagar. Väntan på moderering börjar låta som en refusering, så därför publicerar jag kommentaren här i stället:
Kärnfamiljer kan se ut på olika sätt, även i Bibeln. Det finns gott om polygama familjer. Familjen vi hyllar med våra julkrubbor är en styvfamilj. Och Rut och Noomi skaffar ett barn tillsammans, med lite hjälp av Boas.
Några män som är gifta med varandra finns förstås inte. Men Ulf Ekman gör en intressant tolkning när han säger att familjen “har sin utgångspunkt i Treenighetens inre liv”. Om man ser Fadern, Sonen och Anden som en familj, så tar Fadern och Anden lite hjälp av en kvinna utanför familjen för att låta Sonen födas på jorden.
Utifrån Bibeln och den gyllene regeln borde vi ha respekt för att familjer kan se ut på olika sätt. Att stämpla vissa familjer som sämre än andra utifrån ytliga kriterier låter mer som fariseism än kristendom för mig.
För Jesus är det varken fortplantningen eller den heterosexuella tvåsamheten som är livets mening. I första hand ska vi söka Guds rike. Om vi är ensamstående eller om vi ingår i någon slags kärnfamilj är mindre viktigt.
Hur menar du när du säger detta: "En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd."
Antyder det uttalandet att du menar att den tvåkönade familjen de facto är mer värd? Eller att en samkönad familj som "lyckas" skulle stödja familjen som den generellt mest lämpliga strukturen? Viken slags status är det du pratar om?
S: Vad jag menar i det här sammanhanget är helt enkelt att jag vill vända på det konservativa argumentet att samkönade äktenskap är ett "hot mot familjen". Utifrån premissen att det är bra med äktenskap och stabil familjebildning menar jag att man i stället borde dra slutsatsen att det är bra med en utvidgad äktenskapslag. Samkönade äktenskap stärker familjen som institution, och enskilda familjer stärks när de av samhället erkänns som likvärdiga med andra familjer.
Så den heteronormativitet du mycket riktigt nosar här tror jag inte främst är min utan samhällets och Ulf Ekmans (i olika grad, förstås). I alla fall var det så det var tänkt.
Skicka en kommentar