Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.

Svar till en frikyrklig ateist

Patrik Lindenfors accepterar inte mitt svar på hans fråga. Så här kommenterar Lindenfors:

Hej Hapax, Tack för din kommentar på min artikel. Jag ställde en fråga till Svenska kyrkan om vilken typ av medlemmar de accepterar. Du verkar vilja lösa frågan genom en juridisk lek med ord. Det är dock inget svar, bara en teknikalitet. Jag hoppas på bättre än så av kyrkans företrädare.

Visst leker jag lite med ord när jag påpekar att Lindenfors är kyrkotillhörig, inte medlem. Men det är inte bara en lek med ord. Det finns ju en tanke bakom att de som tillhör Svenska kyrkan kallas just för tillhöriga, inte medlemmar.

Patrik Lindenfors argument, att Svenska kyrkan inte tar sin egen tro på allvar när den accepterar ateistiska medlemmar som han själv, utgår från antagandet att Svenska kyrkan är en ideell förening (eller borde vara det). I ideella föreningar, som politiska partier och frikyrkoförsamlingar, blir man medlem för att man delar föreningens syften. Och om man motverkar föreningens syften kan man bli utesluten.

Men Svenska kyrkan är ingen ideell förening. Svenska kyrkan är en annan typ av organisation som fungerar på ett annat sätt. Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte en föreningskyrka. De historiska folkkyrkorna (vare sig de är katolska, ortodoxa, lutherska, anglikanska eller reformerta) är som organisationer betydligt äldre än den modell för folkrörelsedemokrati som växte fram på 1800-talet. Därför finns det ingen anledning att förvänta sig att folkkyrkorna ska fungera som föreningar.

Att ideella föreningar har uteslutningsparagrafer beror åtminstone delvis på att man vill förhindra illojala medlemmar från att obstruera föreningens verksamhet. I en förening kan en enskild medlem utnyttja föreningsdemokratin till att sätta käppar i hjulet, och en liten grupp av sammansvurna kan kuppa till sig makten över föreningen. Svenska kyrkan har sju miljoner tillhöriga och en struktur som mer påminner om kommuner och landsting än om en förening. Och trosmässig kontinuitet garanteras av att Svenska kyrkan har en bekännelse och av att alla biskopar, präster och diakoner måste vara lojala mot denna bekännelse. Därför är Svenska kyrkan inte så sårbar för obstruktion från illojala kyrkotillhöriga. Patrik Lindenfors otro skadar inte Svenska kyrkans tro.

Patrik Lindenfors är förstås inte den förste som kritiserar Svenska kyrkans accepterande av ogudaktiga "medlemmar". Precis samma kritik har framförts från frikyrkligt håll sedan 1800-talet. Och svaret är detsamma som alltid: Svenska kyrkan drar inga gränser för Guds nåd. Människor kan ta avstånd från kyrkan. Men kyrkan tar inte avstånd från någon människa.

Så svaret på Lindenfors fråga är att Svenska kyrkan av historiska, praktiska och teologiska skäl accepterar alla typer av människor som kyrkotillhöriga. Även sådana typer som Lindenfors. Detta är ett uttryck för Svenska kyrkans tro och identitet. Om Lindenfors kräver av en kyrka att den ska utesluta sådana som han, får han alltså ansöka om medlemskap i en frikyrka i stället.

Svenska kyrkan har inga medlemmar

Ateisten Patrik Lindenfors undrar hur han som aktivt förnekar och motarbetar den kristna tron kan tillåtas vara medlem i Svenska kyrkan. Men frågan är felställd. För Svenska kyrkan har inga registrerade medlemmar, om man ska vara petig. Patrik Lindenfors är kyrkotillhörig. Det innebär att han står med i Svenska kyrkans adressregister och stödjer Svenska kyrkan med sin kyrkoavgift.

Att vara aktiv med-lem i kyrkan är något annat. Det förutsätter tro och engagemang. Som kyrkotillhörig hör Patrik Lindenfors till dem som Svenska kyrkan kallar till tro. Han är alltid välkommen till kyrkans gemenskap. Han kan bli med-lem när han vill, och tillhörig förblir han tills han själv väljer att begära utträde.

Ingen kyrkotillhörig kan bli utesluten ur Svenska kyrkan. Det innebär inte att Svenska kyrkan inte tar sin tro på allvar, som Lindenfors påstår. Tvärtom är detta ett uttryck för kyrkans tro. Kyrkans uppdrag är att kalla människor till tjänst för Guds rike. Inte att ta avstånd från somliga människor som är särskilt syndiga. Ingen kan bli exkommunicerad. Det är Svenska kyrkans tro att Patrik Lindenfors är skapad till Guds avbild och omsluten av Guds kärlek. Sin egen tro får Lindenfors själv ta ansvar för.

