Hur heretisk är Gardell?

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

Hädelse?

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

Ingen kommer till himlen

Vem kommer till himlen? Så frågar Jonatan och Karin på sina bloggar, apropå ett blogginlägg av Maria, som i sin tur reagerar på Gardell-citaten jag lagt ut på den här bloggen. Så jag fullbordar nu den bloggosfäriska rundgången genom att i all ödmjukhet erbjuda det bibliska svaret på deras fråga: Ingen kommer till himlen. Det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud "bor". Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter "på himmelens skyar". Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till "den tredje himlen", där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma -- på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker "på jorden såsom i himlen". Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från "Vem kommer till himlen?" till "Vem får gå in i Guds rike?". Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: "Vad rör det dig? Du ska följa mig." Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

Kristendom enligt Gardell

Ett citat till blir det från Jonas Gardells nya bok. Om vad Gardell menar att det handlar om att vara kristen. Inte så dumt uttryckt, tycker jag.

Gud [är] lika lite som på Jesus tid något att tro på eller inte tro på. Gud är något man förnimmer och erfar eller inte.
Gud är inte ett förslag.
Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med.
Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt.
Därför kan du söka Gud i dig själv -- lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, han är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.
Du kan också låta bli att söka Gud. Han upphör därmed inte att finnas.
Till allt det omöjliga Gud kan göra lägger den kristna rörelsen detta: att Gud för två tusen år sedan från döden uppväckte en lärare och helbrägdagörare som avrättats av romarna. Gud lät denne man besegra döden och upphöjde honom till Guds son, och den kristna rörelsen bekänner denne man som likvärdig med Gud. Och denne man sade till oss: Närhelst två eller tre av er samlas i mitt namn är jag mitt ibland er. Jag är med er alla dagar intill tidens ände.
Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska, utan att ha en relation med den uppståndne Jesus så som han lever i var och en av oss, talar till oss och säger: Du är älskad. Du är förlåten. Du är frikänd. Därför skall du älska. Därför skall du förlåta. Därför skall du frikänna. Var fullkomlig liksom Gud är fullkomlig. Imitera Gud!
Vi kan öva oss i att tro, vi kan öva oss i att lyssna efter rösten som viskar våra namn, som lovar att alltid finnas hos oss och aldrig överge oss, vi kan öva oss i att förnimma det gudomliga.
Att öva sig är nödvändigt. Att ta sig den tiden. Övning ger färdighet. Det finns anledningar till att människor i alla kulturer utvecklat metoder och sätt att fokusera och koncentrera sig på anden. Bön, meditation, upprepande av mantra, tystnad -- men också övningar i kärlek och barmhärtighet.
Vi kan växa i anden och Guds ande kan växa i oss.
Om vi tror. Om vi vill. (s 352-353)

Gardell om Gud, Hitler och lillasyster

Två saker tycker jag gör att Gardells bok Om Jesus ger ett distinkt bidrag till den svenska teologiska debatten. Dels att den kommer att sälja helt andra upplagor än andra Jesus-böcker. Och dels att Gardell så kompromisslöst tolkar Jesus utifrån sin egen upplevelse av utanförskap och sin passion för att alla människor ska mötas med medkänsla. Det är ett medvetet personligt och subjektivt perspektiv på Jesus, som just därför berör på ett annat sätt än mer teoretiska framställningar. Tycker jag.

Nåväl. Här kommer dagens Gardell-citat.

Om vi skulle acceptera tanken på att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar, att han föredrar eller ratar, då accepterar vi att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler och hans dröm om ett tredje rike.
Gud gallrar inte.
För mig är det mycket enkelt: Om min lillasyster som jag innerligt älskar, men som inte tror på Gud, inte skulle få vara med i paradiset, måste jag gå fram till Gud och säga: "Jag vill vara där min syster är!"
Annars vore jag helt förlorad.
Och tänk, jag är övertygad om att Gud skulle svara: "Du har rätt. Kom så går vi dit tillsammans, jag måste dela din systers lidande." (s 146)

Och så påminner Gardell om personer i Bibeln som det står att Gud förkastar. Kain. Ismael. Esau. Saul. Jesus på korset, som ropar "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", och dör i mörkret med ett skrik. Gardell fortsätter:

Så slutar berättelsen om Gud som väljer ut och som ratar, som förbannar och förskjuter. Urskiljandets Gud. Gallrandets Gud.
I en återvändsgränd. I mörkret. I en konflikt utan försoning, utan något glädjebudskap, utan evangelium.
I en långfredag där ingen påskdagmorgon följer.
Jag kan inte se det på något annat sätt än detta: det som gör oss till kristna är hur vi förhåller oss till påskdagens morgon. Uteslut en enda, lämna en enda ute i mörkret, och solen stiger aldrig upp över graven där den som av Gud förskjutits ligger.
Då är graven inte tom.
Då ligger den förbannade kvar, och tillsammans med honom vi alla. (s 150)

Om Jesus

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.

Svar till en frikyrklig ateist

Patrik Lindenfors accepterar inte mitt svar på hans fråga. Så här kommenterar Lindenfors:

Hej Hapax, Tack för din kommentar på min artikel. Jag ställde en fråga till Svenska kyrkan om vilken typ av medlemmar de accepterar. Du verkar vilja lösa frågan genom en juridisk lek med ord. Det är dock inget svar, bara en teknikalitet. Jag hoppas på bättre än så av kyrkans företrädare.

Visst leker jag lite med ord när jag påpekar att Lindenfors är kyrkotillhörig, inte medlem. Men det är inte bara en lek med ord. Det finns ju en tanke bakom att de som tillhör Svenska kyrkan kallas just för tillhöriga, inte medlemmar.

