Ofta kan man höra att kreationismen bygger på en "bokstavs-trogen" läsning av Bibelns skapelseberättelse. Men så är det ju inte. Om man noggrannt läser de första kapitlen i Bibeln ser man att det inte är en skapelseberättelse utan två (skarven går i 1 Mos 2:4). Och dessa motsäger varandra på en del punkter. Till exempel står det i kapitel ett att djuren skapades först och sedan människan, som skapelsens krona. Men i kapitel två skapas människan först och sedan djuren, för att hålla Adam sällskap i lustgården.
Om man läser som det står går det alltså inte att göra Första Mosebok till en kronologisk beskrivning av världens skapelse. Man måste bortförklara eller bortse från motsägelserna i Bibeln för att kunna förena kreationism och kristendom. Och då är man förstås inte bokstavstrogen. Det man är trogen mot är snarare sitt eget teologiska system, som bygger på en viss tolkning av Bibeln. Till detta system hör i allmänhet dogmen om Bibelns ofelbarhet. Men detta är inte en bibliskt grundad lära utan snarare ett sätt att ge sin egen tolkning av Bibeln absolut legitimitet. För om jag påstår att Bibeln är ofelbar, smittar denna ofelbarhet av sig på allt jag påstår att Bibeln påstår.
Fundamentalistisk kristendom är alltså oförenlig med bokstavstrogen bibelläsning. Jag är förvisso inte fundamentalist. Men jag är bokstavstrogen. När det finns motsägelser mellan Bibelns två inledande skapelseberättelser, låter jag de motsägelserna få finnas. Troligen var motsägelserna uppenbara även för dem som först fogade ihop dessa berättelser. Därmed kan det inte ha varit meningen att berättelserna skulle läsas som kronologiska redogörelser. Berättelserna handlar om livets mening, inte om livets tillkomst. När man läser som det står får även motsägelserna en mening. I det här fallet som genremarkör.
Sergels Torg söndag: Rebellmammorna
2 timmar sedan
6 kommentarer:
Bra. En bekant lärde mig en gång att nordeuropeiska protestanter är mycket mer bundna till texten än många andra kristna. Och allra mest bundna vid texten är frikyrkliga inom reformert och karismatisk tro. Men bekant - är teolog - betonade bobeln som en serie koncentriska cirklar där evangelierna ligger i mitten och övriga texter bör läsas i relation till dessa, med varierande avstånd. Det tyckte jag var ett intressant perspektiv på bibeltrohet./VS
Agree, väl talat! I varje fall fram till sista meningen. Jag har svårt att se annat än att texten också handlar om livets tillkomst och Gud som skapare, även om jag håller med om att det är skapelsens mening som står i förgrunden.
En annan intressant detalj i sammanhanget som jag tänkt på först på senare tid. Om 1 Mos 3 läses som en redogörelse om en geografisk plats, då säger väl texten också att denna plats fortfarande finns kvar. Änglarna måste ju vakta ingången... Så vitt jag vet är det inte ens någon fundamentalist som tror så...
http://blog.bahnhof.se/wb938188
/Jonas Lundström
VS: Din bekant låter som en god lutheran, tycker jag. I luthersk tradition skiljer man mellan centrum och periferi i Bibeln. Och kanon är inte formellt avgränsad, eftersom det då inte blir så viktigt om t ex apokryferna finns med i Bibeln eller inte. De är hur som helst perifera. I reformert tradition är det vanligare att man plockar bibelord varifrån som helst i Bibeln och tillmäter dem samma auktoritet. Även om det förstås i praktiken inte är möjligt att ge ALLA bibelord samma auktoritet.
Jonas: Intressant fråga. Kanske slocknade kerubernas flammande svärd i samband med syndafloden??
En annan sak i 1 Mos 3 som jag tycker är intressant att läsa bokstavligt är uppgiften om att det är p g a syndafallet som patriarkatet kommer in i bilden. Före syndafallet ges män och kvinnor samma uppgifter, men när domen avkunnas ska mannen råda över kvinnan. Antingen får man då göra som Amish och undvika all modern teknologi för att inte nagga på domsorden om att mannen ska arbeta i sitt anletes svett och kvinnan föda barn med smärta. Eller så får man se det som ett återupprättande av skapelseordningen att vi idag har traktorer, smärtlindring och jämställdhet.
Förutom påhoppet på mina Amish-bundisar så är jag med (tänk om alla hade levt som Amish. Då hade vi varken haft krig eller klimathot... När man tänker så kanske man kan stå ut med lite konservatism och sekterism...).
Jag tror också(?)köns-hierarkin är ett resultat av människans upproriskhet, som Gud tar i tu med genom Messias, det förnyade gudsfolket, och det kommande riket.
När det gäller svetten så finns det faktiskt fortfarande jobb där man svettas ibland, trots modern teknik (tex köra färdtjänstbuss som jag gör). Även (svettarbete och löneslaveri) här tror jag dock det finns frihet genom Jesus att smaka på, men det är månne en annan fråga.
/Jonas
Jonas: Amish är fascinerande. Synd bara att deras radikala pacifism och ekologiskt hållbara livsstil måste upprätthållas med hjälp av ett så starkt avståndstagande från världen i övrigt. Kanske skulle det inte fungera annars. Men det hade varit väldigt intressant med internetuppkopplade Amish-samhällen. Eller om Amish muterade till att börja missionera sin livsstil till sina amerikanska grannar. Eller om...
Hapax. Jag delar din kritik mot Amish, men jag gör det med viss försiktighet. Ibland känner jag det som om deras sätt att leva är överlägset mitt och att min bjälke inte ger mig rätt att kritisera dom.
Dom Amish som varit mer progressiva och börjat missionera, skaffat kyrkor och/eller bilar (!) osv blir i regel mennoniter, men med detta tycks ofta också följa en anpassning på andra områden, tex har många mennoniter övergett den traditionella anabaptistiska icke-vålds-linjen. En något modernare ny-anabaptism mitt emellan mennoniter och Amish är Bruderhof-rörelsen som jag själv besökt. Mycket fascinerande, även om jag har mkt svårt för vissa konservativa drag även hos dom.
http://www.churchcommunities.org.uk/
/Jonas
Skicka en kommentar