lördag 30 augusti 2008

För livet

Det har väl inte undgått någon att vicepresidentkandidaten Sarah Palin är "pro-life". Hon är alltså mot rätten till fri abort. Jag har inga särskilda åsikter just om Sarah Palin. Men konceptet pro-life fascinerar mig.

I USA är det en viktig kristen profilfråga att vara abort-motståndare. Det står inget just om abort i Bibeln, så motståndet brukar motiveras med hänvisning till femte budet. Du skall icke dräpa. Det märkliga är att samma människor som anser att abort är mord, ofta är för dödsstraff, för alla medborgares rätt att bära vapen för självförsvar, och för militära medel i utrikespolitiken. Sarah Palin är bara ett exempel av många på denna åsiktsmix. Pro-life, alltså.

Att vara "för livet" skulle jag gärna se som en kristen hållning. Men för mig innebär det att jag tar motsatta ställningstaganden i samtliga dessa frågor som gäller rätten att döda. För möjlighet till abort. Mot att döda i krig, rättsskipning eller självförsvar. Och förstås för fattigdomsbekämpning och miljövård.

Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsatser av detta. En negativ slutsats kan vara att det inte är så angeläget med kristna profilfrågor i politiken. Eftersom det inte finns något kristet åsiktspaket som alla kristna kan enas kring, ligger det nära missbruk av Guds namn att driva en "kristen" politik. En mera positiv slutssats skulle kunna vara att "för livet" är en bättre utgångspunkt för kristen spiritualitet än för kristen politik. En skapelsebaserad fromhet som bejakar livet som en gåva från Gud och värnar allt levande. Det ska jag fundera vidare på.

Men Jesus var ju en man

Gudinnan suckade. Så min dotter har dött en naturlig död. Och ingen bryr sig om ifall hon uppstår eller inte. Ärkeängeln Gabriella slog ner blicken och nickade. Mina tolv apostlar då, vad har hänt med dem? Gabriella skruvade på sig. Säg inget, sa Gudinnan dystert. Jag antar att de är upptagna med att laga mat, spinna garn och snyta barn. Och ingen lyssnar på dem heller. Gabriella tittade upp och tog mod till sig. Jag har pratat med Mikaela och de andra, och vi är helt överens. Det finns bara en sak att göra. Gudinnan suckade igen. Ja, jag sänder väl en man då. Men de kommer att få helt fel bild av mig. Det kan inte hjälpas, svarade Gabriella. Det är bättre än ingen bild alls.

onsdag 27 augusti 2008

Ömheten i ett slag över munnen

Det här är ganska roligt. Eller snarare tragiskt, om man tar det på allvar. Två bloggande halvkända kvinnor efterlyser "riktiga män", som inte är jämställda mespappor som bara har ögon för sina små barn. Må så vara. Smaken är ju olika. Men så ställer de saken på sin spets genom att skriva: "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?" Ömhet. Det kan det nog finnas. Men då sitter den väl i munnen snarare än i slaget.

Här sätter de fingret, eller hela knytnäven, på det som är fel med den traditionella konstruktionen av manlighet. Manlighet handlar ytterst om våld. En riktig man är beredd att ta till våld för att försvara sin kvinna, eller sitt land. Eller för att tillrättavisa sin kvinna när hon satt sig upp mot Honom som visar sin ömhet genom att slå.

Denna våldsamma manlighet, som personifieras av Sylvester Stallone och George W Bush och Vladimir Putin och alltför många andra, borde höra hemma på historiens sophög. Men ständigt lyckas den reproducera sig på nytt. Dels är det männens fel, som låter manligheten komma i vägen för deras mänsklighet. Dels är det kvinnornas fel, som låter dessa defekta män dominera och slå och reproducera sig.

Men kristna män är fina män. Vi brusar inte upp. Vi använder inte våld (utom i rikets tjänst). Och vi underordnar oss Fadern som älskar sina barn och därför agar dem och slår dem. Över munnen, om det behövs. "Jag knyter handen för att slå när jag ser ditt rofferi och det blod som flyter hos dig", säger Herren i Hes 22:13. Och sedan kommer de allra värsta verserna i Bibeln, där Gud hämnas på sina hustrur (pluralis) som varit otrogna med andra folk och andra gudar. Så här kan det låta:
"Så säger Herren Gud: Jag skall prisge dig åt dem du avskyr, åt dem du har vänt dig från. I avsky skall de göra upp med dig. De skall ta allt du äger och har, tills du ligger där alldeles naken, med ditt horiska sköte blottat och ditt otuktiga horande avslöjat. Detta skall drabba dig för att du sprang efter andra folk och horade med dem och orenade dig med deras gudabilder." (Hes 23:28-30)

En del bibelord går bara inte att använda. Gud som förorättad make som hämnas på sin hustru genom sexuell förnedring och sexuellt våld. Det är inte så uppbyggligt. Jag skulle hellre föreställa mig Gud som en jämställd mespappa som bara har ögon för sina barn. Eller rent ut sagt som en kvinna. "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er", säger Herren (Jes 66:13). "Jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn" (Psalt 131:2). Det är ömhet jag kan känna igen som just ömhet.

måndag 25 augusti 2008

Är det verkligen enhet vi vill ha?

