Påven och Jesus om transpersoner

Det har rått en viss förvirring om vad påven egentligen sa om homosexuella och transpersoner i sitt jultal till kardinalerna. Nu finns talet publicerat på engelska, så den som vill kan kolla upp saken själv (hela talet finns här, det relevanta stycket här). Kontentan av det hela är att påven menar att människan är skapad till man och kvinna, och att alla försök att ändra på den ordningen är uppror mot Gud. Läsaren får själv fylla i vad han kan mena mellan raderna. Några av raderna lyder så här:

It is not outdated metaphysics when the Church speaks of the nature of the human being as man and woman, and asks that this natural order be respected.This has to do with faith in the Creator and listening to the language of creation, which, if disregarded, would be man’s self-destruction and therefore a destruction of God’s work itself. That which has come to be expressed and understood with the term "gender" effectively results in man’s self-emancipation from Creation (nature) and from the Creator.

Detta kan man jämföra med vad Jesus sa om sin tids transpersoner:

Det finns sådana som är eunucker av födseln och sådana som av människor har gjorts till eunucker och sådana som själva gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta. (Matt 19:12)

Eunuckerna var antikens transpersoner, ett föraktat tredje kön av män som inte var riktiga män. Dessa tar Jesus som en förebild för lärjungarna. Jesus är alltså dels medveten om att det inte finns någon absolut könsdikotomi i naturen och skapelsen. Det finns de som faller mellan kategorierna man och kvinna. Och dels fördömer han inte dessa personer som avvikare, utan framhåller att det i deras erfarenhet finns något att ta till sig och lära sig av. På det hela taget framstår Jesus som modernare än sin sentida ställföreträdare i Rom när det gäller både genusfrågor och medkänsla.

Aladdin ej välkommen i Arabien

Christian "Chippen" Wilhelmsson, svensk landslagsman i fotboll, och hans flickvän Oksana Andersson stoppades i säkerhets-kontrollen vid inresan till Saudi-Arabien. Orsak? Två chokladkartonger av märket Aladdin. Körsbär i likör äga ej tillträde till den islamiska staten. Chippen ska enligt uppgift misströsta över hur det ska gå att fira jul utan Aladdin. Medan Oksana mest är lättad över att konsekvenserna inte blev värre än att kartongerna förverkades.

Det finns något ironiskt i att vår svenska folkhemska choklad med det exotiserande namnet Aladdin inte släpps in i Aladdins arabiska hemmiljö. Kanske är konfektens namn ett exempel på orientalism. Begrunda det nästa gång du smaskar på likörtryffeln eller romrussinen. Men även i den ursprungliga arabiska Aladdin-sagan finns ett moment av orientalism. Berättelsen är nämligen förlagd till Kina. Alla har vi våra exotiska fantasier om österns länder...

Betlehemsstjärnan identifierad?

Varje år vid den här tiden brukar det komma notiser om att någon astronom räknat ut vilket himlafenomen som gett upphov till berättelsen om stjärnan som de vise männen följde till den nyfödde Jesus i Betlehem. I år är det en australiensare vid namn Dave Reneke som löst gåtan. En konjunktion mellan Venus och Jupiter ska ha gett ett starkt sken exakt den 17 juni år 2 f Kr. Vilket då skulle göra Jesus till sommarbarn, med samma födelsedag som min lillebror.

Dagen har en notis om detta som framhäver att Reneke menar att hans tes inte motsäger Bibeln utan snarare styrker Matteus berättelse om stjärnan. Fast både Dagen och Reneke avstår från att påpeka att kung Herodes, som har en framträdande roll i Matteus 2, ska ha dött år 4 f Kr. Alltså två år före Renekes datum. Därmed kan förstås inte både Matteus och Reneke ha rätt om dateringen av Jesu födelse (sorry, brorsan).

Nu är väl inte detta ett så stort problem för Matteus trovärdighet. Det finns ju gott om andra förslag till identifieringar av den ljusstarka stjärnan. Mera besvärande för dem som vill göra historiska dateringar utifrån Matteus är att hans berättelse inte låter sig förenas med Lukas berättelse om Jesu födelse. Matteus och Lukas är överens om att Jesus föddes i Betlehem, för så borde det vara med Messias. Men de ger helt olika förklaringar till hur det kommer sig att han föddes i Betlehem fast han växte upp i Nasaret. Lukas förklaring är att skattskrivningen (som torde ha ägt rum år 6 e Kr, alltså nio år efter Herodes död) tvingade Josef och Maria att bege sig från Nasaret till Betlehem. När skattskrivning och födelse var överstökade begav de sig hem igen. Matteus utgår i stället från att Josef och Maria var bosatta i Betlehem, men att hotet från kung Herodes tvingade dem att fly, och sedan vågade de inte återvända hem utan bosatte sig i Nasaret i stället.

Så det är en ganska meningslös sysselsättning att försöka finna historiska belägg för dessa berättelser. De är inte historiska i den bemärkelsen att de låter sig begränsas av verifierbara historiska fakta. Deras historiska betydelse ligger på ett helt annat plan.

Dagens jubileumscitat

"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."

Artikel 1 av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som idag fyller 60 år. Grattis!

Dagens citat

"Upphittat: Pengar i myntfacket på godisautomaten. Återfås mot beskrivning."

Handskriven lapp på institutionens anslagstavla. Hm. Runda och hårda, räcker det tro?

Krama en muslim

Så har då antirasister i Lund tagit upp traditionen att slå ner våldet och rasismen med hjälp av flaskor och gatstenar. Håhåjaja. Kunde man inte hellre låta de nationella fira det svenska stormaktsväldets undergång i lugn och ro. Eller så kunde man anordna ett festligt, alternativt firande samma dag. Karl XII:s död markerar ju slutet på ett drygt sekel av ständiga krig. Därefter blev det lugnare och fredligare. Det kunde vara värt att fira. Att kasta gatsten får snarare ses som en hyllning till krigarkungens rationalitet. Det är vi mot dem. Må den starkaste vinna.

Men kravallerna i Lund är ändå en bagatell i jämförelse med vad som just ägt rum i Bombay. Även där kan man önska att de våldsammas rationalitet inte ska få segra. När muslimska terrorister under spektakulära former dödar så många hinduer, kristna och judar som möjligt, så är syftet uppenbarligen att provocera fram en motreaktion. Jihadister behöver skapa fiender för att kunna föra sin kamp. Låt oss inte gå i den fällan att bli fiender. Krama en muslim i stället. Det är det radikalaste sättet att ta avstånd från en sådan här terrorhandling.

George W Bush påstår att han läst Bibeln varje dag under sin tid som president. Tänk om han hade koncentrerat sig på Bergspredikan och Jesu undervisning om att bemöta ont med gott. Då hade världen kunnat se annorlunda ut. Men han läste kanske Josuas bok i stället. Om och om igen.

Vi mot dem. Det verkar vara ett djupt rotat sätt för oss människor att dela in världen. Kanske är det här tribalistiska sättet att tänka och handla den starkaste kandidaten till att göra skäl för namnet arvsynd. En medfödd defekt i vår mänskliga natur som förs vidare från generation till generation. Den egoistiska ondskan är trivial och småaktig i jämförelse. De riktigt stora förbrytelserna görs av människor som offrar sig själva i tribalismens tjänst -- för nationen, folket, religionen. Vi mot dem.

Vår tids stora utmaningar handlar om att bryta oss ut ur tribalismens våldsspiral. Klimatkris, fattigdom, krig och terrorism. Ingen av dessa ödesfrågor kan lösas genom ett vi-och-de-tänkande. Vårt tänkande måste komma ikapp vårt tekniska kunnande. En enda jord. En enda mänsklighet.

"Kan vi klara det?", hör jag i bakgrunden. Treåringen ser på Byggare Bob. Svaret på frågan är alltid: "Klart vi kan!". Yes, we can.

Mina frågor och Wejryds svar

hapax
Jag tänker mig att skapelsetron borde yttra sig inte bara i miljöengagemang i specifika frågor, utan också i hur vi ber och firar gudstjänst och upplever det heliga. Vad ser du för vägar till en skapelsespiritualitet i Svenska kyrkan? Eller annorlunda uttryckt: Är miljöengagemanget uttryck för centrum i vår tro? Behöver det i så fall göras tydligare, även för oss som går i kyrkan varje söndag?

Anders Wejryd
Centrum i Svenska kyrkans tro är naturligtvis Gud - Fadern, Sonen och den heliga Anden. Där finns Skaparen och skapelsen - men också vår Broder och Frälsare, samt Anden som kan nå oss människor med sin kraft överallt och i alla tider. Jag vill inte spela ut dessa sidor mot varandra. Visst är det något alldeles särskilt med friluftsgudstjänsten - men också med brödet och vinet i kyrkan, som med det materiella och människogjorda, bär Kristus själv till oss.

hapax
Hur ser du på frågan om kristendomens skuld till miljökrisen? Kan eskapistiska tendenser i kristendomen ha bidragit till skövling av jordens resurser? Eller är eskapismen en nidbild?

Anders Wejryd
Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan. Men en starkare negativ kraft har kanske varit att människan tagit in förvaltaruppdraget men glömt redovisningsansvaret.

hapax
Tack för bra svar. En sista fråga: Kommer det att bli fler interreligiösa initiativ, eller är klimatmötet en engångsföreteelse?

Anders Wejryd
Ett möte av detta slag är för oss en engångsgrej. Det blir för mycket koldioxidutsläpp av alla som åker! Däremot hoppas jag att det uppmuntrar många på många platser att ta initiativ!

