Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.

Bra predikan?

Snart ska jag skriva om folkkyrkans utmaningar. Men i kväll får det bli ett inlägg som jag först postade på prästflickans blogg.

Jag tycker det är intressant det här med vad som är en "bra" predikan. För en del är en bra predikan en predikan som innehåller alla de rätta sakerna, så att man kan nicka instämmande till varenda ord. För andra är predikan bra om man lär sig något nytt eller blir utmanad att se saker på nya sätt. För ytterligare andra är det viktigaste med en predikan att den är gripande, underhållande och entusiasmerande. Och för en del är predikan bra om man kan känna igen sig existentiellt och få tröst och uppmuntran och bekräftelse. Vi människor är olika, helt enkelt.

Själv får jag erkänna att jag sällan lyssnar till varje ord i en predikan. Förr eller senare kommer det något som sätter igång mina egna tankar kring predikotexten, antingen för att predikanten ger mig en ny infallsvinkel att spinna vidare på eller för att jag reagerar på något jag inte håller med om. Eller för att jag helt enkelt blir uttråkad. Så för mig kan t o m en riktigt intetsägande predikan vara "bra"...

Jag tror det är bra att det finns många olika sätt att predika, och att det är orealistiskt att någon enskild predikan skulle kunna vara idealisk för alla åhörare. Men det borde förstås vara en fråga om yrkesheder och gammaldags luthersk pliktkänsla för en präst att alltid göra sitt bästa. Och det är nog viktigt att på olika sätt också lyssna till dem man predikar för, så att predikan inte bara formas av en persons tankar och behov.

Pussgurketeologi

Min sjuåring har ofta svårt att somna på kvällen. Det som till slut brukar hjälpa är att viska något bekräftande i hennes öra, som till exempel "Jag älskar dig" eller "Du är en pussgurka". Då ler hon och slappnar av, och somnar till slut.

Vad vill jag då säga med detta, utom att jag är fåraktigt och patetiskt förälskad i mina barn? Jo, två saker:

1) Det är nog inte bara sjuåringar som mår bra av att få bekräftelse.

2) Erfarenheten att vara far har påverkat min gudsbild. Jag tror att om det är så att Gud är vår far, så är han fåraktigt och patetiskt förälskad i oss. Allt annat i tron får ses i ljuset av det.

Finns det kristen etik?

Det talas mycket om kristen etik och kristna värderingar. Ofta syftar man då på vissa specifika åsikter om rätt och fel, som t ex att det är dåligt med abort och homosexualitet men bra med generös flyktingpolitik. För att ta exempel som tenderar att skapa rubriker. Men det finns förstås inga kontroversiella frågor där alla kristna är överens. Så frågan är vad som är kristet med den kristna etiken. Eller om den ens är etik.

Jag har tidigare varit inne på att det finns två olika kristna sätt att definiera vad som är Guds vilja. Antingen handlar det om att följa Bibelns och kyrkans instruktioner. Eller så handlar det om att försöka avgöra vad det i olika sammanhang innebär att älska sina medmänniskor.

Det är förstås inte möjligt att översätta Bibeln till en uppsättning regler för alla tänkbara situationer i livet. Bibeln är inte skriven så. Och livet fungerar inte så. Men ponera att det vore möjligt att hela tiden veta vad som är Guds påbud. Då skulle det inte finnas utrymme för någon kristen etik. Då skulle det kristna livet bara handla om att lyda order. Och den som bara lyder order frånsäger sig eget ansvar för sina handlingar. Orderlydnad handlar om disciplin, inte etik. Den enda möjligheten till etiskt handlande skulle vara om man valde att bryta mot Guds order, för att i stället göra det man ansåg vara rätt. Men då skulle det per definition handla om en okristen etik.

Den andra extremen vore att i varje situation försöka att förutsättningslöst avgöra vad som är bäst för alla människor. Det är förstås inte heller möjligt. Man måste ha vissa tumregler att följa. Annars skulle det bli väldigt mycket grubblande och ganska lite handling. Och det skulle inte heller finnas något specifikt kristet med etiken om den inte erkände några kristna traditioner, exempel eller handlingsmönster.

Kristen etik handlar om att föra en dialog mellan Bibeln och den kristna traditionen å den ena sidan, och den moderna världen och medmänniskans behov å den andra. Kristen etik är alltså en process, inte ett åsiktspaket. Man kan inte avgöra en fråga genom att hänvisa till kristen etik. Men som kristen bedriver man kristen etik när man reflekterar över rätt och fel dels i ljuset av sin tro, och dels i ljuset av våra nutida kunskaper och erfarenheter.

