Tänka kritiskt?

Pröva allt, skriver Paulus. En bekant till mig hade det som favoritbibelord, och lade tonvikten på det andra ordet i satsen. Jag tror att Paulus menade att betona det första ordet. Pröva allt. Det vill säga, tänk kritiskt. Drick inte mjölk hela livet utan tugga själv. Tänk. Kritiskt. Alternativet är att inte tänka alls. Om man inte får tänka kritiskt i kyrkan, så finns det inte plats för vuxna människor.

De intressantaste blogginläggen är förstås de som man inte håller med om. Joel Halldorf har ett mycket intressant inlägg där han argumenterar för att man inte ska tänka kritiskt i kyrkan. Mycket provocerande och mycket intressant. Läs det.

En sak som är bra med Svenska kyrkan är att det ryms mycket (det finns sånt som inte är bra också, men jag föredrar att fokusera på det som är bra). Jag ryms. Och många andra också som är annorlunda än jag. Man får lov att tänka kritiskt. Man får lov att tänka. Och tro, samtidigt. Det är bra.

What if...

Tänk om Ted Haggard hade fått leva i ett sammanhang där det viktigaste kriteriet på en god kärleksrelation var kärlek, och inte partnerns anatomi. Då hade han sluppit bygga upp en livslögn som deformerade honom själv och skadade hans familj, och som drev honom att kampanja mot homosexuella för att bekämpa sina egna demoner.

Kan våra kyrkor vara sådana miljöer, där kärleksrelationer får handla om kärlek och relation och inte om kompatibla fortplantningsorgan? Där man inte behöver leva en lögn för att leva upp till omgivningens förväntningar? Det måste vara möjligt. För, hur var det nu, störst är kärleken. Inte fortplantnings-organen.

Bloggtips: Lars H Gustafsson

Ni har väl sett att barnläkaren och humanisten Lars H Gustafsson finns i bloggosfären? Rekommenderas varmt. Senaste inlägget handlar om timeout, den moderna eufemismen för skamvrå.

Lite tips till SSPX och Uppdrag Granskning

Generöst delar jag med mig av goda råd till både höger och vänster. Först till höger.

Kära avlägsna bröder och systrar i SSPX, när ni dementerar vad som sagts i TV måste dementierna vara tydliga och uppriktiga, annars är det bättre att låta bli. Lama dementier motverkar sitt syfte. Biskop Williamson gjorde mycket tydliga förintelse-förnekande uttalanden i TV-intervjun, men det framgick inte i reportaget hur stort stöd han hade inom SSPX för sina uttalanden. Den frågan besvaras av SSPX företrädare själva. Biskop Fellay klargör att Williamson är "personally responsible for his own private opinions". Dessa åsikter gör Fellay ingen värdering av. Däremot säger han att det är "shameful" av SVT att utnyttja en intervju till att ta upp dessa frågor. Fellays officiella uttalande är alltså att det är skamligt att ställa frågan, men inte skamligt av Williamson att besvara den som han gör.

Även Paul Morgan gör ett officiellt uttalande för SSPX. Där tar han avstånd från rasism och antisemitism, men tar sedan udden av dessa avståndstaganden genom att ursäkta de uttalanden som SSPX företrädare gjorde i SVT. Rimligen måste det vara Williamsons förintelseförnekande som kommenteras så här: "Man kan emellertid inte kalla det antisemitiskt att be för deras [judarnas] omvändelse till den sanna tron, att studera deras senare och tragiska historia, eller att ifrågasätta vissa av deras politiska avsikter." Enligt SSPX är det alltså inte antisemitiskt att påstå att judarna har politiska avsikter med att ljuga om förintelsen och gaskamrarna. Det är mycket klargörande, men kanske inte i den riktning som var avsedd.

Morgan försvarar också de rasistiska uttalandena av rörelsens grundare biskop Lefebvre ("Varje år tar vi emot 500 000 muslimer i Frankrike. Ni kommer att få se vad som händer i moskéerna när en av dem säger 'Döda alla kristna'. När de dödar kristna kommer de till himlen och de tar själen från den de dödat med sig. Varför skulle de då inte?") och den svenske högerextremisten Jonas de Geer ("Jag skäms över mina landsmän som är likgiltiga över att deras söner hunsas och deras döttrar skändas av invandrargäng på våra gator, i våra skolor. Jag skäms över mina folkfränder som kantar gatorna och står och jublar när homofilerna håller sin årliga triumfmarsch genom huvudstaden."). Så här skriver Morgan: "Vissa privatpersoners oro för exempelvis massinvandringens följder i olika delar av världen kan inte på något sätt kallas 'rasistisk' eller 'främlingsfientlig'."