Enhet är ett ord som får mig att rysa. Det är ett ord som diktaturer använder för att få undersåtar att marschera i räta led. Mot en gemensam fiende. Men jag vill inte ha några fiender. Jag vill tänka fritt. Och jag vill att andra ska få tänka fritt. Och då tänker vi säkert inte lika.

Enhet är ett vanligt kristet plusord. Kristenheten är splittrad men borde vara enad. Men är det ett rimligt ideal? Kan det inte snarare vara en fördel att det finns olika kyrkor så att kristna får lov att vara olika? Det är ju inom den egna kyrkogemenskapen som motsättningarna blir bittrast. Med andra kyrkor behöver man inte komma överens. Då är det enklare att bejaka olikheterna.

Jag skulle vilja föreslå två andra ledord för kristen gemenskap: Respekt och lojalitet. Respekt för alla kristna. Lojalitet mot den egna kyrkan.

Med respekt menar jag ungefär "att tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det bästa", som det står i Luthers katekes-förklaring till det åttonde budet. Det är inget problem att kristna har olika åsikter. Men det är ett problem när vi talar illa om varandra, eller när vi är elaka, nedlåtande och bittra. Låt oss sträva efter att vara oense på ett respektfullt sätt. Det finns aldrig anledning att försöka såra någon eller sätta sig på någon bara för att vi har olika åsikter om tron.

Med lojalitet menar jag att man accepterar sin egen kyrkas ordningar även när man är kritisk mot dem. Kan man inte ha en sådan grundläggande lojalitet mot sin kyrka, så kanske man ska söka en annan gemenskap där man kan vara mera lojal. För det är som sagt inom det egna samfundet som motsättningarna blir som bittrast och mest destruktiva. Och det finns ingen som tjänar på det. Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den.

Uppdatering: Jag ändrade rubriken på det här inlägget. Den ursprungliga kändes efter hand lite plump. Nackdelen med omedelbar publicering är att det som låter bra sent på kvällen inte alltid låter lika bra i dagsljus...

lördag 23 augusti 2008

Vad pekar fingret på?

I mitt gamla liv tänkte jag mig att fingret här till vänster pekar på knappen man ska trycka på om man vill ha grönt ljus för att gå över gatan. Nu har jag förstått att detta var en funktionellt ateistisk tanke. Rå materialism. För enligt tillverkaren av den här mackapären pekar fingret på att Jesus är den enda vägen till Gud. Plötsligt öppnar sig nya tolkningshorisonter. Vardagliga symboler rymmer en djupare mening. Men vilken mening? Vems mening?

Jag kan inte se att fingret pekar just på Gud eller Jesus. Om fingret hade pekat på en triangel och gestalten under hade burit en törnekrona, då hade jag köpt tillverkarens tolkning. Jesus leder till Gud. Men nu pekar fingret på en cirkel. Tecknet för fullmåne. Det får mig att associera till en annan religiös tankevärld. För det finns en buddhistisk liknelse som lyder ungefär så här:
Läran är som ett finger som pekar på månen.
Se inte på fingret. Lyft blicken och se på månen.
Den här liknelsen är för bra för att få förbli bara buddhistisk. Samma sak skulle lika gärna kunna sägas om den kristna läran. Den är inget självändamål. Den är ett finger som pekar på Gud. Så blir cirkeln ändå en triangel på sätt och vis. Och tillverkarens evangelikala budskap transformeras till ett mera liberalt. Stirra inte på läran eller teologin. Lyft blicken och se på Gud.

torsdag 21 augusti 2008

Vilken tydlighet vill vi ha? Del 2

I mitt förra inlägg skissade jag fem olika modeller för vad som skulle kunna menas med en "tydlig" kyrka. Jag tror det framgår att min favoritmodell är den femte. En fokuserad kyrka. Här ska jag utveckla mitt resonemang något.

Jag vill inte ha en entydig kyrka. Det skulle förutsätta en mera auktoritär och intolerant ordning. Motsatsen skulle kunna vara en diffus kyrka. Det vill jag inte heller ha. Vad jag önskar mig är en mångtydig kyrka, där många olika perspektiv och åsikter får brytas mot varandra. Visst vore det skönt om alla tyckte som jag. Men det är knappast en rimlig målsättning. Och som det heter, när alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. En entydig kyrka skulle inte vara en kreativ miljö att vistas i.

