Senapsfrön 2.0

Den här bloggen upphör, men det blir en uppföljare. Den som vill är välkommen att följa samtalet där.

Tills vidare får den här bloggen ligga kvar. Kommentarsfunktionen går att använda, men man kan inte räkna med några svar.

Tankepaus

Den här bloggen fyller ett år idag. Det kan få vara ett skäl att ta en paus och fundera över fortsättningen. Kanske fortsätter jag som förut. Kanske blir det i någon annan form. Kanske slutar jag blogga helt och hållet. Kanske vaknar jag i natt med abstinens och raderar det här inlägget och hoppas att ingen märkt något...

Nåväl, tills vidare vill jag tacka alla er som bidragit till bloggen med era kommentarer. Utan er hade nog motivationskrisen kommit mycket tidigare. De som vill får förstås gärna kommentera även det här inlägget och säga vad ni skulle föredra att jag inriktade mig på, ifall jag fortsätter blogga.

Allt gott till er alla,
önskar hapax

Gud finns nog inte

Hurpass religiös är du? Vet du inte riktigt? Då kan du få svaret på Humanisternas nya sajt. Svara på femton frågor, och bli upplyst om din andliga tillhörighet.

Själv körde jag fast lite på första frågan. Alternativen är A) Gud finns nog inte, och B) Gud finns nog. Känner mig inte riktigt bekväm med något av de svaren. För mig handlar tron på Gud inte om en sannolikhetskalkyl om huruvida objektet "Gud" existerar eller inte. Det skulle vara enklare att svara om frågan handlade om ifall det finns liv på andra planeter eller inte. Eller om vem som sköt Olof Palme. Det kan man ha olika förmodanden om. Men en kristen gudstro är mer ett ställningstagande än ett förmodande. Jag tror på Gud. Och jag bekänner att Jesus är den främsta uppenbarelsen av Gud. Men detta är en helt annan typ av utsaga än att säga att "Gud finns". Gud "finns" inte. Gud ÄR.

Nå, jag kryssade till slut för alternativ B. Och fick som utlåtande: "Du är religiös. Samtidigt tyder dina svar på att du har ett öppet sinne." Tack för det då. För skojs skull prövade jag att göra om testet och kryssa alternativ A på första frågan, och sedan svara precis likadant på de andra frågorna. Då fick jag veta att jag inte är religiös, men att jag sitter fast i en hel del religiösa vanor. Så skulle man också kunna beskriva mig...

En skojig detalj är att när de ska ge exempel på kristendomens kassa kvinnosyn, så hugger de till med ett citat från Syrak 25:24. Vet du inte vad det står där?? Jag får erkänna att jag också blev tvungen att slå upp det. Så här står det: "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi dö." Kanske inte det mest teologiskt generativa bibelcitatet i kristendomens historia...

Två sätt att vara radikal

Ibland får jag sådan lust att citera mig själv... Och vad har man en blogg till om inte det. Så håll till godo.

Det finns två sätt att vara radikal. Det enkla sättet är att driva drastiska och kategoriska ståndpunkter. Då behöver man inte göra så mycket, och det blir lätt att dela in människor i de som har rätt och de som har fel. Själv har man förstås rätt. Det svåra sättet att vara radikal är att leva ut ett starkt engagemang för sina medmänniskor. Då är det viktigare att göra rätt än att ha rätt.

I evangelierna är det främst fariseerna som tillämpar den enkla formen av radikalitet. Jesus står för den svårare formen. För honom är barmhärtigheten viktigare än lagarna och principerna. Och det är det svåra sättet att vara radikal som Jesus utmanar oss att eftersträva. Vi ska vara barmhärtiga som vår himmelske Fader är barmhärtig. Vi ska försöka göra det rätta för vår medmänniskas skull, inte söka de rätta åsikterna om vad vår medmänniska gör.

Kommentarer

Det är trevligt att få kommentarer på bloggen. Utan dem skulle det i längden kännas lite knasigt att tänka högt rakt ut i tomma intet. Men vissa kommentarer värmer mer än andra. Den här kom idag till ett gammalt inlägg, men jag bara måste ge andra chansen att läsa den. Jag hoppas det är okey, Johanna.

