Granska politiken i stället

Politiska skandaler brukar handla om enskilda politikers vandel. Svart arbetskraft i hemmet. Obetalda TV-licenser. Parkeringsböter. Nu senast har Ylva Johansson ertappats med att göra avdrag för hushållsnära tjänster, fastän hon tidigare argumenterat mot den lagen. Ingen menar att hon gjort något olagligt. Men är det hyckleri att utnyttja ett avdrag man egentligen är emot?

Frågan känns konstig. Ska moderater få göra avdrag men inte sossar? Ska de som är för behovsprövning av barnbidrag skicka tillbaka sina bidrag till Försäkringskassan? Ska inte jag få lov att använda Öresundsbron, eftersom jag kampanjade mot den när det begav sig? Mest känns det här som ett försök att plocka billiga poäng, i kombination med nyhetstorkan så här i semestertider.

Men framför allt är jag inte intresserad av huruvida Ylva Johansson är en hycklare eller inte. Hennes privatmoral har inte jag med att göra. Det som är viktigt för mig och oss alla är hur hon sköter sina förtroendeuppdrag. Vilken politik driver hon? Vad får den för konsekvenser? Hur har hon förvaltat de många miljarder kronor hon haft ansvar för som minister? I jämförelse är några tusenlappar i skatteavdrag väldigt futtigt. Tänk om medierna kunde fokusera på att granska politiken i stället för politikerna. Då kanske vi kunde få några riktiga skandaler någon gång. Det skulle faktiskt vara ganska uppiggande.

Förresten, för en gångs skull håller jag med Hanne Kjöller på DN:s ledarredaktion. Allt är möjligt, tydligen.

Du skall ha begärelse

Nina Björk skriver tankeväckande om behov och begär:

"Behov kan tillfredsställas; ­behov som är tillfredsställda tar slut. Men begäret är utan slut. Begäret är inte någonting objektivt; inte någonting som är ungefär lika för alla människor i alla tider. Om vi har ett begär eller inte avgörs av den kultur vi lever i. Och vi lever i en kultur som lever av begär. Människor måste begära det de inte behöver för att vår ekonomi ska gå runt. Att uppmuntra ett ständigt omättbart begär är därför centralt i vår kultur, i vår ekonomi."

Den gamla visdomen kan sammanfattas i orden "Du skall inte ha begärelse till din nästas hus". I samhällen med mer begränsade resurser ses ekonomin som ett nollsummespel. Jag kan bara få mer genom att ta av någon annan. Då är habegäret liktydigt med stöld. Därför måste man vara nöjd med sin lott för att jämvikten ska bevaras. Men i vårt överflödssamhälle räknar vi med ständig tillväxt. Alla kan få mer. Alla ska få mer. Därför är det gamla budordet föråldrat. Nu gäller budet "Du skall ha begärelse". Inte till din nästas hus, men till ditt nästa hus. Drömhuset. Med designat kök och hemmaspa.

Jag tror inte det går att utplåna begäret efter mer. Inte heller vore det sunt att skambelägga all konsumtion som går utöver våra grundläggande behov. Men vi kan göra motstånd. Vi kan välja att njuta av enkla saker. En kopp te. Ett samtal. Vinden i träden och doften av sommar. Och vi kan söka stilla punkter i livet, då vi inte konsumerar något alls utan bara är. Att inte ha begärelse är inte längre ett bud att åtlyda, utan en nåd att stilla bedja om.

Saligare att giva offentligt eller i det fördolda?

Etikprofessorn Peter Singer menar att Jesus hade fel. Allmosor ska inte ges i det fördolda. Om vi skyltar med vår givmildhet ökar chansen att andra tar efter det vi gör, och blir generösa de också. Därmed gör vår gåva större nytta än om den varit hemlig och anonym.

Kanske har Peter Singer en poäng i detta. Samtidigt tänker jag mig att han utgår från ett annat samhälle än det svenska. I ett högskattesystem är de privata donationerna inte lika betydelsefulla. Höga skatter och generell välfärd jämnar ut levnadsstandarden mycket mer än vad aldrig så generösa donationer kan göra t ex i USA. Och jag har svårt att tro att Bill Gates & co sammanlagt kommer upp i 1% av BNP i internationellt bistånd. Så i Sverige kan det vara ännu viktigare att värna skattemoralen än det frivilliga givandet. Kanske kan vi lyda både Singer och Jesus genom att skylta med vår skattsedel och ge kollekten i det fördolda.