En renlärig kyrka vore ännu tristare. Det finns inget som är så förödande för tron som ett överdrivet renlärighetsnit. Då präglas tron av rädsla för att göra fel. Rädsla att tänka själv. Rädsla att utvecklas. Läran får inte förväxlas med tron. Kyrkans lära är resultatet av alla tidigare generationers reflektion över tron och sökande efter förståelse. Vi ska inte sluta reflektera nu. Läran är inte en skatt att bevara utan ett kapital att investera.

Frimodighet kan förstås vara bra. Men frimodigheten hör nog mer hemma på individnivå än på samfundsnivå. Och frimodighet bör vara spontan, inte forcerad. Därför kan inte frimodighet vara målet. Frimodighet måste också kombineras med ödmjukhet och eftertanke, annars blir den i längden svår att uthärda.

Återstår då profilering och fokusering. Skillnaden mellan dessa båda modeller kan beskrivas som att man antingen prioriterar tydliga gränser eller ett tydligt centrum. En profilerad kyrka avgränsar sig och markerar skillnader. En fokuserad kyrka kan ha diffusa gränser, men det spelar ingen roll eftersom kyrkan hålls ihop av sitt centrum. Man kan också säga att profil handlar om att synas, medan fokus handlar om vad man själv fäster blicken på.

Vad ska då Svenska kyrkans fokus vara? Det skulle kunna formuleras på många olika sätt. Men jag tror att samsynen ändå blir större om vi försöker enas om kyrkans fokus än om vi skulle försöka komma överens om entydiga åsikter, den rätta renlärigheten eller den optimala profilen. Kyrkans fokus måste förstås ha med Jesus att göra.

Ofta har kyrkorna haft Jesu försoningsverk i centrum för teologi och förkunnelse. Men det är för snävt. Då hamnar en stor del av evangeliernas berättelser om Jesus i periferin. Jag skulle hellre säga kort och gott att Jesus ska vara fokus. Jesus som sann Gud och sann människa. Jesus är i fokus för att det är i honom vi möter Gud. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus är också i fokus för att han kallar oss till efterföljelse och ett fullt mänskligt liv. Sådan Jesus är, sådana ska även vi vara. Med Jesus i fokus blir medmänskligheten lika central som bön och nattvardsfirande. Liturgi och diakoni kan inte skiljas åt.

tisdag 19 augusti 2008

Vilken tydlighet vill vi ha?

Det är närmast en klyscha att säga att Svenska kyrkan är otydlig. Många kan nicka instämmande när Svenska kyrkans otydlighet kommer på tal. Många önskar sig en tydligare kyrka. Men ofta preciseras det inte vad som menas med en tydlig kyrka. Så för att i någon mån tydliggöra denna otydlighet ska jag här föreslå ett antal olika synonymer till "tydlig".

1) Entydig. En entydig kyrka är tydlig med vad den står för i olika frågor. Medlemmarna känner till kyrkans ställningstaganden och är lojala med dem. Entydighet kan uppnås genom likriktning eller genom att alla underordnar sig en stark ledare. Eller genom att det finns en hierarkisk och auktoritär struktur där besluten tas i toppen och är bindande för hela kyrkan.

2) Profilerad. En profilerad kyrka utgör en tydlig kontrast till sin omgivning. Man betonar det som är särskiljande i relation till kultur och samhälle och till andra kyrkor. Profilering kan uppnås genom drastiska ställningstaganden i kontroversiella frågor, genom inskärpande av normer och regler som gäller för kyrkans medlemmar, eller genom att man flitigt använder vissa nyckelord eller uttryckssätt.

3) Renlärig. En renlärig kyrka är tydlig med sin konfessionella identitet. Läran står i centrum och ska föras vidare i oförändrat skick. Renlärigheten uppnås enklast genom att man odlar en idealbild av kyrkans guldålder och motarbetar nya uttryckssätt.

4) Frimodig. En frimodig kyrka är tydlig i sin kommunikation. Man lindar inte in saker utan säger vad man tänker, oavsett hur andra kan tänkas reagera på det. Frimodigheten uppnås genom att man betonar hur mycket som står på spel, antingen vad gäller människors eviga väl eller någon samhällelig utmaning som kräver starkt engagemang för rättvisa och människovärde.

5) Fokuserad. En fokuserad kyrka har ett tydligt centrum för sin verksamhet. Allt annat ska relateras till centrum och ge uttryck för det centrala i tron. Fokusering uppnås genom att man envist tjatar om vad som är centrum och gör tydliga prioriteringar mellan viktigt och mindre viktigt.