Johanna sa...
Hej! Små läst lite grann i din blogg och den har gjort mig glad som tvekande ateist (var troende-förnekade Gud- tvivel igen...). De flesta troende jag pratat med har varit så säkra på att Gud finns att de inte ens velat prata om tvivel med mig. Lättare gör det inte att min pojkvän är katolik. Efter att ha läst lite i din blogg inser jag att man kan vara troende men inte måste ta avstånd från det som religionen förbjuder. Jag har försökt pussla ihop hur jag ska kunna vara troende men ändå tycka att bl.a. homosexualitet och abort är okej. Nu vet ju inte jag om DU tycker det är okej, men det jag läst har inte förbjudit, förnekat eller uppmanat till hat gentemot HBT-personer eller abort. Rörig kommentar från mig antar jag, men kort och gott: TACK Hapax!

Sånt värmer. Och så här svarade jag.

Johanna,
Roligt att du har glädje av min blogg. Det finns många olika sätt att vara kristen, och så måste det få lov att vara. Jag hoppas du hittar ett sätt som funkar för dig.

Homosexualitet och abort är två kontroversiella frågor som diskuteras mycket idag, men som det står väldigt lite om i Bibeln. I Svenska kyrkan är den vanligaste ståndpunkten att homosexuella kärleksrelationer är likvärdiga med heterosexuella, och att abort måste vara upp till kvinnans eget val. Så tycker jag också. För mig blir det konsekvensen av tron på en kärleksfull och barmhärtig Gud.

Kristdemokraternas dilemma

Emanuel Karlsten tecknar KD:s dilemma utifrån den famösa fejk-bloggen Sanningen måste fram. I stort sett är det samma dilemma som alla partier har, att hålla kärnväljarna nöjda samtidigt som man inte ska skrämma bort marginalväljarna.

Men för KD tillkommer dilemmat att vara ett kristet parti utan att vara ett kristet parti. KD:s existensberättigande är att man står för kristna värderingar, och utan den kristna (eller framför allt frikyrkliga) väljarbasen skulle partiet tyna bort. Samtidigt kan man inte framstå som ett religiöst parti, om man vill accepteras som en legitim politisk kraft i samhället och attrahera väljare som inte är aktiva kristna. Det finns alltså en inbyggd spänning mellan "krist" och "demokratisk" i KD. Man måste driva kristen etik och moral utan kristendom.

Vilka är då de kristna värden som KD försvarar? Det är inte alldeles uppenbart. Men de tycks ha mest med sex, familj och alkohol att göra. När KD försöker driva andra frågor blir det ofta halvhjärtat och kortvarigt (någon som minns kravet på sänkt bensinskatt?). Men när det kommer in på sex, familj och alkohol så hettar det till. Det är där KD:s hjärtefrågor finns. Den puritanska frikyrkomoralen, om man så vill.

Men hur förhåller sig KD:s hjärtefrågor till de ställningstaganden som Jesus framhäver i evangelierna? Ja, någon familjekramare är han inte. Sex pratar han inte så mycket om, och när det gäller alkohol framstår han som relativt liberal. Skulle man formulera en politisk agenda utifrån evangelierna skulle den snarare handla om bröd åt de hungriga, hälsa för de sjuka, solidaritet över nationella och religiösa gränser, och konflikthantering utan våld. Alla partier kan nog i princip skriva under på dessa värden (utom kanske SD). Men det är inte alldeles enkelt att se vilket parti som är "kristnast" utifrån dessa kriterier.

Om jag fick råda skulle KD byta namn till Konservativa Partiet eller något liknande. Då skulle det vara tydligare vilken ideologisk grund de har. Dilemmat med att vara kristna utan att vara kristna skulle lösas upp. Och de skulle undvika att bryta mot det andra budet, att missbruka Guds namn, genom att hävda att den egna politiska agendan är den rättmätigt kristna.

