Gardell om Gud, Hitler och lillasyster

Två saker tycker jag gör att Gardells bok Om Jesus ger ett distinkt bidrag till den svenska teologiska debatten. Dels att den kommer att sälja helt andra upplagor än andra Jesus-böcker. Och dels att Gardell så kompromisslöst tolkar Jesus utifrån sin egen upplevelse av utanförskap och sin passion för att alla människor ska mötas med medkänsla. Det är ett medvetet personligt och subjektivt perspektiv på Jesus, som just därför berör på ett annat sätt än mer teoretiska framställningar. Tycker jag.

Nåväl. Här kommer dagens Gardell-citat.

Om vi skulle acceptera tanken på att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar, att han föredrar eller ratar, då accepterar vi att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler och hans dröm om ett tredje rike.
Gud gallrar inte.
För mig är det mycket enkelt: Om min lillasyster som jag innerligt älskar, men som inte tror på Gud, inte skulle få vara med i paradiset, måste jag gå fram till Gud och säga: "Jag vill vara där min syster är!"
Annars vore jag helt förlorad.
Och tänk, jag är övertygad om att Gud skulle svara: "Du har rätt. Kom så går vi dit tillsammans, jag måste dela din systers lidande." (s 146)

Och så påminner Gardell om personer i Bibeln som det står att Gud förkastar. Kain. Ismael. Esau. Saul. Jesus på korset, som ropar "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", och dör i mörkret med ett skrik. Gardell fortsätter:

Så slutar berättelsen om Gud som väljer ut och som ratar, som förbannar och förskjuter. Urskiljandets Gud. Gallrandets Gud.
I en återvändsgränd. I mörkret. I en konflikt utan försoning, utan något glädjebudskap, utan evangelium.
I en långfredag där ingen påskdagmorgon följer.
Jag kan inte se det på något annat sätt än detta: det som gör oss till kristna är hur vi förhåller oss till påskdagens morgon. Uteslut en enda, lämna en enda ute i mörkret, och solen stiger aldrig upp över graven där den som av Gud förskjutits ligger.
Då är graven inte tom.
Då ligger den förbannade kvar, och tillsammans med honom vi alla. (s 150)

Om Jesus

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.

Svar till en frikyrklig ateist

Patrik Lindenfors accepterar inte mitt svar på hans fråga. Så här kommenterar Lindenfors:

Hej Hapax, Tack för din kommentar på min artikel. Jag ställde en fråga till Svenska kyrkan om vilken typ av medlemmar de accepterar. Du verkar vilja lösa frågan genom en juridisk lek med ord. Det är dock inget svar, bara en teknikalitet. Jag hoppas på bättre än så av kyrkans företrädare.

Visst leker jag lite med ord när jag påpekar att Lindenfors är kyrkotillhörig, inte medlem. Men det är inte bara en lek med ord. Det finns ju en tanke bakom att de som tillhör Svenska kyrkan kallas just för tillhöriga, inte medlemmar.

Patrik Lindenfors argument, att Svenska kyrkan inte tar sin egen tro på allvar när den accepterar ateistiska medlemmar som han själv, utgår från antagandet att Svenska kyrkan är en ideell förening (eller borde vara det). I ideella föreningar, som politiska partier och frikyrkoförsamlingar, blir man medlem för att man delar föreningens syften. Och om man motverkar föreningens syften kan man bli utesluten.

Men Svenska kyrkan är ingen ideell förening. Svenska kyrkan är en annan typ av organisation som fungerar på ett annat sätt. Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte en föreningskyrka. De historiska folkkyrkorna (vare sig de är katolska, ortodoxa, lutherska, anglikanska eller reformerta) är som organisationer betydligt äldre än den modell för folkrörelsedemokrati som växte fram på 1800-talet. Därför finns det ingen anledning att förvänta sig att folkkyrkorna ska fungera som föreningar.

