Dagens citat

"Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning."

Citerat från Niklas Hellgren, vars blogg är en av de mest virtuost välskrivna jag stött på. Dessutom är den ofta intressant och underhållande.

Förslag efterlyses!

Det är lätt att gnälla. På min blogg har jag gnällt en del över Ann Heberleins gnäll över Svenska kyrkan. Men nu ska jag sluta gnälla. I grunden håller jag ju med Ann Heberlein om att kyrkan ska ta människor på allvar genom att fokusera på det som är centrum i tron. Och jag håller med Antje Jackelén om att det måste finnas rum för olika människor och olika uttryckssätt i kyrkan. Och alla har vi något att bidra med.

Så nu frågar jag efter ditt bidrag. Ja, just ditt. Vad tycker du man kan göra för att människor av olika slag ska kunna känna sig välkomna och tagna på allvar och genuint delaktiga i Svenska kyrkan? Hur ska gudstjänst och predikan kunna fördjupas och bli mera interaktiv? Hur ska alla som vill kunna bli subjekt och producenter i församlingen snarare än bara objekt och konsumenter? Hur ska Svenska kyrkans fokus på Jesus bli tydligare i förkunnelse och i engagemang för medmänniskorna?

Detta är en brainstorm. Det betyder att alla förslag är välkomna, stora som små, utan censur och kritik. Men det ska vara förslag, inte gnäll. Gärna så konkreta förslag som möjligt. Tryck på kommentarlänken och skriv!

Jag skriver en bok om det

I stället för att blogga åt jag i går kväll middag med en professor från Yale. Vi pratade om lite av varje, och apropå presidentvalet frågade jag honom om han hade någon teori om varför det är en så viktig politisk fråga i USA att vara mot homosexuellas rättigheter (en skillnad mellan kandidaterna är att Obama inte kommer att legalisera samkönade äktenskap, medan McCain verkligen inte kommer att legalisera samkönade äktenskap). Jag förstår att det är viktigt för homosexuella att bli accepterade. Men varför är det viktigt för heterosexuella att inte acceptera homosexuella? Professorn nickade eftertänksamt och svarade: Jag håller på och skriver en bok om det.

Det är ett bra svar. Jag önskar att jag själv hade kunnat använda det lite oftare. Men nu var det hans bok det handlade om. I korthet menar han att det egentligen inte handlar om homosexualitet. Det handlar om sexualitet. Homosexualiteten är bara toppen på isberget, som handlar om att sexualiteten överhuvudtaget ändrat innebörd så att den nu är något annat än vad den var för två generationer sedan. Jämställdheten har medfört att sex nu är ömsesidigt i stället för hierarkiskt. Och preventivmedlen innebär att sex för det mesta inte har med fortplantning att göra. Med denna nya innebörd i sexualiteten kan lika gärna två män, eller två kvinnor, ha sex med varandra som en man och en kvinna. Men vårt (d v s amerikanernas) sätt att tänka kring sex har inte hängt med. Gamla värderingar har blivit föråldrade, men de nya värderingarna har inte riktigt funnit sina former. Så mycket har förändrats så snabbt att många inte orkar med att ändra en sak till. Därför är motståndet så starkt mot homosexuellas rättigheter, fastän argumenten oftast är ganska svaga.

Ungefär så tror jag han sa. Jag ska förstås läsa boken när den kommer ut. Men fram tills dess får jag fundera på egen hand. Och med hjälp av min läsarpanel. Ligger det något i det professorn säger? Vad tror du?

Synd, Del 2

Kanske är det inte så många som orkat läsa min långrandiga katekesförklaring om verksynden. Så här kommer först ett kort sammandrag: Det finns två olika kristna sätt att se på vad som menas med synd. Antingen är synd olydnad mot Gud, genom att man bryter mot Bibelns eller kyrkans regler. Eller så är synd att göra människor illa, och då är det konsekvenserna snarare än reglerna som gör handlingen rätt eller fel.

De flesta kristna skulle nog mena att de här två definitionerna av synd sammanfaller på det ena eller andra sättet. Synd är både olydnad mot Gud och kärlekslöshet mot medmänniskan. Men det finns många olika sätt att förena dessa perspektiv. Mitt förslag är att alternativ två är det som definierar vad som är synd: Synd är allt det som skadar och bryter ner mig och mina medmänniskor och hela skapelsen. Men att detta, som alltså är etiskt fel, kan kallas för synd beror på att det per definition är olydnad mot Gud att skada och bryta ner Guds skapelse. Det vi har gjort mot våra bröder och systrar, har vi också gjort mot Gud. Inget annat. Det finns så att säga inget sätt att kränka Gud direkt, utan att kränka Guds skapelse. Och det finns ingen kunskap om rätt och fel som är oberoende av vad våra handlingar får för konsekvenser. Rätt och fel bestäms empiriskt, inte logiskt-deduktivt.

