Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.

Homosexualitet i antiken? Del 2. En fråga

Det finns förstås de som menar att jag har fel både om hur människans sexualitet uppfattades i antiken, om hur Paulus ska tolkas och om hur professor Caragounis skrifter i dessa frågor ska bedömas (se föregående blogginlägg). Daniel Norburg riktar följande fråga till mig, som jag kommenterar kortfattat i det här inlägget men besvarar först i nästa inlägg:

hapax, okej jag hoppar nu över till din blogg, har nu läst igenom Professor Chrys C Caragounis reviderade upplaga på engelska (2007) kallad Homoeroticism. Den finns här, och visar tydligt att du inte är hederlig i ditt resonemang. (Läs den alla ni här på bloggen och döm själva!) Chrys visar tydligt att även om ordet homosexualitet är ett nytt ord så ordnade Aristoteles flera hundra år innan Kristus (384-322 f kr) in sex med samma kön på detta sätt:

“These practices are in some cases owing to natural disposition, and in others to habit, as with those who have been abused from childhood.Recognizing that mere
disposition in itself is not reprehensible, Aristoteles goes on to say that In those cases where nature is responsible, no one should call such persons unrestrained.He makes, however, a clear distinction between having a natural disposition and not yielding to it …(i.e.) having the desire to practise unnatural intercourse with males and refraining from it and having a natural disposition and yielding to it. It is the latter behaviour that is condemned.”(sida 49)

Var och en kan läsa Chrys bok och förstå att de som hävdar att homosexualitet “by Natural Disposition” eller “as a Stable Relationship Between Consenting Adults” inte var känt när NT skrevs INTE är ärliga. Så länge du inte kan säga vem du är så litar jag mer på en professor i NT exegetik, (erkänd forskare i grekiska och på antiken och dess litteratur) än dig!

Du svarade inte på min fråga om du kan visa på någon erkänd kyrkofamilj som inte fördömde sex och samlevnad mellan samma kön mellan år 33 och år 1800, då du påstår att kyrkorna inte sa något alls om homosex….

Vänligen/Daniel

Några korta kommentarer till Daniels fråga:
1) Du säger att jag inte är hederlig. Är inte det att ta i? Jag kan ha fel. Men jag gör så gott jag kan och argumenterar med ärligt uppsåt. Det utgår jag från att både du och Caragounis också gör.
2) Argument är viktigare än titlar. Allt blir inte god vetenskap bara för att det skrivs av en professor. Jag begär inte att någon ska lita på mig för mina titlars skull. Vill man samtala och diskutera med mig här på bloggen får man stå ut med att de enda titlar jag gör anspråk på här är bloggare och småbarnspappa.
3) I nästa inlägg ska jag besvara din huvudfråga, den om Caragounis läsning av Aristoteles. Den andra, kyrkohistoriska, frågan skulle kunna föra hur långt som helst även den. Men bara väldigt kort: Jag känner inte till någon kyrka som sanktionerat samkönade sexella relationer förrän nu i modern tid. Men jag känner inte heller till att man tagit kategoriskt avstånd från alla tänkbara former av samkönade sexuella relationer, inklusive äktenskap mellan människor av samma kön. Även detta är nog en modern företeelse. Men kyrkohistorien rymmer förstås mycket mer än jag känner till.

Nu ska jag ta och titta på den nya reviderade engelska utgåvan av Caragounis skrift som jag inte sett tidigare. Kan han ha modifierat och förfinat sin argumentation så att jag nu tvingas ge honom rätt? (*trumvirvel*) To be continued...

Homosexualitet i antiken? Del 1. Min position

På en annan blogg har jag diskuterat om det går att tala om homosexualitet i antiken. Min uppfattning är att antikens människor såg ganska annorlunda på människans sexualitet jämfört med vad vi gör idag, och att vi därför missförstår antika texter om vi tolkar dem utifrån våra begrepp, som t ex homo- och heterosexualitet. Det är förstås inte jag som hittat på detta, utan det har vuxit fram som en vedertagen ståndpunkt bland antikhistoriker de senaste tjugo åren. Och anledningen till att detta inte bara är en teoretisk fråga är att Paulus är en antik människa. Frågan är om han uttalar sig om det vi kallar för homosexualitet, eller om han talar om något annat i de där texterna som brukar åberopas mot kyrklig välsignelse av samkönade relationer.

Nu har den här diskussionen spillt över till min blogg genom att en broder ställt mig en fråga som jag ska försöka svara på i ett inlägg strax. Men först vill jag för eventuella andra intresserade ge en liten sammanfattning av min position, eftersom den kanske är mera komplicerad än positionen att Paulus och antikens människor tänkte som vi om människans sexualitet. Jag saxar lite ur mina inlägg i diskussionen på Stefan Swärds blogg (den som vill läsa hela tråden med alla kommentarer kan klicka här).

hapax skrev:
[Professor Chrys Caragounis och en del andra exegeter] är belästa på antik litteratur, men tar inte hänsyn till antikhistorisk forskning om de kulturella koder och föreställningar som fanns i antiken vad gäller sexuella relationer. Därför blir deras läsning av antika texter anakronistisk.

Ett exempel på en grundläggande skillnad mellan antik och modern syn på sexuella relationer är att vi idag har ett ideal om jämlikhet i kärleksrelationer, medan man i antiken förutsatte att sexuella relationer alltid var hierarkiska. För fria män ansågs det naturligt att vara sexuellt “på topp” både i relation till kvinnor och till pojkar och ofria män, som t ex slavar och prostituerade. Och för kvinnor var det naturligt att sexuellt underordna sig sin man. För män ansågs det förnedrande att bli sexuellt dominerade, vare sig av män eller kvinnor eller ens sin egen hustru. Därför användes den typen av rykten och antydningar ofta när man ville ifrågasätta mäns anseende och karaktär.

