Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

måndag 10 november 2008

Barn ska inte lära sig lyda

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.

torsdag 6 november 2008

Är moderaterna bra för dagisbarnen?

Lite i skymundan av presidentvalet har moderaterna presenterat en mängd nya politiska förslag inför sitt framtidskonvent. Bland annat vill man begränsa vistelsetiden på dagis till max 40 timmar per vecka. För barnens skull. Intentionen är bra. Dagis är generellt sett bra för barn, men alltför långa dagar är tröttande. Så det kan vara befogat att sträva efter att barnen inte ska behöva vara alltför länge på dagis. Men moderaternas lösning på problemet är helt befängd.

För det första är förslaget fullständigt utan empati för ensamstående föräldrars situation. Det säger sig självt att den som är ensamstående förälder sannolikt behöver jobba heltid för att få ihop ekonomin. Och då går det inte att klara sig med 40 timmars barnomsorg.

För det andra är förslaget förvånansvärt oliberalt. Man frånkänner föräldrarna ansvaret och förmågan att kunna avgöra vad som utifrån den egna familjens förutsättningar är bäst för de egna barnen. Staten vet bättre. Och det ska vara lika för alla. Men alla barn är inte lika, och alla familjer har inte samma förutsättningar. Det finns säkert barn som både klarar av och behöver vara mer än 40 timmar i veckan på dagis.

För det tredje är förslaget troligen inte alls bra för barnen. De föräldrar som behöver mer än 40 timmars barnomsorg hamnar i en än mer pressad situation om de inte kan ha barnen på dagis hela tiden. Och pressade föräldrar blir sämre föräldrar. Att pussla med olika privata lösningar på de överskjutande timmarna gör lätt tillvaron stressigare för barnen, om de ska vara på flera olika ställen i stället för bara ett. Och dagis är en barnvänlig miljö med professionell personal. Det är inte självklart att detsamma kan sägas om alla bekanta barnpassare eller inhyrda tonåringar det kan bli fråga om i stället.

Om man i stället faktiskt vill hjälpa barn att inte behöva vara för länge på dagis finns det två olika ändar att nysta i. Dels kan man ge föräldrar incitament att inte ha barnen längre än nödvändigt på dagis genom att differentiera dagistaxan. Lägre avgift för kortare tid, högre avgift för längre tid. Maxtaxan har sett till att priset nu är detsamma oavsett hur länge barnen är på dagis, vilket är en ganska märklig ordning (och som främst gynnar dem som tjänar ganska bra, vilket är märkligt för ett socialdemokratiskt beslut). Dels kan man på olika sätt göra det enklare för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Till exempel genom att ge ett litet vårdnadsbidrag till dem som jobbar 75% i stället för att sponsra dem som har råd att inte jobba alls.

Självklart ska vi sträva efter barnens bästa. Men barnens bästa sammanfaller för det mesta med deras föräldrars bästa. Föräldrar som mår bra är bättre föräldrar. Därför kan man inte hjälpa barnen genom att ensidigt sätta press på föräldrarna. Hjälp föräldrarna i stället.

tisdag 12 augusti 2008

OS-pappan och andra moderna pappamyter

OS-pappan är en myt, rapporterar Försäkringskassan. Uttaget av pappaledighet ökar inte i samband med stora idrottsevenemang. Så hur ska vi förklara att det funnits en föreställning om att det "borde" vara så? Det är ju en ganska elak fördom mot svenska män att de skulle prioritera TV-tittande framför att ta hand om sina barn (och knappast troligt att kvinnorna skulle acceptera en sådan prioritering). Kanske kan det vara männen själva som odlat den här myten. Det kan låta lite manligare att se på friidrott än att gå barnvagnspromenader. Så poserar man som manlig, eller parodierar manlighet, genom det man säger till grabbarna. För att sedan gå hem och göra välling och torka bajs.

En annan pappamyt punkteras av Johan Croneman i tidskriften Fokus. Myten om den jämställda svenska pappan. Visserligen är svenska pappor idag mer delaktiga i sina barns uppväxt om man jämför med tidigare generationer eller med pappor i de flesta andra länder. Men om man i stället jämför med svenska mammor, så är det fortfarande långt kvar till delat föräldraansvar. Fortfarande är det oftast mamman som tar det primära ansvaret och pappan som "hjälper till". Många skulle nog säga att de är jämställda föräldrar. Men tittar man på hårda fakta så tog männen ut cirka 20% av föräldraförsäkringen förra året. Kvinnorna tog 80%.

