Johanna sa...
Hej! Små läst lite grann i din blogg och den har gjort mig glad som tvekande ateist (var troende-förnekade Gud- tvivel igen...). De flesta troende jag pratat med har varit så säkra på att Gud finns att de inte ens velat prata om tvivel med mig. Lättare gör det inte att min pojkvän är katolik. Efter att ha läst lite i din blogg inser jag att man kan vara troende men inte måste ta avstånd från det som religionen förbjuder. Jag har försökt pussla ihop hur jag ska kunna vara troende men ändå tycka att bl.a. homosexualitet och abort är okej. Nu vet ju inte jag om DU tycker det är okej, men det jag läst har inte förbjudit, förnekat eller uppmanat till hat gentemot HBT-personer eller abort. Rörig kommentar från mig antar jag, men kort och gott: TACK Hapax!
Sånt värmer. Och så här svarade jag.
Johanna,
Roligt att du har glädje av min blogg. Det finns många olika sätt att vara kristen, och så måste det få lov att vara. Jag hoppas du hittar ett sätt som funkar för dig.
Homosexualitet och abort är två kontroversiella frågor som diskuteras mycket idag, men som det står väldigt lite om i Bibeln. I Svenska kyrkan är den vanligaste ståndpunkten att homosexuella kärleksrelationer är likvärdiga med heterosexuella, och att abort måste vara upp till kvinnans eget val. Så tycker jag också. För mig blir det konsekvensen av tron på en kärleksfull och barmhärtig Gud.
13 kommentarer:
Det står väldigt lite om väldigt mycket i Bibeln!
Somligt blåses upp till enorma proportioner och annat kan tydligen förbises med en axelryckning.
Att kvinnan skall tiga i församlingen vet vi men hur är det med svenska män?
Jag tror att vi får ta till oss budskapet och inte haka upp oss på enstaka citat. Bibeln är trots allt skriven av människor och av det följer att den är präglad av sin tid. Säger lilla jag .......
Vad säger du som forskar i Nya testamentet?
//ninni
Men har någon sakt att man MÅSTE ta avstånd från det som religionen förbjuder? Det är två olika frågor, vad religionen förbjuder, och hur man själv lever. Det intressanta med frågan, är den utgår från att religionen FAKTISKT förbjuder något. Själva frågan är om man måste följa det.
Det viktiga här, är att präster talar sanning, och erkänner att Svenska kyrkans oförändrade lära förbjuder både aborter och utlevd homosexualitet, men att kyrkan inte tvingar någon att följa det.
Är Svenska Kyrkan huvud eller svans nuförtiden i relation till svenska samhällets värderingar? Är det en tillfällighet att världens mest sekulariserade kyrka finns i världens mest sekulariserade land? Att alla kan vara kristna på sitt sätt låter lite väl urvattnat för att attrahera i längden.
Känns lite som att tro på en farfar istället för en Far... Allmänt välmenande utan att vara alltför utmanande. /Tobias.
Temat här var ju att det är trevligt med kommentarer, så tack för kommentarerna! Jag svarar var och en, och börjar bakifrån.
@ Tobias
Det finns två sätt att vara radikal. Det enkla sättet är att driva drastiska och kategoriska ståndpunkter. Då behöver man inte göra så mycket, och det blir lätt att dela in människor i de som har rätt och de som har fel. Själv har man förstås rätt. Det svåra sättet att vara radikal är att leva ut ett starkt engagemang för sina medmänniskor. Då är det viktigare att _göra_ rätt än att ha rätt.
I evangelierna är det främst fariseerna som tillämpar den enkla formen av radikalitet. Jesus står för den svårare formen. För honom är barmhärtigheten viktigare än lagarna och principerna. Och det är det svåra sättet att vara radikal som Jesus utmanar oss att eftersträva. Vi ska vara barmhärtiga som vår himmelske Fader är barmhärtighet. Det finns inget som är mesigt med det.
@ Anonym
Att det finns många olika sätt att vara kristen är ett rent konstaterande av fakta. Självklart föredrar jag vissa sätt framför andra. Men jag ser ingen poäng med att fördöma eller smutskasta eller vara allmänt gnällig mot dem som inte tycker som jag. Så det försöker jag låta bli.