Patrik Lindenfors argument, att Svenska kyrkan inte tar sin egen tro på allvar när den accepterar ateistiska medlemmar som han själv, utgår från antagandet att Svenska kyrkan är en ideell förening (eller borde vara det). I ideella föreningar, som politiska partier och frikyrkoförsamlingar, blir man medlem för att man delar föreningens syften. Och om man motverkar föreningens syften kan man bli utesluten.

Men Svenska kyrkan är ingen ideell förening. Svenska kyrkan är en annan typ av organisation som fungerar på ett annat sätt. Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte en föreningskyrka. De historiska folkkyrkorna (vare sig de är katolska, ortodoxa, lutherska, anglikanska eller reformerta) är som organisationer betydligt äldre än den modell för folkrörelsedemokrati som växte fram på 1800-talet. Därför finns det ingen anledning att förvänta sig att folkkyrkorna ska fungera som föreningar.

Att ideella föreningar har uteslutningsparagrafer beror åtminstone delvis på att man vill förhindra illojala medlemmar från att obstruera föreningens verksamhet. I en förening kan en enskild medlem utnyttja föreningsdemokratin till att sätta käppar i hjulet, och en liten grupp av sammansvurna kan kuppa till sig makten över föreningen. Svenska kyrkan har sju miljoner tillhöriga och en struktur som mer påminner om kommuner och landsting än om en förening. Och trosmässig kontinuitet garanteras av att Svenska kyrkan har en bekännelse och av att alla biskopar, präster och diakoner måste vara lojala mot denna bekännelse. Därför är Svenska kyrkan inte så sårbar för obstruktion från illojala kyrkotillhöriga. Patrik Lindenfors otro skadar inte Svenska kyrkans tro.

Patrik Lindenfors är förstås inte den förste som kritiserar Svenska kyrkans accepterande av ogudaktiga "medlemmar". Precis samma kritik har framförts från frikyrkligt håll sedan 1800-talet. Och svaret är detsamma som alltid: Svenska kyrkan drar inga gränser för Guds nåd. Människor kan ta avstånd från kyrkan. Men kyrkan tar inte avstånd från någon människa.

Så svaret på Lindenfors fråga är att Svenska kyrkan av historiska, praktiska och teologiska skäl accepterar alla typer av människor som kyrkotillhöriga. Även sådana typer som Lindenfors. Detta är ett uttryck för Svenska kyrkans tro och identitet. Om Lindenfors kräver av en kyrka att den ska utesluta sådana som han, får han alltså ansöka om medlemskap i en frikyrka i stället.

Svenska kyrkan har inga medlemmar

Ateisten Patrik Lindenfors undrar hur han som aktivt förnekar och motarbetar den kristna tron kan tillåtas vara medlem i Svenska kyrkan. Men frågan är felställd. För Svenska kyrkan har inga registrerade medlemmar, om man ska vara petig. Patrik Lindenfors är kyrkotillhörig. Det innebär att han står med i Svenska kyrkans adressregister och stödjer Svenska kyrkan med sin kyrkoavgift.

Att vara aktiv med-lem i kyrkan är något annat. Det förutsätter tro och engagemang. Som kyrkotillhörig hör Patrik Lindenfors till dem som Svenska kyrkan kallar till tro. Han är alltid välkommen till kyrkans gemenskap. Han kan bli med-lem när han vill, och tillhörig förblir han tills han själv väljer att begära utträde.

Ingen kyrkotillhörig kan bli utesluten ur Svenska kyrkan. Det innebär inte att Svenska kyrkan inte tar sin tro på allvar, som Lindenfors påstår. Tvärtom är detta ett uttryck för kyrkans tro. Kyrkans uppdrag är att kalla människor till tjänst för Guds rike. Inte att ta avstånd från somliga människor som är särskilt syndiga. Ingen kan bli exkommunicerad. Det är Svenska kyrkans tro att Patrik Lindenfors är skapad till Guds avbild och omsluten av Guds kärlek. Sin egen tro får Lindenfors själv ta ansvar för.

Biskopens dilemma

En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.

Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).

Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).

Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.

För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.

Profetians gåva

David Wilkerson har visst kommit med en ny profetia. Ja, ny och ny. Han säger på sin blogg att han har sagt det här i tio år nu. Och nu säger han det alltså igen.

En stor katastrof ska det bli. New York ska brinna, ända till New Jersey. Upplopp och plundring. Massor av städer ska drabbas, både i USA och i andra länder.

Detta är inte första gången Wilkerson profeterar om kommande katastrofer På 1970-talet förutsade han att bilindustrin skulle få problem. Och det händer ju nu, så det gäller att ta hans varningar på allvar.

Så vad säger då den här Gudsmannen att vi ska göra? Ska vi försöka förhindra upplopp och oroligheter? Ska vi be? Ska vi verka för rättfärdighet och försoning? Värna änkan, främlingen och den faderlöse?

Nej. Köp konserver, säger Wilkerson. Alla ska ha förnödenheter för minst trettio dagar.

Ärligt talat, vad är poängen med såna här profetior? Skrämma upp folk och uppmana dem att köpa konserver... Nej, det får vara för min del. Jag letar vidare efter bättre profeter. Och i ett reportage av Maciej Zaremba hittar jag min profet. Så här skriver han alldeles i slutet av artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Det kallar jag för profetians gåva, att i stundens ingivelse kunna förhindra misshandel och upplopp med hjälp av psalmsång. Sådana profetior behöver vi mycket mera av.