Biskopens dilemma

En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.

Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).

Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).

Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.

För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.

En ny logga är bara en ny logga

Kristdemokraterna inom Svenska kyrkan har skaffat en ny logotype för att markera att man är fristående från partiet, rapporterar Dagen. "Vår målsättning är att avskaffa de nuvarande nomineringsgrupperna som utgår från politiska partier", säger Kurt Hedman som är ordförande för Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Den målsättningen sympatiserar jag med. Det hade varit mera ändamålsenligt med nomineringsgrupper som utgår från kyrkliga frågor och skiljelinjer i stället för de allmänpolitiska. Men om Kristdemokrater i Svenska kyrkan menade allvar med sin målsättning kunde de ju gjort lite mer än att bara byta logga. De kunde byta namn, till exempel. Eller ännu hellre upplösa sin nomineringsgrupp, och bilda en ny som inte har några kopplingar alls till partipolitiken. En ny logga är bara en ny logga.

Tänka kritiskt?

Pröva allt, skriver Paulus. En bekant till mig hade det som favoritbibelord, och lade tonvikten på det andra ordet i satsen. Jag tror att Paulus menade att betona det första ordet. Pröva allt. Det vill säga, tänk kritiskt. Drick inte mjölk hela livet utan tugga själv. Tänk. Kritiskt. Alternativet är att inte tänka alls. Om man inte får tänka kritiskt i kyrkan, så finns det inte plats för vuxna människor.

De intressantaste blogginläggen är förstås de som man inte håller med om. Joel Halldorf har ett mycket intressant inlägg där han argumenterar för att man inte ska tänka kritiskt i kyrkan. Mycket provocerande och mycket intressant. Läs det.

En sak som är bra med Svenska kyrkan är att det ryms mycket (det finns sånt som inte är bra också, men jag föredrar att fokusera på det som är bra). Jag ryms. Och många andra också som är annorlunda än jag. Man får lov att tänka kritiskt. Man får lov att tänka. Och tro, samtidigt. Det är bra.

Jag har en dröm

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

Mera enighet med civiläktenskap?

Allt fler röster höjs för att civiläktenskap är lösningen på oenigheten i äktenskapsdebatten. Till exempel menar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund att nyckeln till politisk och kyrklig enighet är att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig den juridiska vigselrätten. Jag har svårt att se hur detta skulle lösa något alls.

Ur politisk synvinkel skulle inte enigheten bli större. Kd har nyligen som enda parti föreslagit att kyrkornas vigselrätt ska ersättas av en civilrättslig registrering. Men även om de övriga partierna kom överens med Kd om detta, skulle de fortfarande vara oense om den lilla detalj som de hittills misslyckats att enas om. Ska ordet äktenskap användas om samkönade förhållanden? Kd skulle till varje pris vilja undvika det, medan övriga partier skulle vilja ha en lag om civiläktenskap.

Ur Svenska kyrkans synvinkel skulle farhågorna desarmeras om att riksdagen efter hand skulle kräva att alla präster skulle förrätta samkönade vigslar. Men inomkyrkligt skulle ungefär samma fråga behöva avgöras. Hur ska Svenska kyrkans vigselordning anpassas till den nya äktenskapslagen? Med eller utan vigselrätt kvarstår frågorna om hur ceremonin för välsignelse av samkönade relationer ska se ut, om denna ska ha samma namn och samma utformning som ceremonin för vigsel av tvåkönade par, och om präster ska vara skyldiga att förrätta dessa ceremonier eller om de som så önskar ska ha rätt att avstå. De som vill att samkönade par ska behandlas på lika villkor av kyrkan kommer fortfarande att tycka det, även om vigselrätten försvinner. Och de som inte vill ha samkönade kyrkliga vigslar blir nog inte gladare för att samkönade äktenskap välsignas i stället för att förrättas av Svenska kyrkans präster. Samma konflikter kommer att finnas kvar.

Avskaffad vigselrätt för kyrkorna löser ingenting. Vi kommer inte ifrån att den enda konstruktiva vägen framåt är att respektfullt prata med varandra och lyssna på varandra, i stället för att syssla med pajkastning och demonisering av motparten. Här har alla som deltar i debatten ett ansvar. Både Anders Wejryd och Elisabeth Sandlund och alla vi andra.