SSPX säger sig alltså ta avstånd från rasism och antisemitism, men gör inte minsta ansats att ta avstånd från de rasistiska och antisemitiska uttalanden som deras företrädare gjorde i Uppdrag Gransknings reportage. Tvärtom legitimeras dessa uttalanden som acceptabla privata åsikter, som inte ska ses som rasistiska eller antisemitiska. Därmed bekräftar SSPX bilden av sig själva som ett sammanhang där högerextremistiska åsikter accepteras.

Och så några råd till vänster, till Uppdrag Granskning.

Det var intressant att få höra lite mer om SSPX och deras kopplingar till högerextremism. Men SSPX är ett marginal-fenomen i Sverige och i sig ganska harmlöst. Kopplingen till Svenska kyrkan var svag, minst sagt. Däremot missade Uppdrag Granskning helt att SSPX kan vara på väg att återförenas med Rom. Det kunde varit mera relevant med ett grävande reportage om i vilken mån SSPX och deras högerextrema tendenser har stöd inom den etablerade katolska kyrkan i Sverige. I stället tog Uppdrag Granskning bara biskop Arborelius ord på att den katolska kyrkan inte har något med SSPX att göra.

Ännu mer intressant vore att få se ett reportage om de eventuella kopplingarna mellan kristet och högerextremt homomotstånd. Där finns nog en del att gräva i.

Önska Jerusalem fred

Kanske är det känslorna av hopplöshet och hjälplöshet inför kriget i Gaza som får så många även i vårt land att passionerat ta ställning för någondera sidan. Om man säger ifrån på skarpen och fördömer den skyldiga parten, så har man åtminstone gjort något. Men att välja sida och peka ut syndabockar kommer inte att lösa konflikten. Föreställningen att den ena sidan har rätt och den andra fel är en del av själva problemet, inte en del av lösningen. Till och med uppdelningen i två sidor är en del av problemet. Det är den uppdelningen som legitimerar att människor hatas och förtrycks och dödas, bara för att de tillhör fel folk. Men det finns inte rätt folk och fel folk. Bara människor som är som folk är mest.

Det är förstås väldigt lite vi kan göra åt situationen. Men vi kan i alla fall försöka vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Vi kan vägra ta ställning för en sida mot en annan. Vi kan ta avstånd från allt våld och dödande, oberoende av vem som skjuter på vem. Vi kan ha medkänsla med alla människor som drabbas, och kräva att allas rätt till ett drägligt liv ska respekteras. För konflikten kan inte lösas med att ena sidan vinner. Den enda lösningen är fred och rättvisa för alla.

Läs mer: Broderskap förespråkar dialog med alla parter. Samtalsterapi mot våldet.

Uppdatering 2009-01-19. Nu ser jag att Håkan Arenius skrivit en krönika på samma tema som denna, fast bättre. Läs den!

Homosexualitet i antiken? Del 4. Caragounis utlåtande

Min samtalspartner Daniel har talat med Chrys Caragounis, och från honom fått följande kommentar till min kritik av hans bok (kommentaren är alltså ställd till Daniel, inte till mig).

Vad gäller din fråga, är det omöjligt för mig att säga något meningsfullt över din väns avvisande av min bok. Han tycks vara en av de som inte bryr sig om beviset utan gläds av sådana som säger det han vill höra. Dessutom, verkar han vara ganska okunning om bevismaterialet och forskningens karaktär. Det är uppenbart att han inte kan utvärdera beviset. Min bok visar den möda jag har lagt ner i arbetet för att inte påstå något som inte bärs up av det antika bevismaterialet. Om han struntar i sådan bevisning och i stället har sin lust i vad hans medtänkande säger, det är hans problem. Jag har lagt fram på ett kortfattat sätt den antika situationen med dess bevisning, såsom den framkommer ur de olika källorna. Att det skulle finnas några som inte ville acceptera fakta har alltid varit klart för mig. Det är ju ingen som är så blind som den som inte vill se!

Det finns förstås ingen anledning för Caragounis att gå i svaromål mot mig. Men jag tycker det är synd att han markerar att han inte heller vill stå i dialog med antikhistoriska sexualitetsforskare (mina "medtänkande"). Jag är ju långt ifrån ensam om att läsa t ex Aristoteles på ett annat sätt än Caragounis. Och såpass mycket förstår jag om forskning, att den alltid bedrivs i dialog med andra forskare. Man kan inte bedriva vetenskap utan kritik och självkritik. Det finns ingen som är kapabel att i ensamt majestät utforska alla källor och klargöra alla fakta.

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.