För att ta ett aktuellt exempel: Om man endast utifrån bibelord och kyrklig tradition hävdar att det är fel med samkönade kärleksrelationer, då har man bara argumenterat för att det inte är traditionellt kristet. Man har inte visat att det är något moraliskt fel med samkönad kärlek, eftersom man inte vägt in homosexuellas erfarenheter och modern kunskap om människans sexualitet, och därmed inte fört ett etiskt resonemang. Kristen etik blir det när man låter kristen tradition och homosexuellas erarenheter belysa varandra.

Så svaret på frågan i rubriken är att det finns kristen etik. Men det finns inte en kristen etik. Om man monopoliserar sin åsikt i någon etisk fråga som den enda sant kristna, då missbrukar man Guds namn. För kristendomen är inte ett åsiktspaket. Kristendomen handlar inte om etik, utan om tro, hopp och kärlek. Tro på Jesus. Hopp om Guds rike. Kärlek till medmänniskan. Etiken kommer sedan.

Dagens citat

"Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning."

Citerat från Niklas Hellgren, vars blogg är en av de mest virtuost välskrivna jag stött på. Dessutom är den ofta intressant och underhållande.

Förslag efterlyses!

Det är lätt att gnälla. På min blogg har jag gnällt en del över Ann Heberleins gnäll över Svenska kyrkan. Men nu ska jag sluta gnälla. I grunden håller jag ju med Ann Heberlein om att kyrkan ska ta människor på allvar genom att fokusera på det som är centrum i tron. Och jag håller med Antje Jackelén om att det måste finnas rum för olika människor och olika uttryckssätt i kyrkan. Och alla har vi något att bidra med.

Så nu frågar jag efter ditt bidrag. Ja, just ditt. Vad tycker du man kan göra för att människor av olika slag ska kunna känna sig välkomna och tagna på allvar och genuint delaktiga i Svenska kyrkan? Hur ska gudstjänst och predikan kunna fördjupas och bli mera interaktiv? Hur ska alla som vill kunna bli subjekt och producenter i församlingen snarare än bara objekt och konsumenter? Hur ska Svenska kyrkans fokus på Jesus bli tydligare i förkunnelse och i engagemang för medmänniskorna?

Detta är en brainstorm. Det betyder att alla förslag är välkomna, stora som små, utan censur och kritik. Men det ska vara förslag, inte gnäll. Gärna så konkreta förslag som möjligt. Tryck på kommentarlänken och skriv!

Jag skriver en bok om det

I stället för att blogga åt jag i går kväll middag med en professor från Yale. Vi pratade om lite av varje, och apropå presidentvalet frågade jag honom om han hade någon teori om varför det är en så viktig politisk fråga i USA att vara mot homosexuellas rättigheter (en skillnad mellan kandidaterna är att Obama inte kommer att legalisera samkönade äktenskap, medan McCain verkligen inte kommer att legalisera samkönade äktenskap). Jag förstår att det är viktigt för homosexuella att bli accepterade. Men varför är det viktigt för heterosexuella att inte acceptera homosexuella? Professorn nickade eftertänksamt och svarade: Jag håller på och skriver en bok om det.

Det är ett bra svar. Jag önskar att jag själv hade kunnat använda det lite oftare. Men nu var det hans bok det handlade om. I korthet menar han att det egentligen inte handlar om homosexualitet. Det handlar om sexualitet. Homosexualiteten är bara toppen på isberget, som handlar om att sexualiteten överhuvudtaget ändrat innebörd så att den nu är något annat än vad den var för två generationer sedan. Jämställdheten har medfört att sex nu är ömsesidigt i stället för hierarkiskt. Och preventivmedlen innebär att sex för det mesta inte har med fortplantning att göra. Med denna nya innebörd i sexualiteten kan lika gärna två män, eller två kvinnor, ha sex med varandra som en man och en kvinna. Men vårt (d v s amerikanernas) sätt att tänka kring sex har inte hängt med. Gamla värderingar har blivit föråldrade, men de nya värderingarna har inte riktigt funnit sina former. Så mycket har förändrats så snabbt att många inte orkar med att ändra en sak till. Därför är motståndet så starkt mot homosexuellas rättigheter, fastän argumenten oftast är ganska svaga.

Ungefär så tror jag han sa. Jag ska förstås läsa boken när den kommer ut. Men fram tills dess får jag fundera på egen hand. Och med hjälp av min läsarpanel. Ligger det något i det professorn säger? Vad tror du?