Fler artiklar om vigselrätten och äktenskapsdebatten finns här och här.

Bra jobbat, Wejryd

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.

Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Vigselrätt och vigselfel, igen

Dagens ledare uppmanar Svenska kyrkan att släppa vigselrätten. Det kan finnas goda skäl att göra det. Den juridiska vigselrätten hör knappast till det som konstituerar en kyrka. Och att kyrklig vigsel varit normen genom flera sekel har nog medverkat till att det så ofta setts som en kyrklig angelägenhet att reglera medborgarnas familjeliv och sexualitet. Det kunde vara dags att sluta med det.

Men skälet som Dagen anför är fel. Man vill rädda undan ordet äktenskap från att besudlas av homosexuella par genom att införa en "civilrättslig könsneutral samlevnadslagstiftning" i stället för en könsneutral äktenskapslag. Bortsett från att det nog är för sent för en sådan lösning, så är det en lösning på fel problem. Problemet är inte att homosexuella vill leva ihop på samma villkor som heterosexuella. Problemet är inte hur kyrkorna ska kunna "bevara äktenskapet" och fortsätta att diskriminera homosexuella par. Det verkliga problemet är att kyrkorna under så lång tid bidragit till förtrycket av homosexuella, och att så många kristna vill fortsätta med det.

I stället för att bevara äktenskapet från de homosexuella borde kyrkorna göra bot och bättring för gångna tiders försyndelser. Det främsta ansvaret faller på Svenska kyrkan, eftersom det är den ojämförligt största vigselförrättaren bland samfunden i Sverige. Det enda sättet att idag bevara äktenskapet som ett moraliskt legitimt begrepp är att öppna det även för homosexuella par. För homosexuella har precis samma förmåga till kärlek och trohet som heterosexuella har. Diskrimineringen är omoralisk.

Sedan, när äktenskapet varit könsneutralt ett tag och många samkönade par har vigts, då kan Svenska kyrkan gärna släppa vigselrätten. Men inte just nu.

Att fira femtio

I dagarna firas det att det är femtio år sedan Svenska kyrkan beslutade att även kvinnor kan vigas till präster. För mig skulle det känts mer naturligt att vänta med firandet till 50-årsdagen av att de första kvinnorna faktiskt vigdes till präster 1960. Det var då diskrimineringen av kvinnor hävdes i praktiken. Det skulle jag gärna fira. För när det gäller att avskaffa diskriminering är det handlingarna som räknas, inte orden.

Beslutet 1958 var förstås en förutsättning för vigningarna 1960. Men jag känner mig ändå lite kluven inför att fira kyrkomötets beslut. Dels för att det innehöll en riktigt dålig kompromiss i form av samvetsklausulen, som gav manliga präster och biskopar rätt att vägra samarbete med kvinnliga kollegor. Dels för att 1958 så mycket blivit en symbol för konflikter och mentala skyttegravar som fortfarande lever kvar i Svenska kyrkan.

Bland dem som är mot att kvinnor vigs till präster odlas en historieskrivning som går ut på att beslutet 1958 var politiskt motiverat, inte teologiskt. Det var staten som tvingade på kyrkan kvinnliga präster (se t ex Dagen och Wikipedia för varianter av den här versionen). Denna ensidiga historieskrivning osynliggör alla dem som utifrån sin tro och sin teologi ville avskaffa kyrkans diskriminering av kvinnor. Och motståndet mot kvinnliga präster blir då en fråga om trohet mot Kristus, medan stödet för kvinnliga präster tolkas som undfallenhet mot staten och tidsandan.

Kvinnoprästmotståndarna har förstås fel. Men de har också rätt i en del. Framför allt har de rätt i att troheten mot Kristus måste vara utgångspunkten för alla kyrkliga beslut och vägval. Därför tycker jag att femtioårsminnet av 1958 bäst kunde uppmärk-sammas genom att man dels tydligt och klart påminner om de teologiska skälen till att Svenska kyrkan inte diskriminerar kvinnor. Och dels att man kritiskt och självkritiskt ställer frågan om hur konflikter kan hanteras bättre än vad som skett i samband med 1958 års beslut och dess efterdyningar. Det tjänar nog inget till att lista alla oförrätter. Men kanske kan vi lära oss något och bli lite klokare.