Nationaldagen

Kristna och muslimer firar nationaldagen tillsammans i Rosengård. Jaha. Att kristna och muslimer gör icke-religiösa saker tillsammans är väl måttligt kontroversiellt, och i sig gott och uppbyggligt för samhällsgemenskapen. Men nationaldagen? Finns det något bra sätt att fira den?

När jag var barn firades Svenska Flaggans Dag, som det hette då, med flaggan i topp och hemvärnet i givakt och tal av prästen och psalmsång. Den klassiska alliansen mellan nationen, kyrkan och militären således. Ganska läskigt om man tänker efter. Nationalismen och religionen i förening är historiskt sett en dödlig och inte så särskilt kristlig kombination. Nationalstaten borde inte ha något särskilt värde ur kristen synvinkel. Och absolut inte den barbariska sedvänjan att begå massmord i nationens namn, vare sig man kallar det krig eller försvar.

Om nationaldagen ska firas under anständiga former måste det ske på ett inkluderande, gränsöverskridande och antimilitaristiskt sätt. Kanske då att en moské i Rosengård kan vara den lämpligaste platsen, trots allt.

Evangelisation är så 1900-tal

Jag tror det är dags att skrota begreppet evangelisation. Eller åtminstone låta det vila tills det kan betyda något annat än det som det oftast gör. För evangelisationen blir i vår tid så lätt inordnad i kommersialismens mönster. Evangeliet blir en produkt som ska marknadsföras och säljas. Och då blir medmänniskan inte längre en medmänniska som ska älskas och tjänas, utan en kund som ska övertygas och manipuleras.

Detta skriver jag utifrån två artiklar i Dagen. En ledare om att "Kyrkan måste blicka utåt" och en intervju med diakonen Annika Spalde som sitter i fängelse för en plogbillsaktion. Ledarskribenten vill att kyrkan ska "göra budskapet relevant för den vanlige svensken", så att dessa vanliga svenskar kan övertygas om att de får ut något av att bli aktiva kristna. Spalde visar i stället på motsatt väg, där hon gjort budskapet relevant för sig själv, utan att fråga sig om det "är värt det".

Jag tror på Spaldes modell. Vi kan inte göra andra människor till lärjungar, bara oss själva. Vi ska sträva efter äkthet, inte efter att vara relevanta i andras ögon. Och framför allt ska vi göra det vi kan för våra medmänniskor och för rättvisa och fred, för människornas egen skull. Inte som en strategi för att kunna evangelisera.

Den viktigaste talangen

Zlatan är bäst i Italien, och kanske bäst i världen på det han gör. Brottaren Martin Lidberg säger att en del av Zlatans framgång beror på medfödda egenskaper. Men den största och viktigaste talangen är att kunna träna hårt i många år.

Det kan nog tillämpas på lite av varje.

Kyrkans rikedomar

Från Lunds Domkyrka har det stulits en kräkla av guld och elfenben och smaragder. Ironiskt nog är den ovärderliga biskopsstaven smyckad med bilder av S:t Laurentius, domkyrkans skyddshelgon. Laurentius led martyrdöden efter att han vägrat lämna ut kyrkans rikedomar till kejsaren. I stället delade han ut rikedomarna till de fattiga, och när kejsaren frågade efter värdeföremålen pekade Laurentius på de fattiga och sa: Där är kyrkans rikedomar.

Så stölden av kräklan kan få påminna oss om vad som är kyrkans sanna rikedom. Människorna. Inte guldet och elfenbenet och smaragderna. Må det gå hur som helst med den dyrbara kräklan. Och må varje människa som söker finna ett hem i kyrkan.

Världens första lesbiska biskop?

Om man ska tro Ulf Ekman, så får Svenska kyrkan med Eva Brunne världens första lesbiska biskop. Kanske är det så. Till skillnad från Ekman tycker jag inte att detta i sig säger så mycket om Brunnes lämplighet som biskop. På sin höjd kan man dra slutsatsen att hon är en modig människa, eftersom hon måste förvänta sig en hel del påhopp med anledning av hennes val av livskamrat.