Övriga frågor och svar i dagens chatt med Anders Wejryd kan läsas här.

Chatta med Wejryd

Du vet väl att du kan chatta med Anders Wejryd om kristet miljöengagemang och det interreligiösa klimatmötet, på Sydsvenskans hemsida idag torsdag kl 13-14. Frågor kan ställas i förväg.

Är Bibeln grön eller grå?

Det har kommit en ny bibelutgåva som heter The Green Bible, som framhäver Bibelns ekologiska budskap om skapelse, miljö och förvaltarskap. Det kan behövas som korrektiv till bibelutgåvor och teologier som ensidigt betonar att Bibeln handlar om personlig frälsning.

Samtidigt aktualiseras frågan om vilken roll Bibeln och kristendomen har och har haft för den miljökris vi försatt oss i. En vanlig ståndpunkt är att det är kristendomens fel att vi i västerlandet sett oss som jordens herrar som kan förfoga över naturen efter eget behag. Betoningen på det hinsidiga som människans mål innebär att det inte finns något egenintresse i att vårda den jord vi lever på. Själen och det andliga är av evigt värde, medan jorden och naturen ändå ska förgås.

Som alltid med sådana här svepande generaliseringar kan man förstås lika gärna hävda motsatsen. Det som möjliggjort den massiva förstörelsen av jordens resurser är ju utvecklingen inom vetenskap, teknik och ekonomi. Sedan 1600-talet har vetenskap och religion separerats i den kristna världen på ett sätt som är unikt i historien. Därför kan man lika gärna säga att det är sekulariseringen som ligger bakom miljökrisen. Teknik, industrialisering och konsumtionssamhälle har vuxit fram i opposition mot den etablerade religionen. Traditionell kristen ansvars- och förvaltarskapsmoral har setts som irrelevant inom vetenskap och ekonomi, men har inte ersatts av något annat moraliskt paradigm som kunnat bromsa exploateringen av människor och natur. Framsteg och profit har varit ledstjärnorna. Inte kärlek, helighet och förvaltarskap.

Fast egentligen spelar det förstås ingen roll vems felet är historiskt sett. Det viktiga är vad vi idag kan mobilisera för resurser för jordens överlevnad. Alla behöver hjälpas åt, oavsett vilken religiös eller sekulär tradition vi tillhör. Därför är det ett gott initiativ av Anders Wejryd att bjuda in till interreligiös klimatkonferens. Men framför allt är det upp till var och en av oss att gräva där vi står i vår egen tradition. Det är varje enskild bibelläsare som avgör om Bibeln är grön eller grå.

Här är förlagets information om The Green Bible (men ska du köpa den så är det billigare att beställa via Amazon). Här skriver Dagen om den gröna Bibeln, och här om ett liknande koncept som kallas för Rättvisebibeln.

Direktörens heder

Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, sägs det. Nu har en av landets direktörskameler tagit ett oväntat språng. Lars G Nordström avstår från hela sin VD-lön på 900 000 i månaden. Det tar förstås inte kamelen genom nålsögat. Nordström har ganska många miljoner kvar. Och pengarna han avstår går inte till de fattiga, precis.

Men Nordström ger oss i alla fall en intressant illustration av skillnaden mellan heder och moral. Han säger själv att han tackar nej till lönen för att han inte vill bli uppfattad som girig. Det handlar alltså om hans heder. Nordström är mån om sitt anseende, om vad andra ska tänka om honom. Det är utsidan som räknas. Och det är en rationell, vinstmaximerande kalkyl att avstå från lönen. I det här fallet bedömde Nordström att det var en god affär att växla lönemiljonerna mot förtroendekapital. Hedern är dyrbar och värd sitt pris.

Om Nordströms lön i stället hade varit en fråga om moral, om rätt och fel, så hade det inte spelat någon roll vad tidningarna skrev om saken. Ett moraliskt ställningstagande håller för ett mediedrev. Och moral är en fråga om vad som är bäst för andra människor, inte om vad som är bäst för det egna anseendet.

Nog är det sympatiskt att Nordström värderar hedern högre än lönesaldot. Men mycket viktigare vore det om näringslivs-topparna värderade moralen högre än profiten. Kanske är det något med kamelrollen som gör den tanken utopisk.

Det magiska ordet snö

Det finns inget som kan få ungarna att vakna så snabbt och på så gott humör som när man för första gången den här vintern kan viska det magiska ordet snö. Ett tunt lager pudersnö och termometern på väg upp mot plusgrader. Kommer att bli slaskigt och lerigt idag, tänker jag vuxentråkigt. Men jag får försöka se med barnens ögon i stället. En vitskimrande, förtrollad värld.

Krisdemokraterna

Kyrkans Tidning intervjuar Mats Odell, som lägger ut texten kring Kd:s position i äktenskapsdebatten. Han bekräftar att Kd helt vill lyfta ut ordet äktenskap ur lagtexten och reservera det ordet för kyrkornas ceremonier. Enligt Odell är det en fråga om religionsfrihet att staten inte ska "tvinga fram" en förändring av äktenskapsbegreppet. Med hänvisning till omröstningar på nätet säger han att stödet för Kd:s syn på äktenskapet kan vara så stort som 50%. Och så föreslår han att ateister som vill ingå äktenskap och inte bara registrera samlevnad vänder sig till en kyrka för välsignelseceremoni. Kyrkans Tidning sammanfattar Odells synpunkter så här:

"Den linje som Mats Odell talade för i intervjun, är förankrad i krisdemokraternas riksdagsgrupp."

Krisdemokraterna, var ordet. Freudiansk felskrivning? Eller subtil sågning av Odells demokratisyn?

Finsex och fulsex i äktenskapsdebatten

Det är fascinerande och svårbegripligt att det är så viktigt för Kd och för många kristna att bevara ordet äktenskap från de homosexuella. Som jag varit inne på tidigare, tror jag att det i botten har att göra med synen på det homosexuella sexet. För konservativa kristna går gränsen mellan tillåtet sex och syndigt sex vid äktenskapet. Äktenskapligt sex är finsex. Utom-äktenskapligt sex är fulsex. Och homosex är definitivt fulsex. Så därför krockar kategorierna om homosexuella relationer får kallas för äktenskap. Fulsex och finsex blandas på ett outhärdligt sätt.

Dagens citat

"Så här vill vi ha det: gifter sig gör man genom att civilrättsligt registrera ingåendet av ett äktenskap."

Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, klargör skillnaden mellan RFSU:s och Kd:s ståndpunkter i Aftonbladet 2008-11-14. Antingen har hon läst min blogg, eller så har hon haft på TV:n någon gång de senaste veckorna.

Är äktenskapet ett bibliskt ord?

Det slog mig plötsligt att jag inte visste vad äktenskap heter på grekiska. Om nu äktenskapet är ett så viktigt kristet ord som en del hävdar, så borde det ju vara vanligt i Nya testamentet. Ordet för äktenskapsbrott, moicheia, är vanligt förekommande i NT. Om man räknar med alla ord på samma stam (att begå äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, etc) blir det 32 träffar i NT. Men vad heter äktenskap?

Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.

Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?

Jag har en dröm

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

Mera enighet med civiläktenskap?

Allt fler röster höjs för att civiläktenskap är lösningen på oenigheten i äktenskapsdebatten. Till exempel menar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund att nyckeln till politisk och kyrklig enighet är att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig den juridiska vigselrätten. Jag har svårt att se hur detta skulle lösa något alls.

Ur politisk synvinkel skulle inte enigheten bli större. Kd har nyligen som enda parti föreslagit att kyrkornas vigselrätt ska ersättas av en civilrättslig registrering. Men även om de övriga partierna kom överens med Kd om detta, skulle de fortfarande vara oense om den lilla detalj som de hittills misslyckats att enas om. Ska ordet äktenskap användas om samkönade förhållanden? Kd skulle till varje pris vilja undvika det, medan övriga partier skulle vilja ha en lag om civiläktenskap.

Ur Svenska kyrkans synvinkel skulle farhågorna desarmeras om att riksdagen efter hand skulle kräva att alla präster skulle förrätta samkönade vigslar. Men inomkyrkligt skulle ungefär samma fråga behöva avgöras. Hur ska Svenska kyrkans vigselordning anpassas till den nya äktenskapslagen? Med eller utan vigselrätt kvarstår frågorna om hur ceremonin för välsignelse av samkönade relationer ska se ut, om denna ska ha samma namn och samma utformning som ceremonin för vigsel av tvåkönade par, och om präster ska vara skyldiga att förrätta dessa ceremonier eller om de som så önskar ska ha rätt att avstå. De som vill att samkönade par ska behandlas på lika villkor av kyrkan kommer fortfarande att tycka det, även om vigselrätten försvinner. Och de som inte vill ha samkönade kyrkliga vigslar blir nog inte gladare för att samkönade äktenskap välsignas i stället för att förrättas av Svenska kyrkans präster. Samma konflikter kommer att finnas kvar.

Avskaffad vigselrätt för kyrkorna löser ingenting. Vi kommer inte ifrån att den enda konstruktiva vägen framåt är att respektfullt prata med varandra och lyssna på varandra, i stället för att syssla med pajkastning och demonisering av motparten. Här har alla som deltar i debatten ett ansvar. Både Anders Wejryd och Elisabeth Sandlund och alla vi andra.

Fler artiklar om vigselrätten och äktenskapsdebatten finns här och här.

