fredag 15 augusti 2008

Tala tydligare, Ann Heberlein

Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.

Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.

Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?

Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.

Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.

Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.

torsdag 14 augusti 2008

Mänskliga sköldar efterlyses

Svenska Dagbladets ledarblogg frågar lite syrligt varför det inte är några "mänskliga sköldar" på väg till Georgien för att ställa sig i vägen för ryska tanks. Bortsett från att det förstås är för sent att försöka förhindra just det här kriget, så har SvD en poäng. Det borde vara lika angeläget att försöka stoppa ryska angreppskrig som att stoppa amerikanska angreppskrig. Och det här kriget har kunnat förutses länge. De mänskliga sköldarna borde ha varit på plats för länge sedan.

Det går förstås inte att vänta sig att de ideella fredsrörelserna ska ha resurser att bevaka alla konfliktzoner i världen. Men varför har inte EU engagerat sig mer i att förebygga det här krigsutbrottet? Säkert har en hel del gjorts som inte jag känner till. Men inte tillräckligt. Ett par tusen fredsövervakare från EU, obeväpnade men väl synliga, på plats i Sydossetien, Abchasien och Georgien hade kanske kunnat hindra den här våldsamma utvecklingen. Det är ju svårare att skjuta på civila när man vet att det finns internationella övervakare som dokumenterar vad som händer.

Det hade förstås kostat en del att hålla sådana här fredsstyrkor på plats i Georgien och andra konfliktområden. Och det skulle innebära risker för fredsövervakarna. Men när det gäller militära styrkor är kostnader och risker inte något problem. I jämförelse med EU-ländernas militära engagemang på olika håll i världen skulle priset varit lågt för den här typen av obeväpnade fredsövervakare som jag talar om. Det finns mycket kvar att göra för EU vad gäller icke-militärt fredsarbete och konflikt-förebyggande.

I det här sammanhanget vill jag passa på att skryta lite med goda vänner till mig som är engagerade i fredsarbete av olika slag. Gabriella ska om en vecka åka till Palestina som följeslagare (bättre ord än "mänsklig sköld") för att stödja fredssträvanden från palestinskt och israeliskt håll, inom ett program som drivs av Kyrkornas Världsråd. Annika, Pelle och Klaus och några till stod igår inför rätta för att de gjort symboliska försök att stoppa vapenproduktion vid SAAB Microwave, som levererar eldledningssystem till amerikanska trupper i Irak. Kära vänner, jag är stolt över er. Ni är goda faddrar och förebilder för mina barn.

Så till SvD:s ledarredaktion skulle jag vilja säga att det finns gott om människor som engagerar sig starkt och uthålligt i den riktning SvD efterlyser. Men det skulle behöva bli många fler. Kan man hoppas på att SvD vill göra reklam för Kyrkornas Världsråds och plogbillsrörelsens arbete för att förebygga krig?

Korrigering: SAAB Microwave har levererat eldledningssystem till brittiska trupper i Irak, inte amerikanska. USA använder också svenska vapensystem i Irak, men inte just detta.

tisdag 12 augusti 2008

OS-pappan och andra moderna pappamyter

OS-pappan är en myt, rapporterar Försäkringskassan. Uttaget av pappaledighet ökar inte i samband med stora idrottsevenemang. Så hur ska vi förklara att det funnits en föreställning om att det "borde" vara så? Det är ju en ganska elak fördom mot svenska män att de skulle prioritera TV-tittande framför att ta hand om sina barn (och knappast troligt att kvinnorna skulle acceptera en sådan prioritering). Kanske kan det vara männen själva som odlat den här myten. Det kan låta lite manligare att se på friidrott än att gå barnvagnspromenader. Så poserar man som manlig, eller parodierar manlighet, genom det man säger till grabbarna. För att sedan gå hem och göra välling och torka bajs.