Svenska kyrkans utmaningar

Jag tänker mig att det är Svenska kyrkans särskilda sändning i Sverige att fortsätta vara en folkkyrka. Alltså en kyrka med många medlemmar och stor synlighet i samhället, med en strävan att nå ut till människor överallt i landet. Ambitionen att vara en folkkyrka för med sig särskilda utmaningar vad gäller tydlighet och delaktighet, vilket diskuteras extra intensivt för närvarande både här och där. Jag vill lyfta fram fyra punkter som är viktiga för Svenska kyrkans framtid som öppen och helig folkkyrka:

1) Att ha tydligt fokus på Jesus. En folkkyrka har otydliga gränser och måste därför vara extra tydlig med vad som är dess centrum. Centrum är Jesus. Det innebär att det är centralt att fira gudstjänst och be och fördjupa sig i evangeliernas berättelser om Jesus, men också att sträva efter att följa Jesus genom praktisk omsorg om medmänniskorna. Det måste inte alltid pratas om Jesus, men allt som kyrkan gör ska vara präglat av denna Jesus-centrering.

2) Att söka Guds rike, inte organisationens bevarande. Svenska kyrkans syfte är inte att bevara sin egen organisation så intakt och oförändrad som möjligt, även om det ibland kan verka så. Att i stället söka Guds rike kan handla om: Att sträva efter äkthet och kvalitet snarare än statistik och kvantitet. Att fråga efter var kyrkan gör mest nytta, inte var den syns bäst. Att minska omkostnaderna genom att dra ner på antalet anställda och antalet byggnader, och ge överskottet till de fattiga.

3) Att vara en medlemskyrka, inte en proffskyrka. Folket ska vara subjekt i en folkkyrka, inte bara objekt. Den främsta uppgiften för de anställda är att underlätta för andra att vara delaktiga i församlingen. Söndagsgudstjänsten ska präglas av så mångas bidrag som möjligt. Alla medlemmar (jag vägrar att säga tillhöriga) ska gång på gång inbjudas att bidra på fler sätt än bara med medlemsavgiften. Den formella demokratin skulle nog främjas av att de politiska partierna ersattes av kyrkopolitiska partier som kunde formulera tydligare visioner för kyrkan och därmed ge medlemmarna tydligare alternativ att välja mellan.

4) Att tolerera mångfald. Svenska kyrkan har traditionellt varit ganska toppstyrd och enhetlig. Detta har nog bidragit till att konflikter blivit bittrare, eftersom det funnits dåligt med utrymme för olikhet. Men i en folkkyrka med aktiva medlemmar måste det finnas generöst utrymme för mångfald. Olika sätt att uttrycka sin tro, olika sätt att fira gudstjänst, olika åsikter i kontroversiella frågor. Om kyrkans centrum blir tydligare, kan nog toleransen för olikheter också öka.

Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.

Förslag efterlyses!

Det är lätt att gnälla. På min blogg har jag gnällt en del över Ann Heberleins gnäll över Svenska kyrkan. Men nu ska jag sluta gnälla. I grunden håller jag ju med Ann Heberlein om att kyrkan ska ta människor på allvar genom att fokusera på det som är centrum i tron. Och jag håller med Antje Jackelén om att det måste finnas rum för olika människor och olika uttryckssätt i kyrkan. Och alla har vi något att bidra med.

Så nu frågar jag efter ditt bidrag. Ja, just ditt. Vad tycker du man kan göra för att människor av olika slag ska kunna känna sig välkomna och tagna på allvar och genuint delaktiga i Svenska kyrkan? Hur ska gudstjänst och predikan kunna fördjupas och bli mera interaktiv? Hur ska alla som vill kunna bli subjekt och producenter i församlingen snarare än bara objekt och konsumenter? Hur ska Svenska kyrkans fokus på Jesus bli tydligare i förkunnelse och i engagemang för medmänniskorna?

Detta är en brainstorm. Det betyder att alla förslag är välkomna, stora som små, utan censur och kritik. Men det ska vara förslag, inte gnäll. Gärna så konkreta förslag som möjligt. Tryck på kommentarlänken och skriv!

Stanley Sjöberg välkomnar och ovälkomnar

Stanley Sjöberg skriver i Dagen om sin vision för nästa års ekumeniska Jesusmanifestation. Han vill att "bibeltroende kristna församlingar" ska förbereda manifestationen av "en ännu större kristen enhet av troende kristna". Samtidigt är han tydlig med vilka han inte vill ha med i manifestationen. Om detta årets Jesusmanifestation skriver han så här:

"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."