Barn ska inte lära sig lyda

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.

Bra jobbat, Wejryd

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.

Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Är moderaterna bra för dagisbarnen?

Lite i skymundan av presidentvalet har moderaterna presenterat en mängd nya politiska förslag inför sitt framtidskonvent. Bland annat vill man begränsa vistelsetiden på dagis till max 40 timmar per vecka. För barnens skull. Intentionen är bra. Dagis är generellt sett bra för barn, men alltför långa dagar är tröttande. Så det kan vara befogat att sträva efter att barnen inte ska behöva vara alltför länge på dagis. Men moderaternas lösning på problemet är helt befängd.

För det första är förslaget fullständigt utan empati för ensamstående föräldrars situation. Det säger sig självt att den som är ensamstående förälder sannolikt behöver jobba heltid för att få ihop ekonomin. Och då går det inte att klara sig med 40 timmars barnomsorg.

För det andra är förslaget förvånansvärt oliberalt. Man frånkänner föräldrarna ansvaret och förmågan att kunna avgöra vad som utifrån den egna familjens förutsättningar är bäst för de egna barnen. Staten vet bättre. Och det ska vara lika för alla. Men alla barn är inte lika, och alla familjer har inte samma förutsättningar. Det finns säkert barn som både klarar av och behöver vara mer än 40 timmar i veckan på dagis.

För det tredje är förslaget troligen inte alls bra för barnen. De föräldrar som behöver mer än 40 timmars barnomsorg hamnar i en än mer pressad situation om de inte kan ha barnen på dagis hela tiden. Och pressade föräldrar blir sämre föräldrar. Att pussla med olika privata lösningar på de överskjutande timmarna gör lätt tillvaron stressigare för barnen, om de ska vara på flera olika ställen i stället för bara ett. Och dagis är en barnvänlig miljö med professionell personal. Det är inte självklart att detsamma kan sägas om alla bekanta barnpassare eller inhyrda tonåringar det kan bli fråga om i stället.

Om man i stället faktiskt vill hjälpa barn att inte behöva vara för länge på dagis finns det två olika ändar att nysta i. Dels kan man ge föräldrar incitament att inte ha barnen längre än nödvändigt på dagis genom att differentiera dagistaxan. Lägre avgift för kortare tid, högre avgift för längre tid. Maxtaxan har sett till att priset nu är detsamma oavsett hur länge barnen är på dagis, vilket är en ganska märklig ordning (och som främst gynnar dem som tjänar ganska bra, vilket är märkligt för ett socialdemokratiskt beslut). Dels kan man på olika sätt göra det enklare för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Till exempel genom att ge ett litet vårdnadsbidrag till dem som jobbar 75% i stället för att sponsra dem som har råd att inte jobba alls.

Självklart ska vi sträva efter barnens bästa. Men barnens bästa sammanfaller för det mesta med deras föräldrars bästa. Föräldrar som mår bra är bättre föräldrar. Därför kan man inte hjälpa barnen genom att ensidigt sätta press på föräldrarna. Hjälp föräldrarna i stället.

Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Att lista sig

Idag kanske jag listade mig på min vårdcentral. Jag vet inte säkert, för vi hade ett ganska förvirrat samtal om saken, sköterskan och jag. Ännu mer osäker är jag på huruvida det spelar någon roll om jag är listad eller inte. Jag går inte så ofta till vårdcentralen i egna ärenden, oftast är det ju barnen som behöver hjälp. Men jag har förstått att jag hör till den vårdcentral dit jag nu vände mig.

För några år sedan gick jag nämligen till fel vårdcentral. Det finns två stycken kommunala vårdcentraler på ungefär samma avstånd, så jag valde helt enkelt den där de svarade i telefon. Men det var fel, fick jag veta. Jag hörde till den andra. Hade jag inte ändå rätt att vända mig till vilken vårdcentral jag ville, undrade jag. Det hade jag. Men då skulle jag helst lista mig på vårdcentralen jag inte hörde till, så att fel blev rätt. Låter rimligt, tyckte jag. Men kruxet var att jag då skulle lista mig på en viss läkare. Jag kunde inte lista mig på den läkare som jag just träffat eftersom han var vikarie. Så jag stod där med en lista med namn på personer jag inte visste något om. Inga upplysningar om vem som var specialistutbildad eller vem som hade kalla händer. Det kändes lite för absurt att kryssa på måfå, så jag bestämde mig för att hädanefter gå till rätt vårdcentral. Den jag hör till.

Och idag kom alltså frågan upp om jag ville lista mig på rätt vårdcentral. Nu behövde man inte lista sig för en viss läkare, utan bara för en viss vårdcentral. Det kunde jag tänka mig. Men vad var skillnaden mellan att vara listad och att inte vara listad? Jag hörde ju redan dit. Poängen skulle visst vara att det är bra med kontinuitet i vården så att man vänder sig till samma vårdcentral varje gång. Men det gör jag ju ändå, eftersom jag hör hit. Och även om jag är listad har jag i princip rätt att gå vart jag vill. Kan det vara så att det är en fördel för vårdcentralen att många listar sig, försökte jag. Men det ville inte sköterskan svara på. Jag skulle lista mig för att det var en fördel för mig. Fast hon inte kunde nämna någon sådan fördel. Så jag svarade att det inte spelar någon roll för mig, men att de gärna får lista mig om de vill.

Det känns lite knasigt att ta upp vårdpersonalens tid med sådana här goddag yxskaft-samtal. Det är ju inte deras fel att systemet är obegripligt. Men snart ska systemet ändras igen, förklarade sköterskan. Det ska införas ett nytt vårdval som innebär att man automatiskt listas på den vårdcentral dit man hör. Vårdval, var ordet. Någon där uppe i sjukvårdsbyråkratin måste vara begåvad med en viss absurdistisk humor.

Apropå presidentvalet

Visst är det lite lustigt att världens mäktigaste land inte har något riktigt namn. The United States of America är ju snarare en beskrivning av landet än ett namn. Ungefär som om vi i stället för Sverige skulle säga Det lilla kungariket i norra Europa (förkortas DLKNE).

Vigselrätt och vigselfel, igen

Dagens ledare uppmanar Svenska kyrkan att släppa vigselrätten. Det kan finnas goda skäl att göra det. Den juridiska vigselrätten hör knappast till det som konstituerar en kyrka. Och att kyrklig vigsel varit normen genom flera sekel har nog medverkat till att det så ofta setts som en kyrklig angelägenhet att reglera medborgarnas familjeliv och sexualitet. Det kunde vara dags att sluta med det.

Men skälet som Dagen anför är fel. Man vill rädda undan ordet äktenskap från att besudlas av homosexuella par genom att införa en "civilrättslig könsneutral samlevnadslagstiftning" i stället för en könsneutral äktenskapslag. Bortsett från att det nog är för sent för en sådan lösning, så är det en lösning på fel problem. Problemet är inte att homosexuella vill leva ihop på samma villkor som heterosexuella. Problemet är inte hur kyrkorna ska kunna "bevara äktenskapet" och fortsätta att diskriminera homosexuella par. Det verkliga problemet är att kyrkorna under så lång tid bidragit till förtrycket av homosexuella, och att så många kristna vill fortsätta med det.

I stället för att bevara äktenskapet från de homosexuella borde kyrkorna göra bot och bättring för gångna tiders försyndelser. Det främsta ansvaret faller på Svenska kyrkan, eftersom det är den ojämförligt största vigselförrättaren bland samfunden i Sverige. Det enda sättet att idag bevara äktenskapet som ett moraliskt legitimt begrepp är att öppna det även för homosexuella par. För homosexuella har precis samma förmåga till kärlek och trohet som heterosexuella har. Diskrimineringen är omoralisk.

Sedan, när äktenskapet varit könsneutralt ett tag och många samkönade par har vigts, då kan Svenska kyrkan gärna släppa vigselrätten. Men inte just nu.

Korset och svärdet

Avrustningsaktionerna mot svenska vapenfabriker väcker en hel del frågor i medier och på bloggar. Hur kan de få för sig att bryta mot lagen? Kunde de inte ha protesterat på något annat sätt? Att ta sönder vapen, är inte det en form av våld?

Man skulle kunna vända på de frågorna. Hur kan det komma sig att svenska vapen exporteras till krigförande länder, som t ex USA, fast det är förbjudet i svensk lag? Varför protesterar vi inte mer mot att svensktillverkade vapen dödar människor i krig runt om i världen? Att inte försöka stoppa vapenexporten, är inte det ett sätt att göra sig medskyldig till mord?

Som kristen finns det fler frågor att ställa sig. Att ta sitt kors och följa Jesus, vad innebär det? Korsfästelsen av Jesus var ett straff utdömt enligt romersk rätt för brottet att göra uppror mot Rom. Jesus bröt mot lagen. T ex när han botade på sabbaten, när han lät sig hyllas som kung, och när han drev ut månglarna ur templet. Korset var en direkt konsekvens av att Jesus följde Gudsrikets lagar, och därför kom att bryta mot romarrikets lagar. Så vad innebär det idag att ta sitt kors? Korsfästelse är lyckligtvis avskaffat som lagens strängaste straff. Så idag blir det snarare: Att ta sitt fängelsestraff och följa Jesus. Kanske är det inget självändamål för en kristen att hamna i fängelse. Men vi borde göra vad vi kan för att upprätthålla Gudsrikets lagar om kärlek och barmhärtighet och ickevåld. Även när det för oss i konflikt med världsliga lagar.