En annan pappamyt punkteras av Johan Croneman i tidskriften Fokus. Myten om den jämställda svenska pappan. Visserligen är svenska pappor idag mer delaktiga i sina barns uppväxt om man jämför med tidigare generationer eller med pappor i de flesta andra länder. Men om man i stället jämför med svenska mammor, så är det fortfarande långt kvar till delat föräldraansvar. Fortfarande är det oftast mamman som tar det primära ansvaret och pappan som "hjälper till". Många skulle nog säga att de är jämställda föräldrar. Men tittar man på hårda fakta så tog männen ut cirka 20% av föräldraförsäkringen förra året. Kvinnorna tog 80%.

Den tredje pappamyten är att den sneda fördelningen av föräldraledigheten har ekonomiska orsaker. Eftersom mannen ofta har högre inkomst "förlorar" familjen mer på att han är föräldraledig. Om detta vore det verkliga skälet skulle förstås ekonomiska styrmedel vara effektiva. Men så är det inte. Taket i föräldraförsäkringen höjdes härom året med just ökad jämställdhet som argument. Resultatet blev att männens andel av föräldrapenningsdagarna ökade från 20,6% 2006 till 20,8% 2007. Utvecklingen stagnerade därmed jämfört med tidigare år under 2000-talet. Nu införs "jämställdhetsbonus" som ytterligare ett argument för pappor att ta ut föräldrapenning. Vi får se om det får någon mätbar effekt. Jag är skeptisk.

Ganska få som säger att de "inte har råd" med att pappan tar föräldraledigt verkar veta hur många kronor det handlar om egentligen. Så länge mannens lön ligger under taket i föräldra-försäkringen kan inte skillnaden bli så stor efter skatt. Och har han avsevärt högre lön än taket, som ligger på ca 34 000 kr, kan man nog tycka att han kunde ha råd att vara med sina barn några månader ändå. Om han prioriterade det. För vad vi har råd med är främst en fråga om prioriteringar. Av någon anledning har nästan alla familjer råd med att mamman är hemma med barnen ett år eller 18 månader eller t o m två år, oavsett hur mycket det kostar. För att man prioriterar det.

Hur vi fördelar föräldraledigheten har nog med mycket mer basala saker att göra än kronor och ören. Det handlar om våra bilder av manligt och kvinnligt. Kvinnor vill vara goda mammor, och goda mammor tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Män vill vara goda pappor, och det är avsevärt enklare. Om han tar två månaders pappaledigt, hämtar ibland på dagis och busar med ungarna en stund på kvällen, så har han gjort vad som krävs för att vara en god pappa. Hans samvete är gott, medan mamman känner skuld för att hon "lämnar" sina barn till pappan eller till dagis.

För att förskjuta fördelningen av föräldraansvaret i riktning mot större jämställdhet krävs det en medveten ansträngning. Enskilda familjer kan välja att dela föräldraledigheten lika. Det är enkelt, bara man bestämmer sig för det. Ganska automatiskt följer då en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, vilket i sin tur leder till utjämnade villkor i övrigt för mamman och pappan och att barnen har två föräldrar som står dem lika nära. Samtidigt flyttar man då också normen en liten aning för andra familjer i sin närhet. I vissa samhällsgrupper är den här utvecklingen på gång. Men i samhället i stort är det långt kvar.

Återstår då den politiska åtgärden att göra föräldraförsäkringen individuell. Eller, närmare bestämt, att ta bort möjligheten att överlåta sina (pappans) föräldrapenningsdagar på den andra föräldern (mamman). Detta skulle ge mammor och pappor lika många dagar till förfogande. Hur föräldraledigheten fördelas blir en annan sak, eftersom man kan ta ledigt utan ersättning och ingen är tvungen att ta ut sin föräldraförsäkring. Men normen skulle vara flyttad. Försäkringskassan visar mycket pedagogiskt på sin hemsida (samma länk som ovan) att majoriteten av papporna tog ut exakt 30 pappadagar när det fanns en "pappamånad", för att öka till exakt 60 dagar ett par år efter att man ökat till två pappamånader. Chansen är alltså stor att fler öronmärkta pappamånader faktiskt skulle leda till ökad jämställdhet i föräldraansvaret. För pappor vill i allmänhet vara med sina barn. Till och med hellre än att se på sport.

lördag 9 augusti 2008

Krig i Europa

Allt tyder nu på att Georgien och Ryssland befinner sig i öppet krig mot varandra. Naturligtvis måste Sverige och EU och USA protestera mot Rysslands angrepp mot ett självständigt, europeiskt land. För trots sitt ambivalenta geografiska läge hör Georgien till Europa, inte till Asien. Och tumregeln är enkel. Asiatiska länder får invaderas. Europeiska länder får inte invaderas.