Men visst är det uppfriskande att få reflektera över bibeltrohet och kristen etik utan att det måste handla om sexualitet eller fortplantning. Jag ska försöka fortsätta med det här på min blogg.

Pedagogiska imperativ

Ajdå. En utmaning. Maria utmanar mig att formulera fem olika imperativ till förbipasserande i cyberrymden. Lustigt sammanträffande. För tillfället talar jag nästan bara i imperativer, eftersom jag är ensam med ungarna den här veckan. Sitt ordentligt på stolen. Ät upp potatisen. Lägg inte köttbullar i glaset. Slå inte din syster med skeden. Tvätta händerna och munnen. Ja, ni fattar. Imperativ är mitt modus operandi.

Nu sover äntligen de små liven. Dags att skrida till verket. Som ni har märkt är det här en Mycket Seriös Blogg, så jag måste höja blicken något över den gångna dagens sked- och potatisdiskurs. Det får bli fem uppmaningar till alla er som lever med barn. Men allra mest till mig själv.

1) Sätt inte gränser för dina barn. Var i stället tydlig med var dina gränser går, och hjälp dem att finna sina egna gränser.

2) Försök inte vara konsekvent. Var dig själv i stället.

3) När barnen trotsar, bli inte trotsig tillbaka. Avled i stället genom att göra något positivt tillsammans med dem.

4) Var snäll mot dig själv. Passa på att sova eller vila så ofta det går. Då blir du en bättre förälder.

5) Ge dem inte glass eller godis på kvällen. De slutar aldrig stimma.

Kan Jesus bli kränkt?

Bildsviten Ecce Homo har blivit ett fenomen. Återigen är många upprörda och kränkta över att dessa bilder ska visas. Till och med mordhot förekommer.

Själv blir jag mer upprörd över mordhot än över bilder. Det finns förvisso många smaklösa bilder av Jesus. Några av dem ingår i Ecce Homo-sviten. Många fler hänger i våra kyrkor. Men det finns inga bilder av Jesus som får mig att känna mig kränkt. Ännu mindre kan jag anse att Jesus blir kränkt. En som redan är korsfäst kan inte kränkas ytterligare.

Så det finns inga kränkande bilder av Jesus. Däremot finns det många bilder av hur Jesus blir kränkt. I nästan alla kyrkor finns bilder av hur Jesus torteras till döds på ett kors. En värre kränkning är svår att föreställa sig. Bilderna av korset och korsfästelsen borde påminna oss att den enda bild vi ska skydda från kränkningar är -- människan. Guds avbild. Stirra dig inte blind på bilden. Se människan i stället. Ecce Homo.

Den heliga familjen

Det var en gång en förlovad flicka som på märkliga vägar blev gravid utan sin fästmans medverkan. Fästmannen valde att ändå gifta sig med henne och ta hand om hennes barn som sitt eget. Det är denna familj som vi återskapar och hyllar med våra julkrubbor. Ett nyfött barn. En ung ogift mamma. En man som som inte är barnets pappa men som vill bli det. Den lilla familjen är omgiven av änglar och herdar och vise män. Och alla ser de med vördnad på det nyfödda barnet.

För barnet är det viktigt att få växa upp i en stabil och kärleksfull familj. De som åtar sig att vara barnets föräldrar gör förstås det viktigaste jobbet. Men det är också viktigt att det finns andra runtomkring som stöttar familjen. Och samhällets erkännande av familjen är också viktigt. Inga barn ska behöva känna sig oäkta eller illegitima för att omgivningen inte erkänner deras familj som en "riktig" familj. Därför är det ologiskt och djupt tragiskt att barnens bästa används som argument mot samkönade äktenskap. Det finns samkönade par med barn i vårt samhälle, vare sig dessa par får gifta sig eller inte. Med omgivningens stöd och samhällets erkännande kan dessa familjer få högre grad av stabilitet. Det borde bara kunna vara bra för barnen, inte dåligt.

Den heliga familjen måste inte bestå av ett gift heterosexuellt par som får gemensamma biologiska barn minst nio månader efter vigseln. Julkrubban påminner oss om att familjer kan se ut på olika sätt. Guds son kunde växa upp till sann människa i en styvfamilj, fast han föddes i ett stall av en ogift mor. Det som gör familjen helig är inte det biologiska släktskapet eller föräldrarnas sexualitet. Det som gör familjen helig är att föräldrarna trofast och kärleksfullt tar hand om varandra och barnen. Då är de omgivna av änglar.