Problemet med avrustningen av granatgevär och haubitsar är inte lagbrottet. Problemet är att det finns många vapen kvar som inte är avrustade.

Här skriver Annika Spalde om avrustningsaktionerna.

Dagens citat

Dagens citat är ganska gammalt. Albert Einstein ska ha uttryckt sig så här om mänsklighetens stora utmaning i atomåldern:

"A human being is part of the whole called by us universe, a part limited in time and space. We experience ourselves, our thoughts and feelings as something separate from the rest. A kind of optical delusion of consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from the prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty. The true value of a human being is determined by the measure and the sense in which they have obtained liberation from the self. We shall require a substantially new manner of thinking if humanity is to survive."

Mänsklighetens överlevnad är en fråga om andlighet. Vi känner till problemen. Vi vet ungefär vad som måste göras. Men klarar vi att prioritera allas gemensamma bästa framför det som är kortsiktigt bekvämt för oss själva? Kan vi "vidga vår cirkel av medkänsla" till hela mänskligheten, till hela jorden? Det är frågan.

Att dra Gud inför rätta

Ernie Chambers från Nebraska, USA, har försökt lämna in en stämning mot Gud i en lokal domstol. Enligt Chambers borde Gud ställas till svars för naturkatastrofer och annat elände som drabbar mänskligheten. Men domstolen i Douglas County avvisade stämningen med motiveringen att Gud inte har någon känd adress att delge stämningen till. Ganska humoristiskt för att vara en domstol.

Men ändå lite fegt. Gud har ju dragits inför rätta förr och blivit fälld. Av Job i Bibeln. I trettio kapitel anklagar Job Gud för att vara orättfärdig och godtyckligt plåga människorna. Job har inget hopp om att få rätt, eftersom Gud inte bara är motpart utan också enväldig domare. Men han talar ut ändå. Det märkliga är att Gud till slut ger honom rätt. Job har sagt sanningen om Gud, till skillnad från de självutnämnda advokaterna som försökte försvara Gud.

Det är svårt att se någon sammanhängande logik i Jobs bok. Men en slutsats borde vara att Gud inte behöver några apologeter. Det är bättre att tala ut och säga sin sanning till Gud än att försöka finna logiska lösningar på teodicéproblemet. Det är fritt fram att dra Gud inför rätta.

Bokstavstrogna kristna greps av polisen

Ett antal plogbillsaktivister greps igår efter att ha avrustat granatgevär i Eskilstuna och fälthaubitsar i Karlskoga. Plogbillsaktivister tar bokstavligt på profetiorna i Jesaja 2:4 och Mika 4:3 om att smida svärd till plogbillar. Vapen avrustas symboliskt för att bereda rum för nyttig produktion i stället.

De som greps igår var inte bara bokstavstrogna utan också liturgiskt medvetna, eftersom det är just den här kommande söndagen som Jesaja 2:2-5 är en av läsningarna i Svenska kyrkans evangeliebok. Två av deltagarna i de här plogbillsaktionerna är Annika Spalde och Pelle Strindlund som tidigare nämnts på den här bloggen. Annika och Pelle är aktiva i Svenska kyrkan och har publicerat ett par böcker om ickevåld och kristen tro.

Läs mer om avrustningsaktionerna här och här.

Uppdatering: Här skriver Dagen om aktionerna, men utan att notera att majoriteten av deltagarna är kristna och har varit aktiva i Plogbillsrörelsen och Kristna Freds under många år.

Uppdatering igen: Nu har Dagen lagt till i artikeln att några av aktivisterna är kristna med bakgrund i Plogbillsrörelsen. Undrar om de på Dagen läser min blogg...

Dagens citat

Nina Björk formulerar sig ofta på sätt som tål att grunnas på ett tag. Så här säger hon i en intervju, apropå att hon fått kritik för att hon kritiserat att vi försöker konsumera oss lyckliga:

"Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Ja, vad bör vi bli lyckliga av? Någon som har förslag?

Ny attityd till sex?

En nybildad evangelikal rörelse vill vara med i samhällsdebatten och börjar med en debattartikel där de hävdar att "samhället måste få en ny attityd till sex". Det kan hända. Men mitt intryck är att den nya attityd de förespråkar är ganska gammal och beprövad. Skuldbeläggande av alla sexuella relationer utanför äktenskapet har prövats. Det blev aldrig så värst bra.

Kanske är jag fördomsfull när jag tolkar dem så. Men det illustrerar i så fall bara den motvind kyrkliga röster har när de uttalar sig om sexualmoral. Kombinationen kyrka, sex och moraliserande är såpass sliten att det är svårt att komma igenom med ett konstruktivt budskap. Det ska inte hindra oss från att hävda att alla mänskliga relationer, även sexuella sådana, ska präglas av kärlek och respekt. Men debattartiklar om den promiskuösa ungdomens moraliska förfall torde inte göra så mycket nytta. Inte den här gången heller.

Lågan

Gud, tänd du i mitt hjärta
en kärlekens låga
till min nästa, till min fiende,
till min vän, till alla mina släktingar,
till den modige, till slyngeln, till slaven,
- du Marias allra käraste son -
från den ringaste av alla levande väsen,
till det namn som är högst bland alla.

-- Carmina Gadelica

Tacksägelsedag i finanskrisens tid

Det bästa i livet är gratis. Annat som vi behöver är ganska billigt. Det som är dyrt är allt det där som vi inte alls behöver men som ska säljas till oss med mördande reklam. Kanske kan finanskrisen få oss att köpa lite mindre, så att det mördas färre vattendrag och träd och vi får lite mer tid över till det som är viktigt på riktigt. För inte behöver det kosta så mycket att leva.

Idag har jag och treåringen åkt lokaltåg. Stort äventyr för honom, och därför ganska roligt även för mig. Man måste förstås ha biljett, men månadskortet är redan betalt så det kändes gratis att åka.

Sedan gick vi en bit. Tittade på höstlöven och fåglarna och cyklarna och bilarna. Alldeles gratis.

Så kom vi fram till kyrkan och firade tacksägelsedagsgudstjänst. Fullsatt i kyrkan eftersom förskola och miniorer och de nya konfirmanderna var där. Klokt nog avstod prästen från att predika, så vi bara sjöng en massa glada sånger och firade nattvard och tände ljus. Treåringen blev lite blyg och förskrämd för att det var så många där, men jag var glad och stolt över min kyrka där folk med alla möjliga färger och former och familjekonstellationer minglar och möts. Sedan åkte treåringen rutschkana och jag fikade och pratade. Nästan gratis. En symbolisk slant i kollekten eftersom jag missade kollektändamålet, och ingen frivillig gåva till diakonin för den vegetariska kyrklunchen. Snålt, men jag kompenserar nästa gång.

På eftermiddagen lekte barnen i trädgården medan jag plockade äpplen och försökte stuva in trädgårdsmöblerna i det alldeles för lilla skjulet. Gratis.

När ungarna somnat kokade jag äpplamos. Farmor skulle nog inte godkänt det, men jag tyckte det blev bra. Fem kronor för sockret och elen, ungefär.

Tack Gud för finanskris och höstlöv och äpplamos och hemska små ljuvliga barn.

Uppdatering: Här står det om Anglikanska kyrkans råd och böner i finanskrisens tid.

Just to Be

Just to be is a blessing.
Just to live is holy.

-- Rabbi Abraham Heschel

Kris

Vadå finanskris. Den verkliga krisen just nu är skadesituationen i fotbollslandslaget. Ikväll hoppas jag på minusgrader, dimma och underkylt regn, åtminstone i trakten kring Råsunda. Då kanske B-laget kan klara oavgjort mot Portugal. Kanske.

Giving Thanks

When you arise in the morning,
give thanks for the morning light,
for your life and strength.
Give thanks for your food
and the joy of living.

If you see no reason for giving thanks,
the fault lies in yourself.

-- Tecumseh

Mer om kristen höger och vänster

Vill bara göra bloggens besökare uppmärksamma på att diskussionen om Clapham och Broderskap och kristen politik fortsätter i kommentarerna här och här. Både Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och Tuve Skånberg och Stefan Swärd kommer till tals.

The Blessing of Light

May the blessing of light be on you,
light without and light within.
May the blessed sunshine shine on you
and warm your heart
till it glows like a great peat fire,
so that the stranger may come
and warm himself at it,
and also a friend.

-- Traditional Irish Blessing

Frikyrklig rektor, fördomar och mediedrev

Den nye rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson, har blivit ifrågasatt för sin frikyrkliga bakgrund. Det är förstås fördomsfullt att tro att han skulle vara ovetenskaplig eller homofob bara för att han varit pingstvän och nu är baptist. Samtidigt är det intressant att se vad det är som ligger bakom mediernas uppmärksamhet av invändningarna mot Per Eriksson.

Cecilia Hägerhäll, universitetslektor i biokemi, är en av dem som framfört skarpast kritik mot Per Eriksson. I dagens Sydsvenskan skriver hon en insändare (tyvärr hittar jag inte den på nätet) där hon förklarar sina uttalanden. Hon blev oförberedd uppringd av en reporter och svarade spontant på frågorna. Och hennes misstänksamhet mot Pingstkyrkan bottnar i att de pingstvänner hon mött har varit sådana som velat underkänna evolutionsläran för att den strider mot Bibeln.