Att ideella föreningar har uteslutningsparagrafer beror åtminstone delvis på att man vill förhindra illojala medlemmar från att obstruera föreningens verksamhet. I en förening kan en enskild medlem utnyttja föreningsdemokratin till att sätta käppar i hjulet, och en liten grupp av sammansvurna kan kuppa till sig makten över föreningen. Svenska kyrkan har sju miljoner tillhöriga och en struktur som mer påminner om kommuner och landsting än om en förening. Och trosmässig kontinuitet garanteras av att Svenska kyrkan har en bekännelse och av att alla biskopar, präster och diakoner måste vara lojala mot denna bekännelse. Därför är Svenska kyrkan inte så sårbar för obstruktion från illojala kyrkotillhöriga. Patrik Lindenfors otro skadar inte Svenska kyrkans tro.

Patrik Lindenfors är förstås inte den förste som kritiserar Svenska kyrkans accepterande av ogudaktiga "medlemmar". Precis samma kritik har framförts från frikyrkligt håll sedan 1800-talet. Och svaret är detsamma som alltid: Svenska kyrkan drar inga gränser för Guds nåd. Människor kan ta avstånd från kyrkan. Men kyrkan tar inte avstånd från någon människa.

Så svaret på Lindenfors fråga är att Svenska kyrkan av historiska, praktiska och teologiska skäl accepterar alla typer av människor som kyrkotillhöriga. Även sådana typer som Lindenfors. Detta är ett uttryck för Svenska kyrkans tro och identitet. Om Lindenfors kräver av en kyrka att den ska utesluta sådana som han, får han alltså ansöka om medlemskap i en frikyrka i stället.

Svenska kyrkan har inga medlemmar

Ateisten Patrik Lindenfors undrar hur han som aktivt förnekar och motarbetar den kristna tron kan tillåtas vara medlem i Svenska kyrkan. Men frågan är felställd. För Svenska kyrkan har inga registrerade medlemmar, om man ska vara petig. Patrik Lindenfors är kyrkotillhörig. Det innebär att han står med i Svenska kyrkans adressregister och stödjer Svenska kyrkan med sin kyrkoavgift.

Att vara aktiv med-lem i kyrkan är något annat. Det förutsätter tro och engagemang. Som kyrkotillhörig hör Patrik Lindenfors till dem som Svenska kyrkan kallar till tro. Han är alltid välkommen till kyrkans gemenskap. Han kan bli med-lem när han vill, och tillhörig förblir han tills han själv väljer att begära utträde.

Ingen kyrkotillhörig kan bli utesluten ur Svenska kyrkan. Det innebär inte att Svenska kyrkan inte tar sin tro på allvar, som Lindenfors påstår. Tvärtom är detta ett uttryck för kyrkans tro. Kyrkans uppdrag är att kalla människor till tjänst för Guds rike. Inte att ta avstånd från somliga människor som är särskilt syndiga. Ingen kan bli exkommunicerad. Det är Svenska kyrkans tro att Patrik Lindenfors är skapad till Guds avbild och omsluten av Guds kärlek. Sin egen tro får Lindenfors själv ta ansvar för.

Biskopens dilemma

En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.

Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).

Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).

Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.

För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.

Profetians gåva

David Wilkerson har visst kommit med en ny profetia. Ja, ny och ny. Han säger på sin blogg att han har sagt det här i tio år nu. Och nu säger han det alltså igen.

En stor katastrof ska det bli. New York ska brinna, ända till New Jersey. Upplopp och plundring. Massor av städer ska drabbas, både i USA och i andra länder.

Detta är inte första gången Wilkerson profeterar om kommande katastrofer På 1970-talet förutsade han att bilindustrin skulle få problem. Och det händer ju nu, så det gäller att ta hans varningar på allvar.

Så vad säger då den här Gudsmannen att vi ska göra? Ska vi försöka förhindra upplopp och oroligheter? Ska vi be? Ska vi verka för rättfärdighet och försoning? Värna änkan, främlingen och den faderlöse?

Nej. Köp konserver, säger Wilkerson. Alla ska ha förnödenheter för minst trettio dagar.

Ärligt talat, vad är poängen med såna här profetior? Skrämma upp folk och uppmana dem att köpa konserver... Nej, det får vara för min del. Jag letar vidare efter bättre profeter. Och i ett reportage av Maciej Zaremba hittar jag min profet. Så här skriver han alldeles i slutet av artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Det kallar jag för profetians gåva, att i stundens ingivelse kunna förhindra misshandel och upplopp med hjälp av psalmsång. Sådana profetior behöver vi mycket mera av.