Det finns inte heller något självändamål i att tycka annorlunda än majoriteten i samhället. Ibland har ju majoriteten rätt. Och ibland har den fel. Man får argumentera i varje enskild fråga.
@ Lars Flemström
Svenska kyrkan har ingen _lära_ om vare sig aborter eller homosexualitet. De frågorna nämns inte i Svenska kyrkans bekännelsedokument, för de hör inte till det som är centrum i kyrkans tro. Däremot finns det en hel del diskuterande och vägledande uttalanden av lägre dignitet.
När det gäller abort är den röda tråden i uttalanden från kyrkomöten och biskopsmöten att abort ur Svenska kyrkans perspektiv är en själavårdsfråga, inte en fråga om rätt och fel. Kyrkan ska stödja både dem som väljer att göra abort och dem som väljer att inte göra abort, utan att moralisera eller fördöma.
När det gäller homosexuella kärleksförhållanden finns det ingen lära men väl en praxis. Sedan ett antal år tillbaka finns det en ordning för välsignelse av partnerskap, fastställd av biskopsmötet. Därmed erkänner Svenska kyrkan i praktiken homosexuella relationer som likvärdiga med heterosexuella (vilket också sägs i Svenska kyrkans remissvar om samkönade äktenskap). Till hösten kan detta erkännande få lärostatus, om förslaget går igenom att införa en gudstjänstordning för samkönade vigslar. För Svenska kyrkans handbok har bekännelsestatus, så det som står där uttrycker Svenska kyrkans lära.
@ Ninni
Ja, jag håller med dig. Bibeln är präglad av sina tillkomstmiljöer, och måste därför tolkas och tillämpas utifrån det som är centrum i tron. Det finns inget sätt att bara läsa och tro "som det står".
Fast är det inte så att du tror att du har rätt "på riktigt" i det du föredrar? Eller är du relativist? Vad är skillnaden på ditt sätt att föredra och dem du tycker är för "kategoriska"? Däremot är det ju viktigt att man behandlar även dem man tycker har fel på ett bra sätt. Men låt oss inte förväxla sanningsfrågan med bemötandefrågan. Det finns rimligtvis någon koppling mellan tt göra rätt (ortopraxi) och att tro rätt (ortodoxi). Jag tror inte på den postmoderna hållningen att "lite" tro är mindre farligt än "mycket" tro, och att tro är mest fråga om tycke och smak, ungefär som att välja färg på gemen på skrivbordet (fritt citerat från Peter Kreeft). /Tobias.
För övrigt utgår själva begreppet barmhärtighet ifrån en standard man är överens att någon inte nått upp till. Allt gott! /Tobias.
Tobias,
Jag tror det finns en skillnad mellan att stå för sin åsikt och att vara kategorisk. Det är svårt att peka ut var den gränsen går i terrängen. Lättare kanske i teorin. För mig handlar det bland annat om att ligga lite lågt med att tala om vad alla andra alltid ska göra. Att vara kristen handlar om efterföljelse, och efterföljelse handlar om vad _jag_ ska göra. Inte om vad andra ska göra.
Begreppet barmhärtighet uppfattar jag handlar om att ha medkänsla med andra människor, och att därför försöka lindra deras lidande. Att förlåta dem för det de "inte nått upp till" kan vara en del av detta, men bara en liten del. Barmhärtighet, liksom kristendom, handlar om så mycket mer än synd och förlåtelse.
Självklart handlar det om mer än synd och förlåtelse, men knappast mindre... Tycker lite att du drar åt en alltför individualistiskt västerländsk kristendom. Vi följer Jesus tillsammans, så uppfattar jag NTs församlingssyn, och de flesta kristna genom tiderna och över hela världen har uppfattat det så. /Tobias.
Hej! Det är helt okej att du la ut min kommentar, är trots allt en blogg :) Känner mig faktiskt nästan hedrad att du gjorde det. Tycker ärligt att du löst i alla fall några "knutar" för mig. Tacksam för det! Ta hand om dig och familjen!
Skicka en kommentar