tisdag 7 april 2009

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.


Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.


Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.

måndag 6 april 2009

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 1

Jag hade inte tänkt skriva mer om Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap. Argumentationen är dålig och Missionsprovinsen är ett mycket litet samfund, så brevet är inte värt den uppmärksamheten. Men Wallgren efterlyste lite mer synpunkter, så för hans skull skriver jag några rader.

Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.

Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.

1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.


Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.


Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.


Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.


Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??

Fortsättning följer efter hand.

onsdag 1 april 2009

Bojkotta äktenskapet

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:
Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!

måndag 30 mars 2009

Hur heretisk är Gardell?

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

lördag 28 mars 2009

Hädelse?

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

onsdag 25 mars 2009

Ingen kommer till himlen

Vem kommer till himlen? Så frågar Jonatan och Karin på sina bloggar, apropå ett blogginlägg av Maria, som i sin tur reagerar på Gardell-citaten jag lagt ut på den här bloggen. Så jag fullbordar nu den bloggosfäriska rundgången genom att i all ödmjukhet erbjuda det bibliska svaret på deras fråga: Ingen kommer till himlen. Det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud "bor". Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter "på himmelens skyar". Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till "den tredje himlen", där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma -- på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker "på jorden såsom i himlen". Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från "Vem kommer till himlen?" till "Vem får gå in i Guds rike?". Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: "Vad rör det dig? Du ska följa mig." Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

måndag 23 mars 2009

Kristendom enligt Gardell

Ett citat till blir det från Jonas Gardells nya bok. Om vad Gardell menar att det handlar om att vara kristen. Inte så dumt uttryckt, tycker jag.

Gud [är] lika lite som på Jesus tid något att tro på eller inte tro på. Gud är något man förnimmer och erfar eller inte.
Gud är inte ett förslag.
Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med.
Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt.
Därför kan du söka Gud i dig själv -- lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, han är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.
Du kan också låta bli att söka Gud. Han upphör därmed inte att finnas.
Till allt det omöjliga Gud kan göra lägger den kristna rörelsen detta: att Gud för två tusen år sedan från döden uppväckte en lärare och helbrägdagörare som avrättats av romarna. Gud lät denne man besegra döden och upphöjde honom till Guds son, och den kristna rörelsen bekänner denne man som likvärdig med Gud. Och denne man sade till oss: Närhelst två eller tre av er samlas i mitt namn är jag mitt ibland er. Jag är med er alla dagar intill tidens ände.
Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska, utan att ha en relation med den uppståndne Jesus så som han lever i var och en av oss, talar till oss och säger: Du är älskad. Du är förlåten. Du är frikänd. Därför skall du älska. Därför skall du förlåta. Därför skall du frikänna. Var fullkomlig liksom Gud är fullkomlig. Imitera Gud!
Vi kan öva oss i att tro, vi kan öva oss i att lyssna efter rösten som viskar våra namn, som lovar att alltid finnas hos oss och aldrig överge oss, vi kan öva oss i att förnimma det gudomliga.
Att öva sig är nödvändigt. Att ta sig den tiden. Övning ger färdighet. Det finns anledningar till att människor i alla kulturer utvecklat metoder och sätt att fokusera och koncentrera sig på anden. Bön, meditation, upprepande av mantra, tystnad -- men också övningar i kärlek och barmhärtighet.
Vi kan växa i anden och Guds ande kan växa i oss.
Om vi tror. Om vi vill. (s 352-353)