Fundamentalismens spegelbild

Under mina vandringar i bloggosfären har jag stött på ett fenomen som verkar ha långt större spridning än jag tidigare trodde. Den radikala religionskritiken. Människor som passionerat motsätter sig religion överhuvudtaget. Då menar jag inte dem som är så där lite allmänt skeptiska till religion, så att de undviker organiserad religion och ibland ger lite gliringar åt religiösa tokerier. Nej, jag talar om dem som lägger timmar varje vecka på att argumentera mot religionen i dess olika former. För att på sikt rädda mänskligheten från den religiösa villfarelsen.

För mig som kristen och religionsvetare känns det absurt att bunta ihop allt som kan förses med etiketten religion och ha EN bestämd åsikt om allt detta. Det är som att vara mot politik överhuvudtaget. Eller familj. Eller sex. Men samtidigt är det i högsta grad begripligt att många reagerar på religiös fanatism och religiöst motiverad intolerans. Det gör jag också. Och som kristen känner jag ett visst ansvar att motverka avarterna av kristen tro, i den lilla utsträckning som det är möjligt.

Men som kristen humanist hamnar jag på åskådarplats i debatten mellan kristna fundamentalister och ateistiska humanister. Den radikala religionskritiken brukar förutsätta att fundamentalismen är religionens sanna väsen. Det är de allra mest fyrkantiga religionsyttringarna som blir måltavla för kritik, medan de som har en liberalare hållning till religiösa skrifter och traditioner betraktas som "mindre religiösa" eller rent av "inte konsekventa i sin tro". På det sättet är ateismen ofta fundamentalismens spegelbild. Jag har svårt att tro att detta motverkar fundamentalism. För spegelbilder bekräftar och förstärker varandra.

Vad ska jag dra för slutsatser av detta? Att försöka gå in i debatten mellan fundamentalister och ateister känns inte så meningsfullt. Däremot känns det angeläget att dels formulera en tydlig humanistisk kristendom för att inte lämna kristendomen åt fundisarna. Och dels att praktisera en kristen humanism som tillsammans med alla människor av god vilja kan bidra till ett mänskligare samhälle. Ungefär. Eventuella läsare får gärna hjälpa mig att tänka vidare kring detta.

Polsk riksdag

Irlands fyra miljoner invånare satte stopp för ett nytt EU-fördrag för EU:s 490 miljoner invånare. Därmed illustrerade de precis varför det nya fördraget var nödvändigt. När alla medlems-nationer har vetorätt blir resultatet polsk riksdag. Beslutsinfarkt. Frågan är hur EU ska ta sig ur detta moment 22. Eftersom alla länder har veto blir det kohandel och bisarra kompromisser i alla frågor. Därmed bekräftas bilden av EU som en arena för politiskt fiffel. Och därmed är det upplagt för proteströstning i alla folkomröstningar om ett nytt EU-fördrag med enklare beslutsordning.

Hellre än polsk riksdag skulle jag vilja se en riktig europeisk riksdag. Om EU ska bli ett gemensamt europeiskt projekt i stället för en dragkamp mellan olika nationella särintressen, måste makten över unionen lämnas över från nationalstaternas regeringar till européerna. Nu handlar alla EU-val om vad som är mest fördelaktigt för den egna nationen. Men om EU-parlamentet får den reella makten i EU måste medborgarna rösta på europeiska partier utifrån en europeisk debatt om vilken riktning Europa ska röra sig åt. Detta vore förstås en långt mer radikal förändring av EU än vad det nu förkastade EU-fördraget hade inneburit. Så det verkar osannolikt. Men det är hög tid för demokratin att bli transnationell, annars försvagas den i takt med den ökande globaliseringen av kapital och marknader och miljöförstöring.

Petimäter heter det

Jag mailade min bror och talade om att jag startat en ny petimeter-blogg. Brodern svarade med två synpunkter.
1) Petimeter-blogg är en tautologi.
2) Petimäter borde det hellre stavas. För språkrådet säger så här: "Petimäter är den vanliga svenska stavningen, och också den bästa. Stavningen petimeter kan leda till att någon tror att det är bildat till meter. Men ordet kommer av franska petit-maître 'liten herre', och avsåg från början en snobb. Senare har det kommit att betyda 'överdrivet noggrann person'."

För övrigt finner man språkrådet, som är Sveriges officiella språkvårdsorgan, på web-adressen www.sprakradet.se. Sprakradet. Ganska roligt för en petimäter.

Förstår inte problemet

Nu har Norge fått en könsneutral äktenskapslag, och Sverige kommer snart att följa efter. Många kristna är upprörda. Men jag förstår inte varför.