Därmed blir det en tydlig skillnad mellan moraliska normer och religiösa normer. Att bryta mot religiösa normer, som att gå i kyrkan och att inte svära, är inte synd. Religiösa normer handlar om vår lojalitet mot vår religiösa tradition och mot den tro vi valt att praktisera. De är viktiga för vår religiösa identitet och vår andliga utveckling. Våra religiösa normer är till för vår andliga friskvård, så att säga. Men Gud blir inte kränkt om vi slarvar med böneliv eller tandborstning.

De moraliska normerna bestäms som sagt av vad som är nyttigt och bra för människor och ekosystem. Detta är ganska vagt och generellt uttryckt, men nu är vi på det principiella planet. Vad får då Bibeln för funktion för moralen? Som kristen är jag lärjunge till Jesus. Jag tror att hans väg är den väg som även jag ska försöka följa, i den mån jag kan. Därmed får berättelserna om Jesus en viktig funktion som bollplank och inspiration när jag söker vad som är rätt och gott att göra. Kristen etik är alltså en dialog mellan tradition och praxis, där nya erfarenheter efter hand korrigerar traditionen.

Nog om detta för nu. Flera delar följer.

Stanley Sjöberg välkomnar och ovälkomnar

Stanley Sjöberg skriver i Dagen om sin vision för nästa års ekumeniska Jesusmanifestation. Han vill att "bibeltroende kristna församlingar" ska förbereda manifestationen av "en ännu större kristen enhet av troende kristna". Samtidigt är han tydlig med vilka han inte vill ha med i manifestationen. Om detta årets Jesusmanifestation skriver han så här:

"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."

Kan det sägas tydligare? Den Jesusbild Stanley Sjöberg avgränsar sig från är en Jesus som accepterar homosexuella. Och till Sjöbergs definition av "bibeltroende kristna församlingar" och "kristen enhet av troende kristna" hör inte de som välkomnar en sådan Jesus som accepterar homosexuella. Det vill säga stora delar av Svenska kyrkan.

Sjöberg manar till respekt för olikheter i traditioner och uttrycks-sätt mellan olika samfund, och till medvetenhet om att varje kyrkoenhet har en särskild kallelse i vårt land. Så problemet med den Ecce Homo-vänliga Svenska kyrkan är inte att den har uttryckssätt som kan vara stötande för andra kristna. Det är inte en estetisk fråga. Inte en mångfald som kan tolereras. För Stanley Sjöberg är Ecce Homo-vänligheten en bekännelsefråga. Något som alla "bibeltroende" måste samlas kring att ta avstånd ifrån. Det handlar om att värna "en frisk samhällskultur", och att visa för hela Sverige att Jesus är "värd att respekteras och inte längre får nedvärderas utan att Sveriges kristna reagerar med kraft".

Menar Stanley Sjöberg verkligen det som det låter som att han menar? Är homovänliga kristna inga riktiga kristna i hans ögon? Håller andra förgrundsgestalter för Jesusmanifestationen med Sjöberg om att manifestationen har denna udd mot homosexuella och mot homovänliga kristna i Svenska kyrkan?

Jag hoppas att jag har missförstått något här. För jag vill inte gärna tro att Jesusmanifestationens "ekumenik" har som syfte att ta avstånd från mig och många andra kristna.

Synd

I en artikel i Expressen utvecklar Ann Heberlein sin kritik av Svenska kyrkan. I korthet menar hon att Svenska kyrkan inte tar troende kristna på allvar. Det predikas "allmänetiskt dravel" i stället för Gud och Jesus och synd. Men, som sagt, Svenska kyrkan består av 1 800 församlingar. Jag har förmodligen firat gudstjänst i andra kyrkor än Ann Heberlein eftersom våra erfarenheter är så olika. Visst har jag också hört en del dravel. Och jag har också upplevt att inte "bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa". Men oftast har det berott på för mycket renlärighet och för lite verklighetskontakt. Ibland kan orden om Gud skymma erfarenheten av Gud. Aldrig har jag känt att jag inte blir tagen på allvar som kristen i Svenska kyrkan. Och jag vet inte vad Heberlein syftar på när hon talar om "den hippa mälardalskristendomen" som ryggar tillbaka för att tala om Jesus. Kanske har jag vistats för lite i Mälardalen. Men för att gå Ann Heberlein till mötes ska jag nu sluta skriva om kärlek och medkänsla och sådant ytligt dravel. Nu är det synd och katekes som gäller. Håll till godo.