Ulf Ekman kastar en del sten själv när han säger att valet av Brunne är "djupt tragiskt för Svenska kyrkan" och att det säkert leder till "ett motdrag från himlen" med "en reningseld över oss alla". I kommentarerna till Ekmans blogg späs det på med referenser till Sodom och "den vanhelgande skändligheten". Som om det skulle vara så märkligt att biskop Brunne har en fru. Det har många biskopar haft före henne.

En lite intressantare bibelreferens hittar jag i en annan bloggkommentar, där Andreas H talar om att vara "oskicklig till äktenskap". Formuleringen syftar på Matteus 19:12, i 1917 års översättning. På grekiska står det eunouchoi, eunucker. När lärjungarna klagar över att förbudet mot skilsmässa gör det ofördelaktigt för en man att gifta sig (Matt 19:10), så pekar Jesus på alternativet att "göra sig till eunuck för himmelrikets skull" (Matt 19:12).

Det är oklart vad Jesus menar. I fornkyrkan var det tillräckligt många som tog uttalandet strikt bokstavligt, däribland Origenes, för att kyrkomötet i Nicea skulle ha anledning att ta avstånd från den tolkningen. Enligt beslut i Nicea år 325 får män som kastrerat sig själva inte vigas till präster. Sedan dess har Matt 19:12 oftast tagits som en utsaga om självvalt celibat (vilket satt spår i våra översättningar). Men det är en tolkning som domesticerar jesusordet. Anstöten i att Jesus rekommenderar (de manliga) lärjungarna att göra sig själva till eunucker, försvinner då.

Eunuckerna var antikens transpersoner, föraktade av både judar och greker och romare. Som Jesus påpekar kunde man födas till eunuck eller göras till eunuck. Kastrerade män var oftast slavar. De sågs varken som män eller som kvinnor, utan som något obestämbart däremellan. Självklart kunde de inte ingå äktenskap. Men de sågs inte som asexuella. Tvärtom var schablonen om eunucker att de var liderliga och sexuellt avvikande. Eftersom de inte är några riktiga män, anses de sakna manlig självkontroll och manlig heder. Ett stående tema i berättelser om eunucker är att man måste se upp med dem, för man vet aldrig vilka perversiteter de är kapabla till. De kan tänkas vilja ha sex med både kvinnor och män, på alla möjliga sätt.

Trots detta förakt för eunucker fanns det män som kastrerade sig själva. I vissa orientaliska gudinnekulter bestod prästerskapet av självkastrerade män. Dessa prästeunucker sågs med särskilt förakt av det grekisk-romerska majoritetssamhället. Män som frivilligt och oåterkalleligen avsäger sig sin manlighet, måste vara djupt dekadenta.

Så när Jesus säger till sina lärjungar att de kan göra sig själva till eunucker om det inte passar att gifta sig, är detta något djupt anstötligt som går på tvärs med etablerade normer om manlighet och heder. Jag är inte säker på vad han menade. Men eunuck-utsagan borde vara ett memento vid tolkningen av det Jesus säger om äktenskap och skilsmässa i Matt 19:3-9. Jesus kan inte friktionslöst läsas som en förespråkare för heteronormativitet och traditionella könsroller och familjeideal. En lärjunge kan för himmelrikets skull välja en könsidentitet som majoriteten föraktar och har fördomar om.

Nu kom jag en bra bit ifrån Eva Brunne och Ulf Ekman. Men kanske ändå inte. Den som vill vara en Jesu lärjunge får pröva sig själv när det gäller familjebildning och könsidentitet. Men inte kasta sten på andra. Det är inte omgivningens fördomar som avgör hur en lärjunge bäst tjänar Guds rike.

Tappat brösten?

Igår meddelade fyraåringen att hans dagisfröken tappat brösten.
- Tappat brösten??
- Ja. Och sedan pratade hon ett annat språk. Så här.
Varpå han härmar med hesa kraxningar.
- Jaha, hade hon tappat rösten?
- Nej! Hon hade tappat brösten!
Och så var den saken färdigdiskuterad.

