Profetians gåva

David Wilkerson har visst kommit med en ny profetia. Ja, ny och ny. Han säger på sin blogg att han har sagt det här i tio år nu. Och nu säger han det alltså igen.

En stor katastrof ska det bli. New York ska brinna, ända till New Jersey. Upplopp och plundring. Massor av städer ska drabbas, både i USA och i andra länder.

Detta är inte första gången Wilkerson profeterar om kommande katastrofer På 1970-talet förutsade han att bilindustrin skulle få problem. Och det händer ju nu, så det gäller att ta hans varningar på allvar.

Så vad säger då den här Gudsmannen att vi ska göra? Ska vi försöka förhindra upplopp och oroligheter? Ska vi be? Ska vi verka för rättfärdighet och försoning? Värna änkan, främlingen och den faderlöse?

Nej. Köp konserver, säger Wilkerson. Alla ska ha förnödenheter för minst trettio dagar.

Ärligt talat, vad är poängen med såna här profetior? Skrämma upp folk och uppmana dem att köpa konserver... Nej, det får vara för min del. Jag letar vidare efter bättre profeter. Och i ett reportage av Maciej Zaremba hittar jag min profet. Så här skriver han alldeles i slutet av artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Det kallar jag för profetians gåva, att i stundens ingivelse kunna förhindra misshandel och upplopp med hjälp av psalmsång. Sådana profetior behöver vi mycket mera av.