Detta är klargörande, tycker jag. Hennes uttalanden är fortfarande fördomsfulla. Men vem skulle inte framstå som fördomsfull om man oförberedd fick frågor om något man inte vet så mycket om? Medierna letar efter konflikter. Och konflikterna renodlas och förstärks när de refereras av andra medier och allsköns bloggare. Vi kanske ska vara lite försiktiga med att ge omdömen om människor utifrån ett tidningsklipp. Och kanske kunde fördomar mot frikyrkorna bäst bemötas genom tydliga avståndstaganden från vetenskapsförakt och homofobi.

Äktenskapets fröjder

Dagens spaning är att bloggande frikyrkopastorer gärna framhäver sin äktenskapliga lycka. Tre bloggar av relativt välkända pastorer har jag besökt idag. Den ene saknar sin bortresta hustru och ser fram emot att kasta sig över henne när hon kommer innanför dörren. Den andre drömmer om vad han och hustrun ska göra när barnen är utflugna. Och den tredje hyllar sin hustru i rörande ordalag i samband med hennes födelsedag.

Kanske skriver de bara det som hjärtat är fullt av. Men samtidigt är de förstås medvetna om att deras bloggar läses av många, och att äktenskapets vem och hur just nu debatteras med större intensitet än någonsin. Därför kan det vara rimligt att också se det personliga som politiskt. När pastorernas äktenskapslycka exponeras i offentligheten får den en politisk dimension. Men exakt vilket det politiska budskapet är kan nog uppfattas på olika sätt. Kanske handlar det om att äktenskaplig lycka är ett ideal som man gärna framhåller. Kanske handlar det om det heterosexuella äktenskapets värde.

För mig är det slående att den kärlek, tillgivenhet, åtrå, längtan, uppskattning, närhet, gemenskap och tacksamhet som pastorerna uttrycker gentemot sina hustrur, är precis samma känslor som kan finnas i en trogen relation mellan två kvinnor eller två män. Detta skulle kunna vara grunden för empati och förståelse för människor som lever i samkönade relationer. Enligt den gyllene regeln borde det rent av vara det. Så väljer jag att tolka pastorernas vittnesbörd.

Crooked

May your trails be crooked,
winding,
lonesome,
dangerous,
leading to the most amazing view.

-- Edward Abbey

Mera seriöst om kristen höger och vänster

Det är lite tråkigt att meningsutbytet mellan Broderskap och Claphaminstitutet så snabbt urartade till pajkastning. Båda parter försöker ta poäng genom att stämpla ut varandra som extremister i stället för att söka ett konstruktivt samtal. Det är synd. För det finns mycket intressant som skulle kunna sägas om kristen vänster och kristen höger, och om kristet engagemang i politiken överhuvudtaget.

Här är några frågor som jag gärna skulle se Broderskapare och Claphammare skriva mer om:
# Kristna människor har uppenbarligen olika ståndpunkter i alla politiska stridsfrågor. Vad är det då man gör anspråk på när man hävdar att just den egna ståndpunkten är uttryck för ett kristet ställningstagande? Kan man hävda att en åsikt är mer kristen än en annan?
# Finns det något som är gemensamt för kristen höger och kristen vänster? Kan man över den politiska skalan känna en samhörighet i att vara kristna? Eller är man varandras huvudfiender eftersom man kämpar om samma kristna väljare?
# Vad är egentligen syftet med att formulera just en kristen politisk hållning? Handlar det om att mobilisera kristna väljare? Eller finns det ett specifikt kristet bidrag till politiken? Ett kristet sätt att göra politik? Kanske rent av ett mer respektfullt sätt att bemöta sina meningsmotståndare?
# Vad är den kristna vänsterns bidrag till den politiska vänstern? Vad är den kristna högerns bidrag till den politiska högern? Med kristen höger menar jag förstås svensk kristen höger, typ kd. Eller kristna liberaler eller konservativa. Och med kristen vänster menar jag inte bara Broderskap, utan också kristna i mp och v och i utomparlamentarisk vänster.

Broderskaps debattinlägg finns här och här och här, Claphaminstitutets inlägg här och här.

The Sky is the Limit?

Broderskap är inte för mångifte, skriver Dagen. Det låter rimligt, tycker jag. Någonstans måste man dra gränsen. En del åker till Bali och gifter sig. Men ända till månen, det blir för mycket koldioxid-utsläpp.

Uppdatering: Nu har de rättat stavningen i rubriken. Men det var kul så länge det varade.

Waking up

Waking up this morning, I smile,
Twenty four brand new hours are before me.
I vow to live fully in each moment
and to look at all beings with eyes of compassion.

-- Thich Nhat Hanh

Att skilja mellan höger och vänster

Det är inte oväntat att Claphaminstitutet uttrycker andra åsikter än Broderskap. Men jag är lite förvånad över att Tuve Skånberg och Stefan Swärd reagerar mot att tala om kristen vänster och kristen höger. Jag tycker det är fullt begripliga termer. I Sverige finns det förstås ingen kristen höger i amerikansk bemärkelse, när det gäller t ex synen på vapen och dödsstraff. Men på den svenska politiska skalan hamnar en del kristna till vänster och andra till höger. Kristna med vänstersympatier utgår ofta från honnörsord som fred, rättvisa och miljö. Medan kristna som står till höger oftare talar om etik, familj och äktenskap.

Skånberg och Swärd menar att det är förmätet av Broderskap att tala för hela kristenheten och placera kristen tro till vänster på den politiska skalan. Men det kan jag inte se att Broderskap gör. De är mycket tydliga med att skilja mellan kristen vänster och kristen höger, om än på ett slagordsmässigt sätt. Snarare är det Skånberg och Swärd som försöker tala för hela kristenheten när de säger att Claphaminstitutet inte är kristen höger, utan driver samma ståndpunkt om äktenskapet som alla kyrkor i Sverige.

På Claphaminstitutets hemsida finns en mängd uttalanden om etik, familj, äktenskap och sexualitet. I de fall som under-tecknarna anger partibeteckning så är den kd. Varför inte acceptera benämningen kristen höger och fylla den med ett positivt innehåll? Då blir det lättare för folk att förstå att kristen höger i Sverige inte betyder Sarah Palin-höger. Utan Tuve Skånberg-höger.

Maker of the Trees

May all I say and all I think
be in harmony with thee,
God within me, God beyond me,
maker of the trees.

-- Chinook Psalter

Syster höstlöv

Idag är det en sådan där andlöst vacker höstdag. En bra dag för att uppleva skapelsens helighet. Och en bra påminnel-se om att den här bloggen varit lite ensidigt cerebral och polemisk ett tag nu. Dags för något annat.

Det får bli lite länkar till hemsidor som har med skapelse-bejakande kristen tro att göra. Jordnära andlighet, skulle man kanske kunna säga.

Först Iona-kommuniteten i Skottland som vårdar kyrkans keltiska arv. På ön Iona är naturelementens närvaro påträngande, vilket präglar kommunitetens bönespråk och konstnärliga uttryck.

I Skandinavien har vi rörelsen Korsvei som började i Norge och nu har avläggare i Sverige och Danmark. Mottot är "Mer himmel - mer jord".

Diakonen, författaren och fredsaktivisten Annika Spalde har skapat webplatsen Via cordis med olika resurser och tips för en "engagerad, rättviseorienterad och ekologisk andlighet".

Och så har Friends of Creation Spirituality en website som är inspirerad av teologen och ex-dominikanen Matthew Fox.

Tipsa mig gärna om andra länkar som har med jordnära andlighet att göra!

Skräpkyrka

Detta är bra. En kyrklokal byggs av skräp och återvinnings-material. Traditionellt har kyrkobyggnadens uppgift varit att skydda människan från naturen. Att ge skydd från regn och vind åt människor som samlas för att be. Men nu måste naturen också skyddas från människan. Det är gott att en kyrkobyggnad kan göra båda sakerna samtidigt. För vi behöver påminnas om att andlighet handlar om hur vi lever på denna jord.

The Strength of Heaven

I arise today
Through the strength of heaven;
Light of sun,
Swiftness of wind,
Radiance of Moon,
Splendor of fire,
Speed of lightning,
Swiftness of wind,
Depth of sea,
Stability of earth,
Firmness of rock.

I arise today,
Through a mighty strength, the invocation of the Trinity,
Through belief in the threeness,
Through confession of the oneness
Of the Creator of Creation.

-- S:t Patrick

Vad är det som är kristet med äktenskapet?

Äktenskapet är förstås inget kristet påfund. Äktenskapet har i någon form funnits i så gott som alla mänskliga kulturer vi känner till. Den tidiga kristendomen värderade celibatet högre än äktenskapet, med stöd av uttalanden av både Jesus och Paulus. Och den lutherska reformationen såg äktenskapet som en ”världslig sak”, en ordning som har mer med samhället än med kyrkan att göra. Ändå betraktas äktenskapet av många som en kristen fråga, något som kyrkorna värnar om, och som staten inte kan lagstifta om utan kyrkornas godkännande.

Diskussionen om samkönade äktenskap borde leda till att kyrkorna noga tänker igenom vad som egentligen är den kristna innebörden av äktenskapet. Man kan inte hålla fast vid traditionella positioner bara för att de är tusen år gamla. Man måste också fråga sig vad i traditionen som är värdefullt och vad som möjligen varit förtryckande.

Vad är det då som är bärande i kristen äktenskapssyn? Jag ska titta närmare på fem bibliska motiv som brukar komma till användning när man talar om vad som teologiskt sett är konstituerande för äktenskapet.

