En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.
Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).
Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).
Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.
För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.
Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).
Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).
Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.
För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.
10 kommentarer:
Framför allt är församlingarna alldeles för många (flera tusen) för att kunna ha och uppehålla erforderlig kompetens.
Även pastoraten (flera församlingar i ekonomisk förening) är alldeles för många.
Stiften ville man av någon anledning inte satsa på år 2000.
Bättre då vore att man hade satsat på Kontrakten, som kanske är ett tjugotal per Stift.
En Kontraktsadjunkt för Kyrka och Arbetsliv som kunde ha (eller hyra) arbetsrättslig och arbetsmiljörättslig (svårt eftersatt i Kyrkan) kompetens skulle nog vara bra!
Angående rättslöshet så är man ganska rättslös som student vid ett universitet. Som grundstudent och ännu mer som doktorand.
Beträffande prästkandidaters rättslöshet kommenterade vår kaplan på Pastoralinstitutet att hon såg den, och inte tyckte att den hade varit bra för oss...
Frågan är nog h u r man löser den Gordiska knuten...
Inte heller lärarstudenter får ut sitt slutbetyg om de inte blivit godkända av praktikhandledaren på slutpraktiken. Att Dagen blåser upp en sån här grej har att göra med att Dagen alltid vill klämma åt SvK och biskop Krook i synnerhet.
Men jag håller med om att det borde gå att få tydligare transparens i antagningen. Och vi som inte söker borde kunna få tillgång till raka svar om hur många som söker och hur många som kommer in. Ingen tjänar på att antagningen höljs i mystikens dimmor - jo, förresten, prästernas ego. Men inga andra, och inte kyrkan. Det är inte klädsamt år 2009 av Svenska kyrkan att gömma sig bakom förskönande formuleringar om inre och yttre kall som att det var något alldeles särskilt som Gud gör med just teologer och (litegrann) diakoner.
Göran,
Kontrakten kanske är en bra nivå. Det borde till och med vara möjligt med nuvarande kyrkoordning att församlingarna i kontraktet frivilligt slår sig ihop till en samfällighet, och låter den stå som arbetsgivare för alla anställda. Nå, utvecklingen kanske går i den riktningen.
Maja,
Det kan nog ligga något i att Dagens nyhetsvärdering handlar om att biskop Caroline är inblandad. Sedan KG gick i pension tycks det vara Krook och Bonnier som får klä skott för allsköns missnöje. Jag gissar att de är rätt så vana vid det här laget...
Nu är det väl så att varken Krook är känd sedan tidigare för sina diktatorsfasoner och Bonnier, jag vad ska man säga. Båda har ju sitt "konstintresse", och det får de väl ha privat, men som kyrkans tjänare ska de inte stödja hädelse och håna dem som tar illa upp. Sådant tyder på svag förankring i den kristna tron, och Stockholms stift har ju redan före Krooks tid som biskop varit en inkörsport för gamla avgudaläror, som har fräschats upp. Stanley Sjöberg har koll på detta, och jag har själv kollat upp det som han har skrivit.
Vad så beträffar stora arbetsrättsliga skadestånd och dyra utköp (av präster) i allmänhet, tycker jag nog att de förtroendevalda som står bakom det borde polisanmälas för brottet trolöshet mot huvudman. De har ingen rätt att använda församlingens pengar för att stärka sin egen position i sina privata maktkamper.
Att församlingarna är för små för att hålla sig med arbetsrättslig kompetens, är ett argument som inte håller. Det finns massor med småföretagare med bara ett fåtal anställda, och de har att följa lagen. Det gör man lättast genom att tillhöra en arbetsgivarorganisation, och låta sig företrädas av den vid arbetskonflikter (precis som att anställda företräds av sin fackförening).
Om man tittar närmare på dessa konfliter, stora arbetsrättsliga skadestånd och dyra utköp, så är det frapperande ofta (åtminstone i de fall jag känner till) centerpartistiska kyrkopolitier som är orsak till konflikterna. Man kan misstänka att de är motståndare till arbetsrätten. Och då hjälper ingen kompetens i världen. De vill driva församlingen som om den vore deras eget företag, och de vill vara enväldiga chefer. Och de sätter sig gärna över lagen, om de inte behöver betala skadeståndet ur egen ficka.
Så det har inte med församlingsstorlek att göra. Församlingar ska inte slås samman om det är till men för verksamheten. Det rätta är alltså polisanmälan för trolöshet mot huvudman och att medlemmarna får säga sitt i kyrkovalen. Man kan faktiskt driva kyrkovalrörelse på temat att "regerande parti" leker gammaldags bolagsdirektörer med kyrkans pengar, i stället för det ständiga ältandet om kvinnliga präster och homoäktenskap.
