Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.