1) Fortplantningen. Enligt 1 Mos 1 skapades människan till man och kvinna och fick i uppdrag att vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Fortplantningen förutsätter förvisso samverkan mellan en man och en kvinna, och äktenskapet är en bra bas för att ge barnen en trygg uppväxt. Men det saknas ett logiskt steg mellan fortplantning och äktenskap i det här resonemanget. Ett gift par måste inte själva vara biologiska föräldrar till de barn de fostrar. Och vi (protestanter, i alla fall) viger par även om de inte har förmågan eller intentionen att skaffa biologiska barn tillsammans. Fortplantningen är alltså inte konstituerande för äktenskapet. Ett äktenskap är lika giltigt om man har adoptivbarn, styvbarn, gemensamma biologiska barn, eller inga barn alls.

2) Den sexuella föreningen. När man säger att äktenskapet är instiftat av Gud brukar man syfta på berättelsen om Adam och Eva i 1 Mos 2. Gud skapar först människan Adam (Adam betyder just människa), men han känner sig ensam. Då skapar Gud djuren för att hålla människan sällskap. Men Adam är fortfarande ensam. Då gör Gud ett kirurgiskt ingrepp och formar en ny människa av Adams revben. Den här skapelsemyten förklarar den fysiska attraktionen mellan mannen och kvinnan, att mannen lämnar sina föräldrar för att hålla sig till sin hustru, och att de två blir till ett.

Man kan lägga märke till att det i det här sammanhanget inte alls handlar om fortplantningen. Det görs ingen poäng av att det är just en man och en kvinna som kompletterar varandra till en enhet. Berättelsen om människans ensamhet, hennes fysiska dragning till en annan människa, och föreningen till en enhet som går före andra familjeband, är så allmängiltig att den lika gärna kan handla om två personer av samma kön.

3) Förbudet mot skilsmässa. I evangelierna står det inte så mycket om äktenskapet, så för att få med ett jesusord i vigsel-ritualet har man ofta tagit till förbudet mot skilsmässa (Matt 19 med paralleller). Både Jesus och Paulus medger vissa undantag från skilsmässoförbudet. Men till det specifika med den kristna äktenskapssynen hör att det är avsett att vara livet ut. Tills döden skiljer oss åt.

4) Bild för relationen mellan Kristus och församlingen. I Ef 5 används relationen mellan Kristus och församlingen som en bild för hur mannen och hustrun ska förhålla sig till varandra. Mannen ska älska sin hustru och hustrun ska underordna sig sin man. Detta har ofta tillämpats "baklänges", så att den äktenskapliga relationen också ses som en bild för Kristus och kyrkan (detta är grunden för att uppfatta äktenskapet som ett sakrament). Problemet med detta, bortsett från att det inte är riktigt så det står, är att den hierarkiska relationen då byggs in som konstituerande för äktenskapet. Ett kristet äktenskap måste per definition vara en ojämställd relation. Detta är orimligt. Med samma logik skulle relationen mellan slavar och deras herrar också vara oföränderlig, eftersom lydnaden för Kristus i Ef 6 tas som bild för hur slavar ska lyda sina herrar. Dessa instruktioner får ses som tidsbundna. I ett patriarkalt slavsamhälle ska kristna människor förhålla sig så till sina givna roller på samhällsstegen. Men det går att leva som kristen även i mer jämlika samhällen. Ojämställdheten är inte konstituerande för äktenskapet.

5) Kärleken. Äktenskapet är en kärleksrelation. Därmed är äktenskapet en manifestation av det kristna livsidealet överhuvudtaget, att leva i kärlek till sina medmänniskor. De som gifter sig med varandra förpliktar sig att vara varandras närmaste medmänniska. Äktenskapet ger konkret uttryck åt vad det innebär att leva i kärlek. Kärleken är definitivt konstituerande för äktenskapet.

Jag ser alltså inget i den kristna äktenskapssynen som hindrar att två personer av samma kön gifter sig med varandra. Äktenskapet är ett kärleksförbund, en nära enhet mellan två människor som förpliktar sig att dela livet i kärlek och trohet. Ojämställdhet, fortplantning och könspolaritet är inte konstituerande för äktenskapet. Det är kärlek, trohet och sexuell förening som är konstituerande. Därför finns det ingen anledning för kyrkorna att fortsätta med sin slentrianmässiga diskriminering av homosexuella. Homosexuell kärlek är lika mycket kärlek som heterosexuell kärlek. Gud gör inte skillnad på människor.

Sjuhundra miljarder dollar...

... eller ungefär 5 000 000 000 000 svenska riksdaler. Så mycket pengar har den amerikanska kongressen satsat i vad som väl måste vara världen största enskilda utgiftspost någonsin. Och pengarna går till... Bankerna. För att de lekt pyramidspel och kraschat ekonomin och nu måste någon städa.

För samma pengar hade man kunnat förse 100 miljoner byar med rent vatten, om jag räknar rätt. Fast det finns kanske inte så många byar. Så en del av pengarna hade man kunnat satsa på att utrota malaria, TBC och AIDS. Och att ge alla barn mat och medicin. Och att röja minor. Och bekämpa trafficking och skuldslaveri. Och trädplantering. Och alternativa energikällor.

Fast nu är jag förstås orealistisk. Bankerna måste ju få sitt först.

En fråga om giftermål

Jag lyfter upp en fråga från kommentarerna till mitt förra inlägg, eftersom den gav mig anledning att utveckla lite hur jag ser på Bibeln och samkönade äktenskap. Tack för frågan, Otto.

Otto: Eftersom du citerar Ruts bok i vigseldebatten: hur var det nu, gifte sig Rut med Noomi eller Boas?

hapax: Rut gifte sig inte. För det gör inte kvinnor i Bibeln. De ges som hustrur och tas till hustrur. Rut togs till hustru först av Machlon, sedan av Boas.

Men den centrala kärleksrelationen i Ruts bok är den mellan Rut och Noomi. Det är Noomi som får en son genom Rut. Och det är Ruts kärleksförklaring till Noomi som citeras i våra vigsellöften -- "tills döden skiljer oss åt".

Det finns förstås inga samkönade äktenskap i Bibeln. Inte heller finns det några jämställda äktenskap. Inga äktenskap som ingås genom kyrklig vigsel. Däremot finns det gott om polygama äktenskap och tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Äktenskapets former förändras över tid. Så min poäng med skriftcitaten är förstås inte att de uttrycker "samma sak" som samkönade äktenskap. Det finns inga äktenskap idag som är "samma sak" som något vi har i Bibeln. Vi väljer de modeller som är relevanta. Enligt min mening är berättelserna om Rut och Noomi och om David och Jonatan relevanta modeller för livslånga kärleksrelationer som bekräftas med högtidliga trohetslöften.

Mer om Bibeln och samkönade äktenskap har jag skrivit här.

Och så länkar jag till Dagen och diskussionen om giftermål contra äktenskap.

Vigselrätt och vigselfel

"Rut svarade Noomi:
'Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.'"

Medan regeringspartierna försöker enas om ifall det ska heta äktenskap eller samlevnadsavtal eller kanske giftermål, höjs det röster för att kyrkorna ska avsäga sig vigselrätten. Den juridiska vigselrätten är förstås inte helig. Kyrkorna skulle klara sig lika bra utan den. Men det vore olyckligt att avsäga sig vigselrätten just nu. Det skulle bara kunna förstås som att kyrkorna vill kunna diskriminera homosexuella i lugn och ro.

"Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed,
ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv."

Vigselrätt eller inte vigselrätt, kyrkorna måste hur som helst ta ställning till om de ska välsigna samkönade relationer på samma sätt som särkönade. Den frågan kommer man inte undan. I Svenska kyrkan finns det majoritet för att samkönade par ska få vigas på samma villkor. Följdfrågan blir om det ska vara en plikt för alla präster att viga samkönade par, eller om det ska införas en ny samvetsklausul. Många drar paralleller till konflikterna kring kvinnliga präster och befarar lika svårartad splittring i den här frågan.

"De kysste varandra under tårar,

och till slut grät David våldsamt.

Då sade Jonatan till honom:

'Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn:

Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig

och mellan våra efterkommande för all framtid.'"

Men kanske blir det snarast en antiklimax. Det lär inte bli så värst många samkönade kyrkbröllop per år, och ingen kommer att propsa på att bli vigd av någon som egentligen inte vill. Det kommer att bli lätt att väja för de präster som har betänkligheter, utan att det behöver finnas formella särbestämmelser. Ungefär som det sedan länge är så att vissa präster inte viger frånskilda personer en andra gång. Det är sällan som det behöver bli några problem kring det. Vigsel av samkönade par behöver inte bli en större stridsfråga än vigsel av frånskilda. Om vi inte gör den till det.

"Jag sörjer dig, min broder Jonatan,

du var mig mycket kär,

din kärlek mer för mig än kvinnors."

Sämre vård på kyrklig vårdcentral?

Jag kan tänka mig en del invändningar mot att en församling öppnar vårdcentral. Inte minst behöver man överväga noga om man har kompetensen att driva vårdcentralen på ett professionellt sätt. Och om man är beredd att ta de ekonomiska risker som det innebär att starta en så kostsam verksamhet. Men några principiella betänkligheter har jag inte. Att kyrkor bedriver primärvård är väl inte konstigare än att de driver skolor eller missbruksvård.

