Att läsa som det står

Ofta kan man höra att kreationismen bygger på en "bokstavs-trogen" läsning av Bibelns skapelseberättelse. Men så är det ju inte. Om man noggrannt läser de första kapitlen i Bibeln ser man att det inte är en skapelseberättelse utan två (skarven går i 1 Mos 2:4). Och dessa motsäger varandra på en del punkter. Till exempel står det i kapitel ett att djuren skapades först och sedan människan, som skapelsens krona. Men i kapitel två skapas människan först och sedan djuren, för att hålla Adam sällskap i lustgården.

Om man läser som det står går det alltså inte att göra Första Mosebok till en kronologisk beskrivning av världens skapelse. Man måste bortförklara eller bortse från motsägelserna i Bibeln för att kunna förena kreationism och kristendom. Och då är man förstås inte bokstavstrogen. Det man är trogen mot är snarare sitt eget teologiska system, som bygger på en viss tolkning av Bibeln. Till detta system hör i allmänhet dogmen om Bibelns ofelbarhet. Men detta är inte en bibliskt grundad lära utan snarare ett sätt att ge sin egen tolkning av Bibeln absolut legitimitet. För om jag påstår att Bibeln är ofelbar, smittar denna ofelbarhet av sig på allt jag påstår att Bibeln påstår.

Fundamentalistisk kristendom är alltså oförenlig med bokstavstrogen bibelläsning. Jag är förvisso inte fundamentalist. Men jag är bokstavstrogen. När det finns motsägelser mellan Bibelns två inledande skapelseberättelser, låter jag de motsägelserna få finnas. Troligen var motsägelserna uppenbara även för dem som först fogade ihop dessa berättelser. Därmed kan det inte ha varit meningen att berättelserna skulle läsas som kronologiska redogörelser. Berättelserna handlar om livets mening, inte om livets tillkomst. När man läser som det står får även motsägelserna en mening. I det här fallet som genremarkör.

Fakta är fegt

En tredjedel av befolkningen i USA tror inte på evolutionen, enligt en artikel i DN. Nå, det kan säkert bero på hur man ställer frågan. Men det är hur som helst en alarmerande siffra. Inte för att det i sig är så viktigt vad vi tror om livets uppkomst för länge sedan. Men kreationismen är ett symptom på en utbredd farsot i USA, nämligen bristande respekt för fakta.

Trots att USA är världsledande inom forskning och vetenskap på de flesta områden, har vetenskapen låg status i det amerikanska samhället. De flesta struntar i vad nördar i vita rockar anser om saker och ting. Min åsikt är lika bra som deras. Vill jag inte tro att vi kommer från aporna, så ska inte mina barn behöva läsa om evolutionen i sina skolböcker. Vill jag inte tro på växthuseffekten, så kan jag fortsätta att köra min stadsjeep och ropa på sänkta bensinskatter.

Det värsta är att även USA:s regering verkar fungera på samma sätt. Fakta har ingen större inverkan på viktiga beslut. Det spelar ingen roll om FN:s vapeninspektörer säger att Irak inte har massförstörelsevapen. För om vi anser att de har massförstörelse-vapen, så har de det och då ska de invaderas. Och om alla kriminologer i världen säger att dödsstraff inte har någon verkan mot grova våldsbrott, så menar vi ändå att dödsstraffet är nödvändigt. Liknande resonemang gäller för tortyr och utomrättsliga fångläger.

Det är beklämmande att se med vilken dårskap världen styrs.

Fundamentalismens spegelbild

Under mina vandringar i bloggosfären har jag stött på ett fenomen som verkar ha långt större spridning än jag tidigare trodde. Den radikala religionskritiken. Människor som passionerat motsätter sig religion överhuvudtaget. Då menar jag inte dem som är så där lite allmänt skeptiska till religion, så att de undviker organiserad religion och ibland ger lite gliringar åt religiösa tokerier. Nej, jag talar om dem som lägger timmar varje vecka på att argumentera mot religionen i dess olika former. För att på sikt rädda mänskligheten från den religiösa villfarelsen.

För mig som kristen och religionsvetare känns det absurt att bunta ihop allt som kan förses med etiketten religion och ha EN bestämd åsikt om allt detta. Det är som att vara mot politik överhuvudtaget. Eller familj. Eller sex. Men samtidigt är det i högsta grad begripligt att många reagerar på religiös fanatism och religiöst motiverad intolerans. Det gör jag också. Och som kristen känner jag ett visst ansvar att motverka avarterna av kristen tro, i den lilla utsträckning som det är möjligt.

Men som kristen humanist hamnar jag på åskådarplats i debatten mellan kristna fundamentalister och ateistiska humanister. Den radikala religionskritiken brukar förutsätta att fundamentalismen är religionens sanna väsen. Det är de allra mest fyrkantiga religionsyttringarna som blir måltavla för kritik, medan de som har en liberalare hållning till religiösa skrifter och traditioner betraktas som "mindre religiösa" eller rent av "inte konsekventa i sin tro". På det sättet är ateismen ofta fundamentalismens spegelbild. Jag har svårt att tro att detta motverkar fundamentalism. För spegelbilder bekräftar och förstärker varandra.

Vad ska jag dra för slutsatser av detta? Att försöka gå in i debatten mellan fundamentalister och ateister känns inte så meningsfullt. Däremot känns det angeläget att dels formulera en tydlig humanistisk kristendom för att inte lämna kristendomen åt fundisarna. Och dels att praktisera en kristen humanism som tillsammans med alla människor av god vilja kan bidra till ett mänskligare samhälle. Ungefär. Eventuella läsare får gärna hjälpa mig att tänka vidare kring detta.