Enligt 1878 års korta utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes, förhåller det sig med synden sålunda: Synd är allt det, som strider mot Guds bud (§73). Synden är dels arvsynd, dels verksynd (§74). Arvsynden lämnar jag tills vidare därhän, för den kan vara svår att förstå. Verksynden är mera påtaglig och lättbegriplig. Det är helt enkelt sånt vi gör fast vi inte borde. Eller sånt vi inte gör, fast vi borde. Men inget är så enkelt att det inte kan krånglas till om man förklarar riktigt noga. Jag ska göra så gott jag kan.

Frågan är hur vi vet vad som strider mot Guds bud. Vilka bud rör det sig om? När bryter man dem? Det finns två olika sätt att angripa det problemet. Det ena sättet är att förlita sig på en samling regler. För protestanter är det Bibeln som är regel-samlingen. Synd är att bryta mot det som Gud befaller i Bibeln. Fast i praktiken gör man förstås ett urval av vilka regler det är som fortfarande gäller och hur dessa ska tolkas. Den tradition eller det sammanhang man tillhör tillhandahåller konfessionella glasögon att läsa Bibeln genom. För katoliker är det möjligen lite enklare att se vilka regler som gäller eftersom det där uttryckligen är så att det är kyrkans tradition som tolkar Bibeln. Synd är att bryta mot det som kyrkan lär. Fast även katoliker kan förstås vara oense om vad kyrkan faktiskt lär. Eller vad den borde lära.

Det andra sättet att avgöra vad som är synd är att förlita sig på människans förnuft och erfarenhet. Eftersom Guds bud enligt både Bibeln och katekesen kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet, så är det ytterst kärleken (ursäkta K-ordet) som avgör vad som är rätt och vad som är synd. Vad som är kärleksfullt att göra kan inte handla främst om regler, utan om vad mina handlingar får för konsekvenser. Och då kommer det där med förnuft och erfarenhet in i bilden. Synd innebär att handla kärlekslöst så att man skadar andra människor. Det är lätt att inse att det går att komma till ganska olika slutsatser om vad som ska betraktas som kärleksfullt eller skadligt, eller om vilka konsekvenser som är viktigast att ta hänsyn till, eller vilka konsekvenser som det överhuvudtaget går att ta ansvar för.

Om synd handlar om att bryta mot Bibelns eller kyrkans regler, så blir synd främst en fråga om olydnad mot Gud. Det som är rätt är det som Gud befaller. Konsekvenserna för andra människor blir sekundära. Och förhållandet mellan synd och moral blir oklart. Befaller Gud något för att det är moraliskt rätt? Eller blir något moraliskt rätt för att Gud befaller det? Kan moral överhuvudtaget handla om att följa regler och lyda en auktoritet? Måste inte moral handla om att ta personligt ansvar och fatta egna beslut?

Men om synd i stället handlar om att skada andra människor genom det jag gör, så blir frågan var Gud egentligen kommer in i bilden. Då är synd något som handlar om relationen mellan mig och min medmänniska. Det är tydligt att synd då handlar om moral. Men blir det meningsfullt att tala om en kristen etik när det är förnuft och erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel? Har Bibeln och den kristna traditionen någon särskild kunskap om synd och moral?

Beroende på vilket av de här paradigmen man väljer blir det olika sätt att argumentera om rätt och fel. Om synd handlar om att bryta mot religiösa regler och tabun är det reglerna och deras tolkning som står i fokus. Det blir i stort sett meningslöst att argumentera med dem som inte accepterar just dessa religiösa regler. Synden blir en intern kristen fråga. Eller kanske till och med intern för den egna kristna konfessionen. Men om synd i stället handlar om moral och konsekvenserna av mina handlingar, blir resonemanget helt allmänmänskligt. Ordet synd förblir kristet, men kyrkorna har inget tolkningsföreträde när det gäller att fastställa vad som är synd. Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Jag ska sova på saken, så får vi se...

Den viktigaste principen

Principer är bra att ha. Men den viktigaste principen av alla är att människor går före principer. Medkänslan måste ha veto mot principfastheten.

De principlösa kan begå vilka grymheter som helst när det passar. De principfasta kan begå grymheter systematiskt och mål-medvetet sju dagar i veckan. Så det viktigaste budet i lagen är... att älska, var det någon som sa.