Carina Hägg (s) är orolig för att kyrklig primärvård skulle vara dålig för kvinnor: "Inte så sällan i Bibeln är kvinnan underordnad mannen, och det kan färga av sig i terapisamtalen på vård-centralen." Hägg nämner också aborter och preventivmedel som frågor där unga kvinnor kan få sämre vägledning på kyrkliga vårdcentraler. Jag är inte orolig. Personalen måste förstås vara lika professionell på en kyrklig vårdcentral som på vilken vårdcentral som helst. Och med en kyrka som uppdragsgivare blir förhoppningsvis vårdcentralens målsättning att ge god vård.

Det finns större anledning till oro när det gäller vårdcentraler i privat regi. När ett företag driver primärvård blir vinstintresset den överordnade målsättningen. Detta påverkar vårdens utformning mycket mer än om ledningen har kyrkliga förtecken. Men ytterst är det förstås de politiskt beslutade finansierings-systemen som påverkar vården allra mest. Sydsvenskan skriver idag om hur invånarna i Rosengård systematiskt missgynnats de senaste åtta åren. Om Carina Hägg läste lite till i Bibeln skulle hon se att där också står om att sila mygg och svälja kameler.

Alla vill till himlen...

... men inte om alla andra ska dit. Dagen har en fascinerande liten notis om församlingen som kraschade för att pastorn började förkunna att alla kommer till himlen. Om ändå alla kommer till himlen, varför ska man då gå till kyrkan, typ.

Vilka som faktiskt kommer till himlen vill jag helst låta vara osagt. Men om man är kristen bara för att få komma till himlen, då är man en religiös egoist. Och religiösa egoister är inte bättre än andra egoister. Bara mer religiösa. Tacka vet jag då den altruistiske pastorn som önskar alla människor evig salighet, oavsett om de kommer till hans kyrka eller inte.

Bibelargumenten, del 3 -- Paulusbreven

Paulusbreven visar att kvinnornas roll var omstridd i den tidiga kyrkan. Dels finns där uppmaningar till underordning, dels finns där utsagor som stöder jämställdhet. När vi läser paulusbreven idag är det underordningstexterna som sticker ut från de normer som gäller i vårt samhälle. Men när texterna skrevs var det förstås tvärtom. Kvinnans underordning var självklar i samhället. Kvinnor som uppförde sig "som män" betedde sig anstötligt och oacceptabelt. Därför är det inte konstigt att uppmaningarna till underordning ofta stöds med hänvisningar till konventionen - vad som passar sig, hur man gör på andra håll, vad lagen säger, för ordningens skull, och vad andra ska tänka.

Det intressanta är varför det fanns anledning att komma med alla dessa förmaningar om att följa konventionen. Tydligen var kvinnans underordning inte självklar för de tidiga kristna. I princip, det vill säga "i Kristus", fanns det inte längre någon skillnad mellan man och kvinna. Alla är ett i Kristus. Och även i praktiken var åtskillnaden och underordningen upphävd på vissa punkter. Förbundstecknet var ändrat från omskärelsen, som bara gällde männen, till dopet, som var lika för alla. Kvinnor kunde vara församlingsledare (Prisca, Nymfa), lärare (Prisca), och apostlar (Junia), utan att Paulus har några invändningar mot det (dock har namnen Nymfa och Junia ofta bytts ut mot mansnamn i senare tradition).

Spänningen mellan att patriarkatet i princip är upphävt i Kristus, men gäller med full kraft i den värld församlingen lever i, leder till en mängd kompromisser, gränsdragningar och provisorier. Paulus utgår från att kvinnor kan profetera, vilket är det andliga tal vars auktoritet Paulus värderar högst, men de ska ha något på huvudet som tecken på sin rätt. Kvinnan ska underordna sig sin man, men när Paulus blir mer specifik om vad som gäller mellan makarna har de precis samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra (1 Kor 7). Ibland blir instruktionerna direkt motsägelsefulla, som när Paulus säger att kvinnorna ska ha något på huvudet när de ber eller profeterar, fast förresten ska de tiga helt och hållet. Eller som när ett brev slår fast att änkor ska gifta om sig och att kvinnor ska bli frälsta genom att föda barn, medan ett annat paulusbrev rekommenderar att kvinnor helst ska förbli ogifta eller undvika att gifta om sig.

Det till synes motsägelsefulla och kompromissbetonade är fullt i linje med Paulus princip att anpassa sig efter alla och göra allt för evangeliet. För att inte stöta bort människor i onödan måste man anpassa sig till situationen. Slavar ska förbli slavar, fastän alla är frigivna i Kristus. Kvinnor ska förbli underordnade, fastän de i Kristus är ett med männen. Därför är det djupt ironiskt när man idag vill vara trogen mot Paulus genom att säga att kvinnor inte ska bli präster. Då placerar man anstöten på helt fel ställe och sätter upp hinder för evangeliet. Det handlar inte om bokstavstrohet, eftersom man sällan menar att kvinnor måste ha något på huvudet när de ber, eller att de bokstavligen ska tiga i församlingen och i stället fråga sina män när de kommit hem om det är något de vill veta, eller att de aldrig får undervisa män och bestämma över män, eller att de faktiskt skulle bli frälsta genom att föda barn. Om man tillåter kvinnor att ha alla andra positioner i kyrkan och i samhället, men inte att vara just präster, då säger man raka motsatsen till Paulus som hävdade att alla genom tron är ett i Kristus. Ska vi vara trogna mot Paulus måste vi, så långt det i vårt samhälle är möjligt, ge utrymme åt alla människors gåvor och bidrag till gemenskapen. Även som präster.

Bibelargumenten, del 2 -- Jesu lärjungar

Ett argument som används mot kvinnliga präster är att Jesus valde ut tolv män till apostlar. Bland lärjungarna fanns många kvinnor, men ingen av dem fick vara med bland de tolv. Därför ska bara män bli präster. Detta är ett svagt argument. Dels för att Jesus inte säger ett knyst om att manligt kön skulle vara en viktig egenskap hos präster, ledare eller förkunnare. Dels för att de tolv inte utan vidare kan ses som en start på prästämbetet. Gruppen på tolv judiska män anspelar tydligt på Israels tolv stammar, som har namn efter Jakobs tolv söner. De tolv är en symbol för Israel, gudsfolket. Men att apostlakollegiet bestod av tolv judiska män har aldrig ansetts betyda att prästerna måste vara judar eller just tolv till antalet. Så varför skulle de behöva vara män?

Jesus antyder aldrig, som sagt, att manligt kön skulle vara betydelsebärande i någon positiv bemärkelse. Tvärtom är Jesus påfallande jämställd och antipatriarkal i sin undervisning. Han betonar att ingen på jorden ska kallas för fader, för Gud är den enda Fadern. Den som gör Guds vilja är Jesu bror och syster och mor. Punkt. Jesus-familjen har alltså inga jordiska fäder. Inga patriarker. Inget specifikt manligt ledarskap. Den patriarkala familjen undermineras när Jesus kallar söner att lämna sina fäder för att i stället följa honom, och när män förvägras rätten att ta ut skilsmässa efter eget gottfinnande. Jesus relativiserar männens makt över hustru och barn. Och det manliga könets värde överhuvudtaget relativiseras när Jesus framhåller det som ett ideal att "göra sig till eunuck" för himmelrikets skull.

Både kvinnor och män var lärjungar till Jesus. Jesus markerar tydligt att kvinnor har samma möjlighet som män att höra och förstå budskapet. Till de manliga lärjungarnas häpnad för han teologiska samtal med kvinnor. Precis som Petrus bekänner Marta Jesus som Guds son, men utan att i nästa andetag missförstå honom och bli tillrättavisad. Kvinnorna följer Jesus troget ända till korset och graven, till skillnad från de manliga lärjungarna som överger honom i Getsemane. Och Jesus sänder kvinnor att förkunna evangeliet. De tolv var förvisso män. Men kvinnan vid Sykars brunn och kvinnorna vid graven fick också i uppdrag att gå ut med budskapet om Jesus. Och bland de 72 som Jesus sände kan det mycket väl ha funnits kvinnor.

Jesu undervisning om lärjungaskapet och Jesu förhållningssätt till kvinnor och män tyder alltså snarare på att Jesus upphäver patriarkatet än att han befäster det. Ska vi vara trogna Jesu undervisning och praxis kan vi inte diskriminera kvinnor i församlingen. Både kvinnor och män kan följa Jesus, förstå Jesus och förkunna Jesus. Det finns ingen anledning att underkänna kvinnor som präster.

Bibelargumenten, del 1 -- Skapelseordningen

Efter femtio år känns det lite som att slå in öppna dörrar att ge argument för att kvinnor ska vara präster. Men eftersom man fortfarande kan få höra att Bibeln är mot kvinnliga präster, vill jag passa på att hävda motsatsen. Bibeln kan minst lika gärna läsas som att den är för kvinnor som präster.

I en serie på tre inlägg tänker jag presentera bibelargumenten för kvinnor som präster, så som jag ser det. Egentligen står det förstås inget alls i Bibeln om kristna präster, vare sig kvinnliga eller manliga. Man får argumentera utifrån vad det mer allmänt står om kvinnor och män. Tre grupper av bibelargument brukar användas mot prästvigning av kvinnor: Skapelseordningen, Jesu lärjungar, samt Paulusbreven. Jag grupperar argumenten för kvinnliga präster på samma sätt. Här först något om skapelse-ordningen.