Den tredje pappamyten är att den sneda fördelningen av föräldraledigheten har ekonomiska orsaker. Eftersom mannen ofta har högre inkomst "förlorar" familjen mer på att han är föräldraledig. Om detta vore det verkliga skälet skulle förstås ekonomiska styrmedel vara effektiva. Men så är det inte. Taket i föräldraförsäkringen höjdes härom året med just ökad jämställdhet som argument. Resultatet blev att männens andel av föräldrapenningsdagarna ökade från 20,6% 2006 till 20,8% 2007. Utvecklingen stagnerade därmed jämfört med tidigare år under 2000-talet. Nu införs "jämställdhetsbonus" som ytterligare ett argument för pappor att ta ut föräldrapenning. Vi får se om det får någon mätbar effekt. Jag är skeptisk.

Ganska få som säger att de "inte har råd" med att pappan tar föräldraledigt verkar veta hur många kronor det handlar om egentligen. Så länge mannens lön ligger under taket i föräldra-försäkringen kan inte skillnaden bli så stor efter skatt. Och har han avsevärt högre lön än taket, som ligger på ca 34 000 kr, kan man nog tycka att han kunde ha råd att vara med sina barn några månader ändå. Om han prioriterade det. För vad vi har råd med är främst en fråga om prioriteringar. Av någon anledning har nästan alla familjer råd med att mamman är hemma med barnen ett år eller 18 månader eller t o m två år, oavsett hur mycket det kostar. För att man prioriterar det.

Hur vi fördelar föräldraledigheten har nog med mycket mer basala saker att göra än kronor och ören. Det handlar om våra bilder av manligt och kvinnligt. Kvinnor vill vara goda mammor, och goda mammor tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Män vill vara goda pappor, och det är avsevärt enklare. Om han tar två månaders pappaledigt, hämtar ibland på dagis och busar med ungarna en stund på kvällen, så har han gjort vad som krävs för att vara en god pappa. Hans samvete är gott, medan mamman känner skuld för att hon "lämnar" sina barn till pappan eller till dagis.

För att förskjuta fördelningen av föräldraansvaret i riktning mot större jämställdhet krävs det en medveten ansträngning. Enskilda familjer kan välja att dela föräldraledigheten lika. Det är enkelt, bara man bestämmer sig för det. Ganska automatiskt följer då en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, vilket i sin tur leder till utjämnade villkor i övrigt för mamman och pappan och att barnen har två föräldrar som står dem lika nära. Samtidigt flyttar man då också normen en liten aning för andra familjer i sin närhet. I vissa samhällsgrupper är den här utvecklingen på gång. Men i samhället i stort är det långt kvar.

Återstår då den politiska åtgärden att göra föräldraförsäkringen individuell. Eller, närmare bestämt, att ta bort möjligheten att överlåta sina (pappans) föräldrapenningsdagar på den andra föräldern (mamman). Detta skulle ge mammor och pappor lika många dagar till förfogande. Hur föräldraledigheten fördelas blir en annan sak, eftersom man kan ta ledigt utan ersättning och ingen är tvungen att ta ut sin föräldraförsäkring. Men normen skulle vara flyttad. Försäkringskassan visar mycket pedagogiskt på sin hemsida (samma länk som ovan) att majoriteten av papporna tog ut exakt 30 pappadagar när det fanns en "pappamånad", för att öka till exakt 60 dagar ett par år efter att man ökat till två pappamånader. Chansen är alltså stor att fler öronmärkta pappamånader faktiskt skulle leda till ökad jämställdhet i föräldraansvaret. För pappor vill i allmänhet vara med sina barn. Till och med hellre än att se på sport.

torsdag 19 juni 2008

Pedagogiska imperativ

Ajdå. En utmaning. Maria utmanar mig att formulera fem olika imperativ till förbipasserande i cyberrymden. Lustigt sammanträffande. För tillfället talar jag nästan bara i imperativer, eftersom jag är ensam med ungarna den här veckan. Sitt ordentligt på stolen. Ät upp potatisen. Lägg inte köttbullar i glaset. Slå inte din syster med skeden. Tvätta händerna och munnen. Ja, ni fattar. Imperativ är mitt modus operandi.

Nu sover äntligen de små liven. Dags att skrida till verket. Som ni har märkt är det här en Mycket Seriös Blogg, så jag måste höja blicken något över den gångna dagens sked- och potatisdiskurs. Det får bli fem uppmaningar till alla er som lever med barn. Men allra mest till mig själv.

1) Sätt inte gränser för dina barn. Var i stället tydlig med var dina gränser går, och hjälp dem att finna sina egna gränser.

2) Försök inte vara konsekvent. Var dig själv i stället.

3) När barnen trotsar, bli inte trotsig tillbaka. Avled i stället genom att göra något positivt tillsammans med dem.

4) Var snäll mot dig själv. Passa på att sova eller vila så ofta det går. Då blir du en bättre förälder.

5) Ge dem inte glass eller godis på kvällen. De slutar aldrig stimma.