Kan det sägas tydligare? Den Jesusbild Stanley Sjöberg avgränsar sig från är en Jesus som accepterar homosexuella. Och till Sjöbergs definition av "bibeltroende kristna församlingar" och "kristen enhet av troende kristna" hör inte de som välkomnar en sådan Jesus som accepterar homosexuella. Det vill säga stora delar av Svenska kyrkan.

Sjöberg manar till respekt för olikheter i traditioner och uttrycks-sätt mellan olika samfund, och till medvetenhet om att varje kyrkoenhet har en särskild kallelse i vårt land. Så problemet med den Ecce Homo-vänliga Svenska kyrkan är inte att den har uttryckssätt som kan vara stötande för andra kristna. Det är inte en estetisk fråga. Inte en mångfald som kan tolereras. För Stanley Sjöberg är Ecce Homo-vänligheten en bekännelsefråga. Något som alla "bibeltroende" måste samlas kring att ta avstånd ifrån. Det handlar om att värna "en frisk samhällskultur", och att visa för hela Sverige att Jesus är "värd att respekteras och inte längre får nedvärderas utan att Sveriges kristna reagerar med kraft".

Menar Stanley Sjöberg verkligen det som det låter som att han menar? Är homovänliga kristna inga riktiga kristna i hans ögon? Håller andra förgrundsgestalter för Jesusmanifestationen med Sjöberg om att manifestationen har denna udd mot homosexuella och mot homovänliga kristna i Svenska kyrkan?

Jag hoppas att jag har missförstått något här. För jag vill inte gärna tro att Jesusmanifestationens "ekumenik" har som syfte att ta avstånd från mig och många andra kristna.

Är det verkligen enhet vi vill ha?

Enhet är ett ord som får mig att rysa. Det är ett ord som diktaturer använder för att få undersåtar att marschera i räta led. Mot en gemensam fiende. Men jag vill inte ha några fiender. Jag vill tänka fritt. Och jag vill att andra ska få tänka fritt. Och då tänker vi säkert inte lika.

Enhet är ett vanligt kristet plusord. Kristenheten är splittrad men borde vara enad. Men är det ett rimligt ideal? Kan det inte snarare vara en fördel att det finns olika kyrkor så att kristna får lov att vara olika? Det är ju inom den egna kyrkogemenskapen som motsättningarna blir bittrast. Med andra kyrkor behöver man inte komma överens. Då är det enklare att bejaka olikheterna.

Jag skulle vilja föreslå två andra ledord för kristen gemenskap: Respekt och lojalitet. Respekt för alla kristna. Lojalitet mot den egna kyrkan.

Med respekt menar jag ungefär "att tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det bästa", som det står i Luthers katekes-förklaring till det åttonde budet. Det är inget problem att kristna har olika åsikter. Men det är ett problem när vi talar illa om varandra, eller när vi är elaka, nedlåtande och bittra. Låt oss sträva efter att vara oense på ett respektfullt sätt. Det finns aldrig anledning att försöka såra någon eller sätta sig på någon bara för att vi har olika åsikter om tron.

Med lojalitet menar jag att man accepterar sin egen kyrkas ordningar även när man är kritisk mot dem. Kan man inte ha en sådan grundläggande lojalitet mot sin kyrka, så kanske man ska söka en annan gemenskap där man kan vara mera lojal. För det är som sagt inom det egna samfundet som motsättningarna blir som bittrast och mest destruktiva. Och det finns ingen som tjänar på det. Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den.

Uppdatering: Jag ändrade rubriken på det här inlägget. Den ursprungliga kändes efter hand lite plump. Nackdelen med omedelbar publicering är att det som låter bra sent på kvällen inte alltid låter lika bra i dagsljus...

Vilken tydlighet vill vi ha? Del 2

I mitt förra inlägg skissade jag fem olika modeller för vad som skulle kunna menas med en "tydlig" kyrka. Jag tror det framgår att min favoritmodell är den femte. En fokuserad kyrka. Här ska jag utveckla mitt resonemang något.

Jag vill inte ha en entydig kyrka. Det skulle förutsätta en mera auktoritär och intolerant ordning. Motsatsen skulle kunna vara en diffus kyrka. Det vill jag inte heller ha. Vad jag önskar mig är en mångtydig kyrka, där många olika perspektiv och åsikter får brytas mot varandra. Visst vore det skönt om alla tyckte som jag. Men det är knappast en rimlig målsättning. Och som det heter, när alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. En entydig kyrka skulle inte vara en kreativ miljö att vistas i.