Skapelseargumentet mot kvinnor som präster går ut på att män och kvinnor är skapade ojämlika, med olika uppgifter. Kvinnan ska underordna sig mannen, och mannen ska ha ledaransvaret. Många skulle hävda att kvinnor ändå kan ha alla tänkbara ledarpositioner i samhället och i kyrkan. Men de ska inte vara präster.

Skapelseargumentet för kvinnor som präster hävdar tvärtom att mannen och kvinnan skapades jämlika. I Bibelns första kapitel, när människorna nämns för första gången, sägs det att både mannen och kvinnan är Guds avbild. De får precis samma uppdrag, att härska över Guds värld och att vara fruktsamma och uppfylla jorden. Ingen åtskillnad görs. Det är först efter syndafallet som kvinnan får som konsekvens att mannen ska råda över henne. Kvinnans underordning är en syndafallsordning, inte en skapelseordning. Patriarkatet har vi fått för våra synder. Och i likhet med syndafallets övriga konsekvenser -- smärtsamt att föda barn, mödosamt att bruka jorden -- ska vi sträva efter att lindra dessa plågor. Smärtlindring, jordbruksmaskiner och jämlikhet är goda mänskliga framsteg.

Eftersom kvinnor och män är skapade jämlika finns det ingen anledning för kyrkorna att upprätthålla ojämlika ordningar. Tvärtom. Att utesluta kvinnor från prästämbetet är en syndafallsordning, som fördunklar att kvinnor och män är precis lika mycket skapade till Guds avbild och står precis lika nära Gud. När kvinnor och män tjänar tillsammans som präster kommer Bibelns skapelseordning tydligare till uttryck.

Att fira femtio

I dagarna firas det att det är femtio år sedan Svenska kyrkan beslutade att även kvinnor kan vigas till präster. För mig skulle det känts mer naturligt att vänta med firandet till 50-årsdagen av att de första kvinnorna faktiskt vigdes till präster 1960. Det var då diskrimineringen av kvinnor hävdes i praktiken. Det skulle jag gärna fira. För när det gäller att avskaffa diskriminering är det handlingarna som räknas, inte orden.

Beslutet 1958 var förstås en förutsättning för vigningarna 1960. Men jag känner mig ändå lite kluven inför att fira kyrkomötets beslut. Dels för att det innehöll en riktigt dålig kompromiss i form av samvetsklausulen, som gav manliga präster och biskopar rätt att vägra samarbete med kvinnliga kollegor. Dels för att 1958 så mycket blivit en symbol för konflikter och mentala skyttegravar som fortfarande lever kvar i Svenska kyrkan.

Bland dem som är mot att kvinnor vigs till präster odlas en historieskrivning som går ut på att beslutet 1958 var politiskt motiverat, inte teologiskt. Det var staten som tvingade på kyrkan kvinnliga präster (se t ex Dagen och Wikipedia för varianter av den här versionen). Denna ensidiga historieskrivning osynliggör alla dem som utifrån sin tro och sin teologi ville avskaffa kyrkans diskriminering av kvinnor. Och motståndet mot kvinnliga präster blir då en fråga om trohet mot Kristus, medan stödet för kvinnliga präster tolkas som undfallenhet mot staten och tidsandan.

Kvinnoprästmotståndarna har förstås fel. Men de har också rätt i en del. Framför allt har de rätt i att troheten mot Kristus måste vara utgångspunkten för alla kyrkliga beslut och vägval. Därför tycker jag att femtioårsminnet av 1958 bäst kunde uppmärk-sammas genom att man dels tydligt och klart påminner om de teologiska skälen till att Svenska kyrkan inte diskriminerar kvinnor. Och dels att man kritiskt och självkritiskt ställer frågan om hur konflikter kan hanteras bättre än vad som skett i samband med 1958 års beslut och dess efterdyningar. Det tjänar nog inget till att lista alla oförrätter. Men kanske kan vi lära oss något och bli lite klokare.

Varning för bloggare

Den bloggande diakonen kyrksyster har fått en varning av domkapitlet för att ha baktalat kollegor på sin blogg. Det kan väl vara en påminnelse för alla oss andra som bloggar att vara försiktiga med vad vi skriver.

Principen jag försöker komma ihåg är att aldrig skriva något på internet som jag inte skulle kunna tänka mig att skriva i tidningen. Man får ju räkna med att allt man publicerar på internet, även som kommentarer på andras bloggar och forum, kan ligga kvar för evärderlig tid, och att det dessutom är sökbart. Vem som helst kan läsa det. Även om man skriver anonymt eller halvanonymt kan folk känna igen sig. Och en pseudonym kan bli avslöjad i ett senare skede, och då är allt som tidigare skrivits under det namnet inte längre anonymt.

Och har man ett jobb med sekretess eller tystnadsplikt ska man förstås vara extra försiktig. Även om man ändrar på detaljer eller fabulerar fritt, och även om man menar att "bloggskrivande är en speciell genre där verklighet och fiktion blandas", så är det illa nog om läsare kan få intrycket att sekretessen bryts. Då underminerar man förtroendet för hela sin yrkeskår. Oftast är det inte riktigt värt det.

Kristendomen är en humanism

Uppmärksamma läsare har kanske noterat att min blogg har en underrubrik som lyder: "Kristendomen är en humanism. Åtminstone på denna blogg." Humanism kan förstås betyda många olika saker. Några saker jag syftar på när jag kallar kristendomen för en humanism är:

1) Kristendomen är människors sätt att uttrycka sin tro på Kristus, som förenar det sant gudomliga med det sant mänskliga. Med hjälp av vårt förnuft och vår erfarenhet tolkar vi ständigt Bibeln och traditionen utifrån den värld och de situationer vi lever i. Därmed är kristendomen öppen för kritik och förändring.

2) Kristendomen är en strävan efter det sant mänskliga. Därmed går den viktiga skiljelinjen inte mellan kristet och okristet, utan mellan mänskligt och omänskligt. Jag är människa först, kristen sedan.

3) Kristendomen ser varje människa som Guds avbild och som en medmänniska att älska. Därför innebär kristendomen ett passionerat engagemang för människors värde och värdighet. Kristendomen motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering. Guds vilja uppenbaras för mig i mötet med mina medmänniskor, och förverkligas i samarbete med alla människor av god vilja.

4) Kristendomen har en positiv hållning till kultur och vetenskap och strävar efter dialog med andra sätt att försöka förstå människans plats i tillvaron.

När jag säger att kristendomen är en humanism avgränsar jag mig alltså åt två olika håll. Dels mot fundamentalistiska, inhumana och kulturfientliga förståelser av kristendomen. Dels mot ateistiska och religionsfientliga förståelser av humanismen.

Och så gör jag förstås en liten blinkning till Jean Paul Sartre och hans manifest "Existentialismen är en humanism". Den här bloggen är mitt sätt att skriva ett manifest, lite i taget.

Svenska kyrkans utmaningar

Jag tänker mig att det är Svenska kyrkans särskilda sändning i Sverige att fortsätta vara en folkkyrka. Alltså en kyrka med många medlemmar och stor synlighet i samhället, med en strävan att nå ut till människor överallt i landet. Ambitionen att vara en folkkyrka för med sig särskilda utmaningar vad gäller tydlighet och delaktighet, vilket diskuteras extra intensivt för närvarande både här och där. Jag vill lyfta fram fyra punkter som är viktiga för Svenska kyrkans framtid som öppen och helig folkkyrka:

1) Att ha tydligt fokus på Jesus. En folkkyrka har otydliga gränser och måste därför vara extra tydlig med vad som är dess centrum. Centrum är Jesus. Det innebär att det är centralt att fira gudstjänst och be och fördjupa sig i evangeliernas berättelser om Jesus, men också att sträva efter att följa Jesus genom praktisk omsorg om medmänniskorna. Det måste inte alltid pratas om Jesus, men allt som kyrkan gör ska vara präglat av denna Jesus-centrering.

2) Att söka Guds rike, inte organisationens bevarande. Svenska kyrkans syfte är inte att bevara sin egen organisation så intakt och oförändrad som möjligt, även om det ibland kan verka så. Att i stället söka Guds rike kan handla om: Att sträva efter äkthet och kvalitet snarare än statistik och kvantitet. Att fråga efter var kyrkan gör mest nytta, inte var den syns bäst. Att minska omkostnaderna genom att dra ner på antalet anställda och antalet byggnader, och ge överskottet till de fattiga.

3) Att vara en medlemskyrka, inte en proffskyrka. Folket ska vara subjekt i en folkkyrka, inte bara objekt. Den främsta uppgiften för de anställda är att underlätta för andra att vara delaktiga i församlingen. Söndagsgudstjänsten ska präglas av så mångas bidrag som möjligt. Alla medlemmar (jag vägrar att säga tillhöriga) ska gång på gång inbjudas att bidra på fler sätt än bara med medlemsavgiften. Den formella demokratin skulle nog främjas av att de politiska partierna ersattes av kyrkopolitiska partier som kunde formulera tydligare visioner för kyrkan och därmed ge medlemmarna tydligare alternativ att välja mellan.

4) Att tolerera mångfald. Svenska kyrkan har traditionellt varit ganska toppstyrd och enhetlig. Detta har nog bidragit till att konflikter blivit bittrare, eftersom det funnits dåligt med utrymme för olikhet. Men i en folkkyrka med aktiva medlemmar måste det finnas generöst utrymme för mångfald. Olika sätt att uttrycka sin tro, olika sätt att fira gudstjänst, olika åsikter i kontroversiella frågor. Om kyrkans centrum blir tydligare, kan nog toleransen för olikheter också öka.