Senare på kvällen tittar fyraåringen storögt på när mamma tvättar sig över tvättstället.
- Mamma, säger han oroligt. Du kanske tappar dem du också!

Dagens citat

Ur ett flygblad från Sveriges Nationella Demokratiska Parti:

"EU-läkare som inte få (sic) testas i svenska språket är en fara för svenska patienter."

Borde det inte vara ett minimikrav på nationalistiska pamfletter att man skriver korrekt svenska åtminstone i samma mening som man klagar över invandrares dåliga svenska??

Vad dör vi av?

De här siffrorna är googlade utan större källkritik, men stämmer troligen på ett ungefär.

Malaria: 1 miljon döda per år.
Tuberkolos: 1,6 miljoner döda per år.
Aids: 3 miljoner döda per år.
Lunginflammation: 1,8 miljoner småbarn (0-5 år) döda per år.
Diarrésjukdomar: 1,6 miljoner småbarn döda per år.
"Välfärdssjukdomar" (relaterade till rökning, dålig kost, brist på motion): 38 miljoner döda per år.
Den s k svininfluensan: 19 döda hittills i år.

Att konstruera kristen tro

Runar Eldebo har en bra debattartikel i Dagen idag. Läs den. Eldebo ställer upp fyra kriterier som kristendomstolkningar ska bedömas utifrån: Skriften, traditionen, sammanhanget och Andens ledning. De tre första kriterierna är ganska självklara, om än svårdefinierbara. Medan det fjärde kriteriet också är självklart men fullständigt omöjligt att tillämpa på ett systematiskt sätt.

Eldebo får plus av mig för att han framhåller att kristendomar är mänskliga konstruktioner. Det finns ingen objektiv, färdig-uppenbarad kristendom att bara ta emot. Samtidigt kan vi inte konstruera kristendomen hur som helst, om vi vill att andra ska känna igen resultatet som just kristendom.

Jag uppskattar också att Eldebo formulerar sina kriterier ganska öppet, så att det inte blir så lätt att använda dem för att ta avstånd från det ena eller andra som man inte gillar. Det finns förstås många kristendomskonstruktioner som jag ogillar av olika skäl. Men det förefaller mig mera konstruktivt att försöka se vad jag kan lära mig av andra kristendomar, än att definiera ut dem som inte alls kristna. Både påven och Jonas Gardell ryms inom kristenheten, och båda två kan vara värda att lyssna till. För att ta två exempel som Eldebo nämner.

Att manifestera Jesus

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något", sägs det. Utom mot Jonas Gardell förstås. Någonstans måste gränsen dras.

Nå, det går förstås inte att vara för Jesus utan att vara mot något annat. Då har man urvattnat Jesus fullständigt. Man kan inte bara ropa Herre, Herre, som bekant.

Så om man verkligen ville manifestera Jesus, vad skulle man göra då? Vilket tempel skulle man rensa? Vilka fariseer skulle man konfrontera? Vilka fiender skulle man älska? Vilka tullindrivare och horor skulle man äta med? Förslag mottages tacksamt.

Ironisk poesi

Poeten Mohamed Omar har nu blivit islamisten Mohamed Omar. På sin blogg markerar han distans till sina kritikerhyllade diktsamlingar, som han nu säger har "en ironisk underton och en drift med det svenska kulturetablissemangets modernistiska, liberala och sekulära fördomar".

Nå, det får vara hur det vill med den saken. Författarintentionen är ju inte avgörande för litteraturens betydelse. Jag tycker fortfarande att hans dikter är riktigt bra, ironiska eller ej. Möjligen kan jag tycka att han ibland låter väldigt mycket som Tomas Tranströmer. Men det är väl mer en komplimang än en komplikation.

En av mina favoriter är dikten Pilgrim ur samlingen Tregångare. Kanske att den antyder något om Omars egen resa, från hyllad poet till bespottad islamist. I så fall kanske man hellre skulle tala om centrallyrik än om ironi.

