Statliga direktiv för barnuppfostran

Sådärja. Nu har Folkhälsoinstitutet utfärdat en förordning om timeout och ignorering. Det är "förenligt med det sätt att se på barn som finns i Sverige" att en vuxen tar timeout tillsammans med barnet, när så krävs. Alltså att man bryter ett destruktivt beteende hos barnet genom att gå iväg med barnet och göra något annat en stund. T ex läsa en saga. Däremot är det inte okey med skamvrå, timeout-stol eller instängning av barnet så att barnet är ensamt. Det är att kränka ett barn.

Detta lite torra dokument är en seger för alla barn i Sverige, och för sådana som Lars H Gustafsson som kämpat för en human hållning till barn. Läs hans bloggföljetong om timeout! Med Folkhälsoinstitutet i ryggen blir det lite lättare att prata med förskolepersonal om vilka metoder de använder när barnen bär sig illa åt. Supernanny får stanna på den brittiska sidan av Nordsjön.

Titta mig i ögonen och säg förlåt

Mamman råkar knuffa till ett par leksaksbilar som treåringen parkerat i fina rader på golvet. Treåringen säger strängt till mamman: "Titta mig i ögonen och säg förlåt." Den repliken har treåringen lärt sig på dagis. Det kallas empatiträning. När ett barn beter sig illa blir det först timeout, och sedan ska barnet säga förlåt.

Men ett påtvingat förlåt har väl inte så mycket med empati att göra. Det handlar mer om underkastelse än om försoning. En bättre modell för empatiträning hittade jag på en chat där någon bad om råd för hur man ska göra när ett syskon biter ett annat. Så här svarade signaturen MammaHella:

Jag har konsekvent använt ordet Stopp till mina barn när de gjort något som faller utanför ramarna. Jag har aldrig bestraffat barnen, utan bara lugnt påpekat att man får inte prata med händerna på varandra, nästa gång får du göra annorlunda. Sedan har jag tagit det barnet som gjort tokigt i min famn och tillsammans har vi tröstat den som är ledsen, genom att klappa på det onda stället och göra förlåt. Det barn som har gjort tokigt har fått hjälp med att sätta ord och försöka förklara för den som barnet skadat att han/hon inte behöver vara rädd och varför han/hon gjorde så tokigt. Den som blivit skadad har fått sätta ord på den besvikelse och frustration som den upplevt när personen gjorde så mot den. När det barnet inte kunna föra sin talan har jag visat; titta lillebror/lillasyster blev rädd för dig, vill du att hon/han ska vara rädd för dig? Nu måste vi göra det bra igen. Ska du klappa fint på kinden, armen och vart ska mamma trösta?

Barn i den åldern, som din son är, där språket inte ännu är fullt utvecklat, tillhör det ännu det normala att bitas. Att via kroppen försvara sig och sina behov. Försök att inte reagera så mycket på beteendet utan se din lilla pojke som han är och ge honom en extrakram istället. Visa honom, inte med så många ord, utan med handling att man kan göra saker bra igen. Ta honom i famn och se till att han får trösta lillasyskonet om han har bitit det, och förklara att nästa gång skall han göra annorlunda, att han komma till dig om han behöver hjälp att prata med syskonet. Att lillasyskonet inte behöver vara rädd. Efter ett par gånger där han får göra det bra brukar beteendet försvinna.

Barn ska inte lära sig lyda

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.