Man kunde önska en ännu enklare regel som säger att inga länder får invaderas. Men i praktiken är det nu så här läget är. USA och Storbritannien och andra länder (inklusive Georgien!) som har trupper i Irak har en svår pedagogisk uppgift att förklara varför Irak fick invaderas men inte Georgien. Libanon, Syrien och Iran är asiatiska länder som får bombas vid behov. Och förresten är Serbien lite asiatiskt också. Men det är ett undantag. Georgien är inget undantag. Georgien är europeiskt.

Men kanske ligger Georgien i Asien om man tittar på ryska kartor. Och medan denna geografiska fråga dryftas är det georgier och osseter som flyr och blöder. Europeiskt eller asiatiskt blod? Spelar ingen roll. Det är ändå rött.

Uppdatering: Även inom den svenska regeringen verkar det kunna diskuteras huruvida Georgien hör till Europa eller inte. Statsminister Reinfeldt talar om "ett krig i Europas omedelbara närhet", medan utrikesminister Bildt talar om angrepp mot "en suverän europeisk stat". Kanske borde de prata ihop sig lite.

Ytterligare uppdatering: Det är svårt med fakta i krig. Särskilt när det gäller obskyra bergstrakter långt borta. Men borde inte någon på DN notera att de dels uppger att 100 000 människor är på flykt från Sydossetien, och dels att Sydossetien bara har cirka 70 000 invånare...

fredag 8 augusti 2008

Om FRA, paranoia och åsiktsregistrering

Alla bloggare med självaktning måste förstås skriva om FRA. Så nu gör jag det. Är det bara jag som tycker det finns något ironiskt med att det är just bloggare som drivit opinionen mot FRA-lagen? För det finns väl inget värre en bloggare kan tänka sig än att inte bli avlyssnad, läst och registrerad...

En annan ironi i FRA-debatten är den ömsesidiga paranoian. Från FRA-sidan: Vårt land är så hotat av terrorister och andra hemska hot "av diffus art" att vi måste filtrera och analysera all kommunikation som passerar landets gränser. Från bloggsidan: Allas vår personliga integritet hotas av att tjänstemän på FRA kommer att granska våra privata samtal och surfvanor.

Själv är jag inte ett dugg oroad för att någon på FRA skulle orka granska något jag skrivit. Jag har ju ett svenskt namn och skriver på västerländska tungomål. Men vem kan garantera att inte personer med arabiskklingande namn kommer att hamna på hemliga listor och få sina konton spärrade och sin rörelsefrihet begränsad bara för att de misstänks för samröre med terrorister?

Så jag är emot att FRA ska få granska all kommunikation över gränserna. Men ännu mer är jag emot FRA överhuvudtaget. Det finns så mycket mer påtagliga säkerhetshot som det skulle vara mera angeläget att åtgärda. Hur många dödas egentligen av terrordåd i Sverige per år? Och hur många dödas p g a droghandel, bristande psykvård eller rattfylleri?

Och ännu, ännu mer är jag emot att skicka svenska trupper i strid utomlands. Vår lilla styrka på ett hundratal soldater i ett relativt lugnt hörn av Afghanistan har i samband med FRA-debatten använts för att legitimera hemlig avlyssning i stor skala. Tänk vad som skulle kunna hända om vår beredskapsstyrka i Nordic Battlegrop hade sänts till ett verkligt krig. Om ett tiotal svenska soldater stupade i strid, vad skulle vi få se för inskränkningar i våra medborgerliga friheter och rättigheter då?

