Kunglig vigsel eller kyrklig vigsel?

Visst är det fint att Victoria och Daniel vill gifta sig med varandra. Jag önskar dem all lycka. Men måste det bli kyrkbröllop i Storkyrkan med ärkebiskopen och tusen VIP-gäster och SvT och vigselring i miljonklassen?

En kyrklig vigsel är en kristen gudstjänst. Det är lite problematiskt om en gudstjänst hyllar monarkin mer än Kristus, och obscen rikedom mer än de fattigas salighet. Kanske kan det vara dags för Wejryd att vigselvägra.

Nåväl, jag vill inte hindra någon från att få gifta sig. Victoria och Daniel får gärna vigas i kyrkan på samma villkor som alla andra. I sin församlingskyrka av sin församlingspräst. Och fotografering tar vi efteråt för att inte störa gudstjänsten.

Edit: Jag glömde att de kungliga har egen församling. Hovförsamlingen. Med Slottskyrkan som församlingskyrka och en biskop som överhovpredikant. Jag som hade tänkt mig en enkel ceremoni i Ockelbo kyrka. Nog är det väl ett fossil från stormaktstiden att kyrkan håller kungahuset med egen församling...

Mänsklighetens fiende

Återigen uppmärksammas antisemitiska budskap i samband med SSPX. Bland annat ska det ha hävdats att "Judarna är mänsklighetens fiende och dagens judar bör hållas ansvariga för Jesus död". Detta är grovt kränkande uttalanden riktade mot en utsatt minoritet. Naturligtvis tar de flesta kristna avstånd från sådan antisemitism i kristendomens namn. Men det kan vara värt att lägga märke till vilka auktoriteter dessa uttalanden ytterst stöder sig på. Dels är det Paulus:

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede." (1 Thess 2:15-16)

Och dels är det Matteus:

När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." (Matt 27:24-25)

Om sådana bibelord läses "bokstavligt" -- det vill säga fullständigt lösryckt och anakronistiskt, som om just dessa ord vore riktade just till oss idag -- kan de lätt användas i antisemitiskt syfte. Lyckligtvis är det ganska få, även bland mer fundamentalistiskt sinnade kristna, som vill läsa dessa bibelord "bokstavligt" (att verkligen läsa bokstavstroget är förstås något annat; då läser man bokstäverna i deras litterära och historiska sammanhang). De tragiska konsekvenserna av den kristna antisemitismen är alltför tydliga och välkända. Därför har kyrkorna omprövat sin syn på judarna. Det anses inte längre förenligt med kristen tro att fördöma judarna som folk.

Jag är optimistisk nog att tro att samma utveckling kan ske vad gäller kyrkornas syn på homosexuella. Frågan är bara hur lång tid det tar. Varken judar eller homosexuella är "mänsklighetens fiende". Och det finns ingen anledning att låta kristendomen vara medmänsklighetens fiende. För att uttrycka sig milt.

Tandlös Jesus?

Jonas Gardell har dristat sig att ifrågasätta Jesu tandstatus. I sin bok "Om Jesus" påpekar Gardell att Jesus sannolikt inte hade så många tänder kvar när han var i trettioårsåldern. Poängen är att Jesus var fattig. Att han levde ett hårdare och fattigare liv än vi vanligtvis föreställer oss. Så här skriver Gardell i den mening där han nämner Jesu tänder:

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

Det kan väl vara intressant, att Jesus troligen inte var fullt så filmstjärnelik som han brukar framställas. Jesus var den sanna människan och troligen märkt av fattigdom. Men vi har gjort honom till en filmstjärna med perfekt tandrad. Vad säger det om vårt människoideal?

Ännu intressantare är det hur provocerande det här med Jesu tänder kan vara. Ulf Ekman skriver en krönika i Världen Idag där han till och med kallar det för hädelse att ifrågasätta Jesu tänder:

Fjärmar man sig tillräckligt långt från den bibliska beskrivningen kan människor inte bli frälsta. Att framställa Jesus som en tandlös analfabet, att påstå att en romersk soldat troligen är hans pappa och så vidare är inte bara fördomsfullt och okunnigt. Det är klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

I "den bibliska beskrivningen" av Jesus står det inget om tänderna. Så på den punkten är det inte så att Gardell "förändrar Jesus". Det är Ekmans bild av Jesus som förändras. I stället för att ropa hädelse kunde man fråga sig varför man har den bild man har. Det skulle nog vara mera konstruktivt. Och ändrar det vårt sätt att se på Jesus om vi tänker honom som tandlös? Ändrar det vårt sätt att se på den majoritet av jordens befolkning som inte har tillgång till tandvård? Ändrar det vårt sätt att se på oss själva?

Vi kommer säkert att få höra mer om Jesu tänder när Gardells bok kommer ut. Tills dess, läs även på Antigayretorik om kopplingen mellan Ulf Ekman, Jesu tänder och Jonas Gardells livsstil.

Statliga direktiv för barnuppfostran

Sådärja. Nu har Folkhälsoinstitutet utfärdat en förordning om timeout och ignorering. Det är "förenligt med det sätt att se på barn som finns i Sverige" att en vuxen tar timeout tillsammans med barnet, när så krävs. Alltså att man bryter ett destruktivt beteende hos barnet genom att gå iväg med barnet och göra något annat en stund. T ex läsa en saga. Däremot är det inte okey med skamvrå, timeout-stol eller instängning av barnet så att barnet är ensamt. Det är att kränka ett barn.