Dels har jag svårt att förstå vad som är problemet. En sådan här reform har bara vinnare, inga förlorare. Precis som min svenskhet inte hotas av att mina grannar talar persiska, kommer inte mitt heterosexuella äktenskap att skadas det minsta ifall mina andra grannar får kalla sitt partnerskap för ett äktenskap. En könsneutral äktenskapslag är inte på något sätt ett hot mot heterosexuella äktenskap. Ingen kommer att tvingas bli homosexuell mot sin vilja.

Och dels har jag svårt att förstå varför så många ser äktenskapet som en kristen profilfråga. Det hör ju knappast till det centrala i den kristna tron. I luthersk tradition betraktas äktenskapet som en världslig sak. Visserligen får präster och pastorer lov att viga sina kyrkors medlemmar. Men de gör det på statens uppdrag, inte på kyrkans. Äktenskapet är en god samhällelig ordning som kyrkan välsignar. Men äktenskapets utformning och regelverk förändras över tid, i takt med att samhället förändras.

I Bibeln finns ingen enhetlig och programmatisk äktenskapssyn. Det som finns är regler, förmaningar och tolkningar av de äktenskapsordningar som råder i de bibliska kulturerna. I stora delar av Gamla testamentet är patriarkal polygami den rådande ordningen. Bibeln stöder denna ordning med lagar och regleringar, och kan teologiskt använda polygamin för att framställa Gud som en man med två hustrur -- Israel och Juda.

I Nya testamentets tid är patriarkal monogami den vanliga äktenskapsmodellen. Även här bekräftar de bibliska författarna denna ordning (även om både Jesus och Paulus kan hävda att det är mera fördelaktigt att avstå från äktenskap). Mannen ska vara överordnad och älska sin hustru som Kristus älskar kyrkan. Och hustrun ska underordna sig sin man så som församlingen underordnar sig Kristus. En del kristna tolkar detta som att äktenskapet är sakramentalt till sin karaktär -- en gudomlig ordning som inte kan ändras. Men även relationen mellan slavar och slavägare förses med liknande tydning. Slavarna ska lyda sina herrar som de lyder Kristus, och slavägarna ska behandla slavarna väl eftersom de alla har samma herre i himlen. Det innebär förstås inte att slaveriet är ett sakrament, eller en teologiskt sanktionerad ordning som inte kan ändras. De kristna uppmanas helt enkelt att följa rådande samhällsordningar på ett kristet och exemplariskt sätt. Därmed inte sagt att samhällsordningen inte kan eller inte får förändras.

Numera välsignar kyrkan jämställda äktenskap, trots att det inte finns några sådana i Bibeln, och trots att vissa bibelord till och med föreskriver en patriarkal ordning i äktenskapet. Samhället har förändrats, och därmed även äktenskapssynen. Nu är det jämställd monogami som är den rådande normen. Jag ser ingen anledning till att inte kyrkan skulle kunna välsigna även samkönade äktenskap, när samhället sanktionerar sådana. I vår tid vore det en god samhällelig ordning.

Svenskhetens väsen

Zlatan. Idag går det inte att börja i någon annan ände. Så jag säger det en gång till: Zlatan. Bruket av bokstaven Z i svenska språket måste ha mångdubblats tack vare en viss Ibrahimovic. Själv ville jag att vår son skulle få Zlatan som mellannamn, så att han kunde använda Z som initial. Tyvärr blev jag nedröstad.

Därmed är vi mitt i den fotbollsnationalistiska glädjeyran inne på några funderingar om svenskhetens väsen. Och då syftar jag inte på ljudet av 10 000 kycklinggula supporters. Det är svenskhetens oväsen, snarare. Men kommentatorerna kan inte avhålla sig från att framhålla svenska dygder i spelarnas agerande. När Chippen hoppar över ett grekiskt ben i stället för att söka en straff, så är han "svenskt ärlig". Eller kanske rädd om sina ben, tänker jag. När en grekisk spelare lite senare gör samma sak är han visserligen ärlig, men inte grekiskt ärlig. Och Petter Hansson snubblar in ett mål på "ren svensk råvilja". Jaha. Vem vill inte göra mål i EM, oavsett nationalitet. Ofta framhålles svenskheten som ett signum för det svenska fotbollslandslaget -- spelet är välorganiserat och disciplinerat, och kollektivet går före individuella prestationer. Som i folkhemmet. Men jämför man med andra små nationer som nått en viss framgång utan att ha många stjärnor i laget, så är framgångsreceptet ungefär detsamma. Pedantiskt noggrannt försvarsspel. Satsa på kontringar. Se på Kroatien och Tjeckien, till exempel. Och Grekland i förra EM.