En renlärig kyrka vore ännu tristare. Det finns inget som är så förödande för tron som ett överdrivet renlärighetsnit. Då präglas tron av rädsla för att göra fel. Rädsla att tänka själv. Rädsla att utvecklas. Läran får inte förväxlas med tron. Kyrkans lära är resultatet av alla tidigare generationers reflektion över tron och sökande efter förståelse. Vi ska inte sluta reflektera nu. Läran är inte en skatt att bevara utan ett kapital att investera.

Frimodighet kan förstås vara bra. Men frimodigheten hör nog mer hemma på individnivå än på samfundsnivå. Och frimodighet bör vara spontan, inte forcerad. Därför kan inte frimodighet vara målet. Frimodighet måste också kombineras med ödmjukhet och eftertanke, annars blir den i längden svår att uthärda.

Återstår då profilering och fokusering. Skillnaden mellan dessa båda modeller kan beskrivas som att man antingen prioriterar tydliga gränser eller ett tydligt centrum. En profilerad kyrka avgränsar sig och markerar skillnader. En fokuserad kyrka kan ha diffusa gränser, men det spelar ingen roll eftersom kyrkan hålls ihop av sitt centrum. Man kan också säga att profil handlar om att synas, medan fokus handlar om vad man själv fäster blicken på.

Vad ska då Svenska kyrkans fokus vara? Det skulle kunna formuleras på många olika sätt. Men jag tror att samsynen ändå blir större om vi försöker enas om kyrkans fokus än om vi skulle försöka komma överens om entydiga åsikter, den rätta renlärigheten eller den optimala profilen. Kyrkans fokus måste förstås ha med Jesus att göra.

Ofta har kyrkorna haft Jesu försoningsverk i centrum för teologi och förkunnelse. Men det är för snävt. Då hamnar en stor del av evangeliernas berättelser om Jesus i periferin. Jag skulle hellre säga kort och gott att Jesus ska vara fokus. Jesus som sann Gud och sann människa. Jesus är i fokus för att det är i honom vi möter Gud. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus är också i fokus för att han kallar oss till efterföljelse och ett fullt mänskligt liv. Sådan Jesus är, sådana ska även vi vara. Med Jesus i fokus blir medmänskligheten lika central som bön och nattvardsfirande. Liturgi och diakoni kan inte skiljas åt.

Vilken tydlighet vill vi ha?

Det är närmast en klyscha att säga att Svenska kyrkan är otydlig. Många kan nicka instämmande när Svenska kyrkans otydlighet kommer på tal. Många önskar sig en tydligare kyrka. Men ofta preciseras det inte vad som menas med en tydlig kyrka. Så för att i någon mån tydliggöra denna otydlighet ska jag här föreslå ett antal olika synonymer till "tydlig".

1) Entydig. En entydig kyrka är tydlig med vad den står för i olika frågor. Medlemmarna känner till kyrkans ställningstaganden och är lojala med dem. Entydighet kan uppnås genom likriktning eller genom att alla underordnar sig en stark ledare. Eller genom att det finns en hierarkisk och auktoritär struktur där besluten tas i toppen och är bindande för hela kyrkan.

2) Profilerad. En profilerad kyrka utgör en tydlig kontrast till sin omgivning. Man betonar det som är särskiljande i relation till kultur och samhälle och till andra kyrkor. Profilering kan uppnås genom drastiska ställningstaganden i kontroversiella frågor, genom inskärpande av normer och regler som gäller för kyrkans medlemmar, eller genom att man flitigt använder vissa nyckelord eller uttryckssätt.

3) Renlärig. En renlärig kyrka är tydlig med sin konfessionella identitet. Läran står i centrum och ska föras vidare i oförändrat skick. Renlärigheten uppnås enklast genom att man odlar en idealbild av kyrkans guldålder och motarbetar nya uttryckssätt.

4) Frimodig. En frimodig kyrka är tydlig i sin kommunikation. Man lindar inte in saker utan säger vad man tänker, oavsett hur andra kan tänkas reagera på det. Frimodigheten uppnås genom att man betonar hur mycket som står på spel, antingen vad gäller människors eviga väl eller någon samhällelig utmaning som kräver starkt engagemang för rättvisa och människovärde.

5) Fokuserad. En fokuserad kyrka har ett tydligt centrum för sin verksamhet. Allt annat ska relateras till centrum och ge uttryck för det centrala i tron. Fokusering uppnås genom att man envist tjatar om vad som är centrum och gör tydliga prioriteringar mellan viktigt och mindre viktigt.

Tala tydligare, Ann Heberlein

Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.

Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.

Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?

Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.

Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.

Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.