Lars,
Jag har inte sett att Krook eller Bonnier "hånat" sina meningsmotståndare. Självklart ska de som offentliga personer tåla kritik. Men när du skriver att de har "svag förankring i den kristna tron" tycker jag du går över gränsen mellan saklig kritik och osaklig oförskämdhet.
Jag har aldrig sett Åke Bonnier, eller någon annan ledande företrädare för SvK, uttala sig om vem som bör antas som pastor i en frikyrka de inte är med i. Men jag läste härom veckan en debattartikel av åtskilliga frikyrkoledare, som krävde att SvK:s församlingar skulle anställa präster vars åsikter de inte delade. Jag antar att samtliga dessa på motsvarande sätt skulle stödja K G Hammar eller Jonas Gardell om han krävde att få tjänst i en pingstförsamling eller liknande?
Likaså har jag sett Stanley Sjöberg kampanja för vem som skall bli biskop i en kyrka han inte är medlem i, och mot Åke Bonniers deltagande i Jesusmanifestationen. I SvK däremot, står man ut med diverse kvinnoprästmotståndare och andra år efter år, och har betydligt högre i tak.
AT skrev:
"Men jag läste härom veckan en debattartikel av åtskilliga frikyrkoledare, som krävde att SvK:s församlingar skulle anställa präster vars åsikter de inte delade."
Jag vore tacksam om du kunde ange var jag kan hitta den artikeln.
hapax
Alla slag av "gudstro" är inte kristendom. Det finns sedan lång tid tillbaka klara definitioner av vad som är kristendom. Jonas Gasrdell har ställt sig utanför gränsen. Det är självklart att han inte kan få en tjänst som kristen präst eller pastor. Om han ändå skulle få en sådan anställning är han ju för den skull inte en KRISTEN präst eller pastor.
Beträffande Krook, så är ju hon formellt biskop, och det är en biskops uppgift att vaka över den kristna läran, men Krook är slapphänt med de avgudaläror, som försöker infiltrera Svenska kyrkan. Detta är naturligtvis inte "homovänligt" eftersom det vore att utpeka avgudadyrkan som en del av läggningen.
Jag skrev: "...men som kyrkans tjänare ska de inte stödja hädelse och håna dem som tar illa upp. Sådant tyder på svag förankring i den kristna tron,"
Krook har anslagit flera hundra tusen av Svenska kyrkans pengar till en "konstutställning" som hädar Jesus och hånar kristna. Bonnier har skymfat Kristus genom att vända vända ett krusifix i en kyrka inåt väggen. Den djupare innebörden i detta är att förneka Jesu gudom. Även om det inte funger så för honom själv, borde ha inse att det fungerar så för andra. Begriper han inte det, kan han misstänkas ha en svag förankring i den kristna tron.
Båda:
Stanley Sjöberg har från en postition utanför Svenska kyrkan beskrivit hur de nygamla avgudalärorna infitrerar i synnerhet Stockholms stift. Jesus-manifestgationen är en ekumenisk manifestation får oss som tror på Bibelns Jesus, den Jesus som kristna kyrkor oavbrutet har trott på under 2000 år.
Enligt sina egna bekännelseskrifter bekänner sig Svenska kyrkan till denna tro på Jesus. Och det får nog AT stå ut med. AT:s resonemang liknar gökungens. Det finns säkert många ärliga sökare i Svenska kyrkan, som tror att Gardells med fleras avgudaläror är luthersk kristendom. Någon måste säga som det är.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162910
Jag är inte med i varken Svenska eller någon annan kyrka, men har däremot synpunkter på den dubbelmoral som frodas på sina håll. Jag har ingen rätt att ha några synpunkter på vem Svenska kyrkan anställer som präst, till skillnad från Lars och Hapax.
Vad det gäller Jesusmanifestationen, så tycker jag det är intressant att jämföra Sjöbergs tolerans med oliktänkande med K G Hammars och Åke Bonniers. Med tanke på hur mycket det skrevs om att Svenska kyrkan inte var ordentligt representerad vid förra årets happening så känns det märkligt hur dess företrädare bemöttes när de ville vara med, en åsikt som även framfördes av tex Emanuel Karlsten, som inte verkar hålla med Bonnier i alla stycken.
http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2009/01/ake-bonniers-avhopp-gor-mig-ledsen
Skicka en kommentar