Men vad är då svenskhet för något, om det inte är ett visst sätt att spela fotboll? Vi får gå till experterna på svenskhet för att finna ett svar. Så här skriver Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ordförande:

"För att något ska betraktas som specifikt svenskt ska det, enligt min uppfattning, vara något unikt för Sverige eller någon del av Sverige, eller så ska det ha en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar."

Jaha. Nästan allting kan alltså vara specifikt svenskt, bara det finns inom Sveriges gränser eller har en "djup förankring" bland ett antal svenskar. Knätofsar och raggarbilar. Surströmming och pappaledighet. Eller för den delen caffe latte och motståndet mot främlingsfientliga partier, som Ulf Bjereld påpekar.

Svenskhetens väsen får vi nog söka någon annanstans än hos Sverigedemokraterna. Det ligger inte i deras intresse att definiera svenskhet på något tydligt och avgränsat sätt. Då skulle ju några presumtiva väljare kunna hamna utanför definitionen. Om ärlighet är svenskt exkluderas bidragsfuskarna, till exempel. Snarare handlar deras politik om att ha en bekväm syndabock för allt som är fel. Osvenskarna. "Massinvandringen" och "mångkulturen". Det välkända hotas av det främmande, helt enkelt.

Jimmie Åkesson har förstås rätt i att svenskheten inte låter sig ringas in så enkelt. Alla har sin egen bild av vad svenskheten består i. Svenskheten konstrueras på nytt varje gång någon stipulerar att något är svenskt. Som att stå på benen i stället för att falla i motståndarnas straffområde. Men finns det då någon essens? Någon svenskhetens kärna som är gemensam oavsett våra olika bilder av det svenska? Jag skulle rösta på det svenska språket. Språket är gemensamt, annars skulle det inte fungera. Alla som talar svenska kan delta i förhandlingen av det svenska. De som inte förstår svenska är -- osvenska. Sill och potatis är inte svenskt om bordskonversationen är på estniska eller swahili. Det är sill och potatis som diskurs som är svenskt, när vi pratar och tänker sill och potatis. På svenska.

Jag vet inte om det är något självändamål att bevara svenskheten. Men om man nu skulle vilja det, och om det är sant att svenska språket är svenskhetens väsen, då borde man sträva efter att så många som möjligt skulle tala svenska. Massinvandring och SFI är nyckeln till stärkt svenskhet. Ju fler saker vi kan tala om på svenska, och ju fler som kan delta i samtalet, desto större och starkare blir svenskheten. Och tack vare att Zlatan talar svenska blir hans fotbollstrolleri typiskt svenskt. Heja Zverige!

Nationalist, ja visst!

Nationaldagen passerade ganska obemärkt förbi. Men fyra dagar senare, när Henke och Zlatan ska göra premiär i EM, råder nationell yra. Dagisfröken har Sverige-tröja och EM-prästen manar till förbön för landslaget. Varför är det plötsligt inne att vara nationalist?

Kanske har det med vi och dom-faktorn att göra. Alla identiteter förutsätter att det finns några andra, annorlunda, att definiera sig i relation till. Att vara svensk är att INTE vara icke-svensk. På nationaldagen när svenskheten ska firas sådär i största allmänhet finns det ingen tydlig icke-svenskhet att förhålla sig till. Jag är så stolt att jag är svensk och inte... ja, vadå? I stort sett de enda som kan fira entusiastiskt på nationaldagen är rasister och toknationalister som hyllar svenskheten gentemot osvenska element inom landet. Och det blir ganska så obehagligt.

Men när Sverige spelar match i fotbolls-EM är identiteterna knivskarpa. De elva killarna i blågula dräkter är "vi", och de med avvikande färg är "dom". Då kan även vi liberaler och humanister och kosmopoliter, och allt annat fint som vi är, skrika ut vår passion för SVERIGE. Lyckligtvis är detta en domesticerad och ganska harmlös form av nationalism. De som har gula tröjor har förstås väldigt mycket gemensamt med dem som har blåa eller röda eller orangea tröjor. Intresset för fotbollen förenar mer än det splittrar. Efter matchen mot Grekland ikväll kommer vi att ha något att prata om med alla greker vi träffar de närmaste åren. Och ganska snart spelar det ingen roll vem som vann.

Men ikväll är det blodigt allvar. Nu ska jag prova matchtröjan och leta flaggor att vifta med. Kosmopolit, ja visst. Men idag är jag fotbollsnationalist.