För Paulus, och Rom 1:26-27 m fl ställen, innebär detta att han ska läsas utifrån sin samtids kulturella koder om vi ska ta honom på allvar, inte utifrån våra kulturellla föreställningar. Detta är lika självklart när det handlar om sexualitet som när det handlar om samhällsordning eller försoningslära. Då handlar inte Rom 1 om våra kategorier hetero- och homosexualitet, utan om att kvinnorna beter sig okvinnligt och männen omanligt. Observera att det inte sägs att de beter sig syndigt, utan att de som straff för sin gudsfrånvändhet beter sig förnedrande. Det som är uppenbart förnedrande i en antik kontext är att männen blir sexuellt dominerade av kvinnor eller av andra män. Troligen är det därför detta som Paulus syftar på.

Det går naturligtvis att dra olika slutsatser utifrån detta om hur vi idag ska se på trogna och jämlika förhållanden mellan människor av samma kön. Men vi kan inte säga att Paulus på ett enkelt och uppenbart sätt fastslagit detta en gång för alla. Vi har ett teologiskt arbete att utföra.

-----

Suetonius 6.28-29 är en bra illustration till vad Paulus kan ha haft i åtanke i Rom 1. Suetonius ger oss hela listan över Neros sexuella perversioner, i stigande skala:

Han begick övergrepp mot fria pojkar, vanhedrade gifta kvinnor, våldtog en vestal (alltså en jungfrulig prästinna), försökte gifta sig lagligt med en kvinna som var född slav, gjorde en pojke till “kvinna” genom att kastrera honom och behandlade honom sedan som sin fru, gjorde närmanden mot sin egen mor, klädde ut sig i ett djurskinn och attackerade fastbundna kvinnors och mäns genitalier, och slutligen klädde han ut sig till kvinna och “gifte sig” med en man.

Nero förnedrade alltså både andras kroppar och sin egen kropp på alla tänkbara sätt, enligt Suetonius, och kronan på verket är att han fullt ut beter sig som en kvinna med klädsel och sexuell underkastelse och allt. Ska vi förstå vad Paulus talar om ska vi alltså snarare tänka på Suetonius berättelse om Nero än på nutida relationer mellan människor av samma kön.

-----

Ibland åberopas de här två “bröllopen” som Nero arrangerade med manliga partners som bevis för att det fanns samkönade äktenskap i antiken. Men Suetonius poäng är dels att detta är spektakel som visar på Neros unika dekadens, och dels att det handlade om män som gjordes om till kvinnor [för att kunna stå brud] — först den stackars pojken som kastrerades, sedan Nero som själv rollspelade en kvinna. Inga samkönade äktenskap i vår bemärkelse, således.

-----

Berättelserna om Nero [...] ger alltså inget stöd för att Paulus skulle ha varit bekant med äktenskapsliknande samkönade relationer [...]. Tvärtom bekräftar de att den gängse bilden av samkönade relationer var promiskuösa och exploaterande relationer som välbeställda män hade med pojkar vid sidan av sina hustrur och älskarinnor. Så det Paulus tar avstånd från är otrohet, promiskuitet och övergrepp, oavsett om det sker med kvinnor eller med män.

-----

Per Landgren skrev:
Den gode “hapax” blandar ihop term och begrepp, vilket försvårar argumentering i sak. Förhållandet att termen eller bokstavskombinationen “homosexualitet” är “ny” betyder inget vad gäller ålder för eller datering av det begreppsliga innehållet. “Homosexualitet”, som dessutom är en sammanblandning av ett grekiskt led och ett latinskt, kan knappast vara annat än “ny”, vilket då inte säger något alls om själva begreppet, dvs. vad termen står för och betyder. Det, käre hapax, är elementär logik och faktiskt en förutsättning för att kunna föra en diskussion framåt över huvud taget.

hapax skrev:
Per Landgren. Nej, jag blandar inte ihop term och begrepp. Både ordet homosexualitet och begreppet homosexualitet är moderna företeelser. Begreppet homosexualitet existerade inte i antiken, och därför finns det inte heller något ord på vare sig grekiska eller latin som betyder homosexualitet. Det är just detta som är min poäng, att greker och romare och antika judar tänkte annorlunda än vi om människans sexualitet, och att vi därför lätt misstolkar dem när vi utgår från våra begrepp i stället för deras. För att förstå dem rätt måste vi sätta oss in i deras sätt att tänka. Sådant som vi skulle sortera in under rubriken homosexualitet sorterade de begreppsmässigt på andra sätt. Sexuella handlingar mellan människor av samma kön fanns förstås, men dessa utgjorde ingen egen kategori utan sorterades in i olika begreppsliga fack. Tack för att du gav mig anledning att förtydliga detta.

En annan fråga är om saken som vårt begrepp homosexualitet refererar till fanns i antiken. Alltså om det fanns människor i antiken som emotionellt och sexuellt drogs bara till personer av sitt eget kön. Det är omstritt, och har att göra med i vilken utsträckning vår sexualitet är biologiskt bestämd och i vilken mån den är socialt konstruerad. Men det är som sagt en annan fråga. Om det fanns människor som var homosexuella i vår betydelse, så saknade de både ord och begrepp för att tänka på sig själva som just homosexuella.