Detta lite torra dokument är en seger för alla barn i Sverige, och för sådana som Lars H Gustafsson som kämpat för en human hållning till barn. Läs hans bloggföljetong om timeout! Med Folkhälsoinstitutet i ryggen blir det lite lättare att prata med förskolepersonal om vilka metoder de använder när barnen bär sig illa åt. Supernanny får stanna på den brittiska sidan av Nordsjön.

En ny logga är bara en ny logga

Kristdemokraterna inom Svenska kyrkan har skaffat en ny logotype för att markera att man är fristående från partiet, rapporterar Dagen. "Vår målsättning är att avskaffa de nuvarande nomineringsgrupperna som utgår från politiska partier", säger Kurt Hedman som är ordförande för Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Den målsättningen sympatiserar jag med. Det hade varit mera ändamålsenligt med nomineringsgrupper som utgår från kyrkliga frågor och skiljelinjer i stället för de allmänpolitiska. Men om Kristdemokrater i Svenska kyrkan menade allvar med sin målsättning kunde de ju gjort lite mer än att bara byta logga. De kunde byta namn, till exempel. Eller ännu hellre upplösa sin nomineringsgrupp, och bilda en ny som inte har några kopplingar alls till partipolitiken. En ny logga är bara en ny logga.

Att tala sanning om Gud

Två av mina favoritställen i Bibeln handlar om sanningen. Det första är Job 42:7-8. Vid det laget har Job grälat med sina vänner i 35 kapitel. Job hävdar att Gud är grym och orättvis, rent av en brottsling, som låter oskyldiga människor lida. Vännerna försvarar Gud och säger att den som drabbas av olycka måste ha gjort något fel, för Gud är rättvis. Till slut fäller Gud själv avgörandet i debatten: Job har talat sanning om Gud, vännerna har inte talat sanning.

Hur kan Gud ge Job rätt? Ja, Jobs sanning är förstås inte hela sanningen om Gud. Men Job har talat utifrån sin egen erfarenhet, brottats med Gud och krävt Gud på svar. Vännerna däremot behandlar Gud som ett begrepp bland andra i sitt teologiska tankesystem. Gud har låtit Jobs tio barn dö, och vännerna tröstar honom med ett teoretiskt svar på teodicéproblemet. Men det svaret blir för Job en ren förolämpning. Och Gud ställer sig på Jobs sida. Apologeterna har fel. De måste be både Gud och Job om förlåtelse. Gud står på den lidande människans sida, även när hon hädar och rasar mot Gud.

Det andra favoritstället är det dramatiska och ironiska blanksteget i mitten av Joh 18:38. Pilatus har just ställt den retoriska frågan till Jesus, "Vad är sanning?" ...och så länge blanksteget varar, står Pilatus och ser på honom som är Sanningen förkroppsligad. Jesus säger inget. Men läsaren vet att Jesus i sin person utgör svaret på Pilatus fråga. Den kristna trons Sanning kan inte fångas i ord. Sanningen är inkarnerad i kött och blod. Att tro på Sanningen innebär att följa Jesus, inte att ha de rätta formuleringarna.

Därför är jag emot apologetiken som verksamhet. Den kristna tron ska inte försvaras teoretiskt och intellektuellt. För Gud behöver inte försvaras. Och tron förvanskas när den behandlas som en filosofi, med teoretiska svar på alla invändningar. Tron ska inte försvaras. Den ska praktiseras, genom att vi följer Jesus och brottas med Gud i våra liv.

Titta mig i ögonen och säg förlåt

Mamman råkar knuffa till ett par leksaksbilar som treåringen parkerat i fina rader på golvet. Treåringen säger strängt till mamman: "Titta mig i ögonen och säg förlåt." Den repliken har treåringen lärt sig på dagis. Det kallas empatiträning. När ett barn beter sig illa blir det först timeout, och sedan ska barnet säga förlåt.

Men ett påtvingat förlåt har väl inte så mycket med empati att göra. Det handlar mer om underkastelse än om försoning. En bättre modell för empatiträning hittade jag på en chat där någon bad om råd för hur man ska göra när ett syskon biter ett annat. Så här svarade signaturen MammaHella:

Jag har konsekvent använt ordet Stopp till mina barn när de gjort något som faller utanför ramarna. Jag har aldrig bestraffat barnen, utan bara lugnt påpekat att man får inte prata med händerna på varandra, nästa gång får du göra annorlunda. Sedan har jag tagit det barnet som gjort tokigt i min famn och tillsammans har vi tröstat den som är ledsen, genom att klappa på det onda stället och göra förlåt. Det barn som har gjort tokigt har fått hjälp med att sätta ord och försöka förklara för den som barnet skadat att han/hon inte behöver vara rädd och varför han/hon gjorde så tokigt. Den som blivit skadad har fått sätta ord på den besvikelse och frustration som den upplevt när personen gjorde så mot den. När det barnet inte kunna föra sin talan har jag visat; titta lillebror/lillasyster blev rädd för dig, vill du att hon/han ska vara rädd för dig? Nu måste vi göra det bra igen. Ska du klappa fint på kinden, armen och vart ska mamma trösta?

Barn i den åldern, som din son är, där språket inte ännu är fullt utvecklat, tillhör det ännu det normala att bitas. Att via kroppen försvara sig och sina behov. Försök att inte reagera så mycket på beteendet utan se din lilla pojke som han är och ge honom en extrakram istället. Visa honom, inte med så många ord, utan med handling att man kan göra saker bra igen. Ta honom i famn och se till att han får trösta lillasyskonet om han har bitit det, och förklara att nästa gång skall han göra annorlunda, att han komma till dig om han behöver hjälp att prata med syskonet. Att lillasyskonet inte behöver vara rädd. Efter ett par gånger där han får göra det bra brukar beteendet försvinna.