Men för att återvända till bloggandet och integriteten. En blogg, som t ex den här, utgör bland annat en systematisk och omfattande åsiktsregistrering. En del väljer därför att vara anonyma, medan andra anger sin IRL-identitet. Själv har jag valt att vara anonym. Främst hänger det ihop med att jag inte vill att vem som helst ska kunna kolla upp mina åsikter om allt möjligt med bara en enkel googlesökning. Men samtidigt tycker jag det finns ett värde i att stå för sina åsikter med sitt namn. Jag skulle alltså egentligen vilja att man skulle kunna gå från hapax till mitt IRL-namn, men inte från mitt namn till hapax. Finns det någon behändig möjlighet att ordna det så? Hur resonerar ni andra kring att vara anonyma eller öppna med er identitet?

onsdag 6 augusti 2008

Betraktelse på Hiroshimadagen

Idag är det en vacker sommardag, alldeles lagom varm.
Idag är det 63 år sedan staden Hiroshima utplånades av en atombomb.
Idag finns det ca 30 000 kärnvapen i världen, varav många kan avfyras med några minuters varsel.
Idag kan vara mänsklighetens sista sommardag, om någon skulle råka trycka på fel knapp.
Idag ska jag krama mina barn och se om det finns något jag kan göra för att stödja mina gamla vänner i Trident Ploughshares.

Kritik är inte demonisering

Jackie Jakubowski skriver i en debattartikel att Israel särbehandlas och demoniseras genom att utsättas för oproportionerligt mycket kritik för sina brott mot mänskliga rättigheter. Jag håller med om att Israel särbehandlas. Det skrivs många fler kritiska spaltmeter om Israel än om t ex Sudan och Nordkorea. Men kritik innebär inte demonisering. Snarare tvärtom. Att "svenska så kallade intellektuella" kritiserar Israel mer än Nordkorea hänger ihop med att vi ställer högre krav på en demokrati än på en diktatur. Det finns helt enkelt mer hopp om att Israels regering ska vara mottaglig för moraliska och humanitära argument.

Sansad och saklig kritik är på sätt och vis en komplimang, eftersom den uttrycker en tro på att dialog är meningsfull. Demonisering är något annat. När en stat eller en regim utmålas som helt igenom ond handlar det om demonisering. Som t ex kampanjen mot Irak och Saddam Hussein före Irak-kriget. För att legitimera anfallet på Irak behövde regimen stämplas som ond och farlig. Dialog och förhandlingar är då meningslösa. Ondskan kan bara avlägsnas med militära medel. Det nu pågående ordkriget mellan USA och Israel på ena sidan och Iran på andra sidan är ett annat exempel på ömsesidig demonisering. Det parterna i konflikten säger om varandra är långt bortom vad som kan kallas "kritik".

Jakubowski säger förstås att Israel kan och ska kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter. Men samtidigt tycks han mena att den sammanlagda mängden kritik blivit för stor. Helst ska vi nu koncentrera oss på att kritisera andra staters övergrepp, tills balans har uppnåtts. Kanske kan det ligga något i att den svenska utrikespolitiken behöver balanseras utifrån sådana överväganden. Men när det gäller den svenska debatten är det inte rimligt att väga mängden kritik av Israel mot mängden kritik av Sudan. Mängden kritik får i stället vägas mot mängden stöd. Jag har inte hört någon i Sverige försvara Sudans eller Nordkoreas övergrepp. Därför blir det inte så mycket debatt om de ländernas politik. Men när det gäller Israel finns det många engagerade debattörer på alla tänkbara sidor av saken. Mängden kritik av Israel är alltså ett symptom på debatt och engagemang, inte på demonisering.

Kanske kan paralleller dras till andra hett omdiskuterade frågor. Det är lätt att känna sig förföljd och missförstådd om man identifierar sig starkt med någon ståndpunkt som utsätts för mycket kritik. Men så länge kritiken är något så när saklig bör den ses som något positivt. Saklig kritik är ett erkännande av att motparten förtjänar att tas på allvar och en inbjudan till fördjupad diskussion. Osakliga påhopp däremot kan vara demoniserande och kränkande. Det är alltså kvalitén på kritiken som kan vara relevant att ifrågasätta, inte kvantiteten.