I den botaniska trädgården
nedanför slottet
finns många träd.
Men i natt
bland dem också en människa.
Han är en pilgrim
men går ingenstans.
Sakta
förvandlas huden till bark
och sakta
närmar han sig sina rötter.
Det är bråttom nu
innan turisterna kommer i gryningen.

För Gud är allas pappa. Eller mamma?

Vem går du till för att få tröst när du är ledsen? När 6 000 svenska barn svarade på den frågan hamnade mamma på första plats. Pappa hamnade först på femte plats, efter en kompis, någon annan och ingen.

Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.

Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:

Det var jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
(Hosea 11:3-4)

Syndakatalogen lever

Det finns en frestelse att dra tydliga gränser mellan rättfärdiga och syndare. För då vet man att man står för något. Man har tagit ställning och accepterar inte vad som helst. För inte så länge sedan kunde dans och kortspel och alkohol stå med i syndakatalogen. Ogifta mödrar och sambopar skulle veta att de levde i synd. Idag är det framför allt homosexuella relationer som är stigmatiserande i kristna sammanhang.

Även om man ofta vill betona att den ena "synden" är lika illa som den andra, så blir det i praktiken enklare att dra tydliga gränser när det gäller familjeförhållanden. Det är lättare att avgöra vem som är skild, sambo eller homosexuell, än att dra gränsen för vem som är girig. Var går gränsen för materialism och girighet? Får bankdirektörer vara med i Guds rike? De som äger två stycken skjortor?

Syndakatalogen har förstås bibliska förlagor. Paulus räknar upp en hel del exempel på människor som inte får ärva Guds rike. Bland det mest konkreta är, i Bibel 2000, "män som ligger med män". Så bra, då vet vi. Men det ena av de två orden som översätts så, malakoi, betyder egentligen veklingar. Alltså män som inte lever upp till manlighetsnormen om mod, tuffhet och självkontroll. Det vet vi att det betyder, och så översattes ordet i Gustav Vasas bibel och Karl XII:s bibel. Att det senare har blivit översatt på annat sätt beror inte på nya forskningsrön, utan på att våra kulturella föreställningar har ändrats. Vi har svårare idag än på Karl XII:s tid att se det som rimligt att veklingar inte platsar i Guds rike. Så vad ska det då betyda? Åkeson drar till med "självbefläckare". Sedan har det blivit olika varianter av "män som låter sig brukas till synd mot naturen". Homosexuella, alltså.

Vänder vi oss till evangelierna så framstår viljan att dra tydliga och synbara gränser mellan människor som platsar och dem som inte platsar, som mer fariseernas bollspel än något som Jesus vill kännas vid. Jesus drar också gränser. Men de handlar om medkänsla eller egoism, inte om rent eller orent. Gränsen går i hjärtat, inte i yttre markörer som gör det enkelt att sortera fåren från getterna. Den sorteringen kan bara Gud stå för, och i Jesu liknelser är utfallet i sorteringen alltid överraskande för människorna.

Så låt oss släppa syndakatalogerna, vare sig det handlar om de konservativa listorna eller de liberala varianterna som listar homofober, McDonaldsätare och män som inte tar ut sin föräldraledighet. Syndakatalogerna blir så lätt missbrukade till att bedöma andra i stället för mig själv. Sundare är att fokusera på det vi vill uppnå än på det vi vill brännmärka. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det är en bra lista.

Några frågor om äktenskapsteologi och samkönade äktenskap

I ett tidigare inlägg kommenterar jag Missionsprovinsens biskopsbrev om samkönade äktenskap. Konversationen mellan mig och Markus (i något avkortad form) får bli ett nytt inlägg, i hopp om att dra in fler i samtalet och sökandet efter bättre argument i äktenskapsdebatten. Först Markus replik, sedan min.

Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...

Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?

Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.

/Markus

Markus,

Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.

Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.

1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.

Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?

2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.

Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?

3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap (Matt 19). Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning inte behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.

Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?

Och så noterar jag att Tony Blair står på min sida i den här diskussionen. Go, Tony!