Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Är moderaterna bra för dagisbarnen?

Lite i skymundan av presidentvalet har moderaterna presenterat en mängd nya politiska förslag inför sitt framtidskonvent. Bland annat vill man begränsa vistelsetiden på dagis till max 40 timmar per vecka. För barnens skull. Intentionen är bra. Dagis är generellt sett bra för barn, men alltför långa dagar är tröttande. Så det kan vara befogat att sträva efter att barnen inte ska behöva vara alltför länge på dagis. Men moderaternas lösning på problemet är helt befängd.

För det första är förslaget fullständigt utan empati för ensamstående föräldrars situation. Det säger sig självt att den som är ensamstående förälder sannolikt behöver jobba heltid för att få ihop ekonomin. Och då går det inte att klara sig med 40 timmars barnomsorg.

För det andra är förslaget förvånansvärt oliberalt. Man frånkänner föräldrarna ansvaret och förmågan att kunna avgöra vad som utifrån den egna familjens förutsättningar är bäst för de egna barnen. Staten vet bättre. Och det ska vara lika för alla. Men alla barn är inte lika, och alla familjer har inte samma förutsättningar. Det finns säkert barn som både klarar av och behöver vara mer än 40 timmar i veckan på dagis.

För det tredje är förslaget troligen inte alls bra för barnen. De föräldrar som behöver mer än 40 timmars barnomsorg hamnar i en än mer pressad situation om de inte kan ha barnen på dagis hela tiden. Och pressade föräldrar blir sämre föräldrar. Att pussla med olika privata lösningar på de överskjutande timmarna gör lätt tillvaron stressigare för barnen, om de ska vara på flera olika ställen i stället för bara ett. Och dagis är en barnvänlig miljö med professionell personal. Det är inte självklart att detsamma kan sägas om alla bekanta barnpassare eller inhyrda tonåringar det kan bli fråga om i stället.

Om man i stället faktiskt vill hjälpa barn att inte behöva vara för länge på dagis finns det två olika ändar att nysta i. Dels kan man ge föräldrar incitament att inte ha barnen längre än nödvändigt på dagis genom att differentiera dagistaxan. Lägre avgift för kortare tid, högre avgift för längre tid. Maxtaxan har sett till att priset nu är detsamma oavsett hur länge barnen är på dagis, vilket är en ganska märklig ordning (och som främst gynnar dem som tjänar ganska bra, vilket är märkligt för ett socialdemokratiskt beslut). Dels kan man på olika sätt göra det enklare för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Till exempel genom att ge ett litet vårdnadsbidrag till dem som jobbar 75% i stället för att sponsra dem som har råd att inte jobba alls.

Självklart ska vi sträva efter barnens bästa. Men barnens bästa sammanfaller för det mesta med deras föräldrars bästa. Föräldrar som mår bra är bättre föräldrar. Därför kan man inte hjälpa barnen genom att ensidigt sätta press på föräldrarna. Hjälp föräldrarna i stället.

Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Att lista sig

Idag kanske jag listade mig på min vårdcentral. Jag vet inte säkert, för vi hade ett ganska förvirrat samtal om saken, sköterskan och jag. Ännu mer osäker är jag på huruvida det spelar någon roll om jag är listad eller inte. Jag går inte så ofta till vårdcentralen i egna ärenden, oftast är det ju barnen som behöver hjälp. Men jag har förstått att jag hör till den vårdcentral dit jag nu vände mig.

För några år sedan gick jag nämligen till fel vårdcentral. Det finns två stycken kommunala vårdcentraler på ungefär samma avstånd, så jag valde helt enkelt den där de svarade i telefon. Men det var fel, fick jag veta. Jag hörde till den andra. Hade jag inte ändå rätt att vända mig till vilken vårdcentral jag ville, undrade jag. Det hade jag. Men då skulle jag helst lista mig på vårdcentralen jag inte hörde till, så att fel blev rätt. Låter rimligt, tyckte jag. Men kruxet var att jag då skulle lista mig på en viss läkare. Jag kunde inte lista mig på den läkare som jag just träffat eftersom han var vikarie. Så jag stod där med en lista med namn på personer jag inte visste något om. Inga upplysningar om vem som var specialistutbildad eller vem som hade kalla händer. Det kändes lite för absurt att kryssa på måfå, så jag bestämde mig för att hädanefter gå till rätt vårdcentral. Den jag hör till.

Och idag kom alltså frågan upp om jag ville lista mig på rätt vårdcentral. Nu behövde man inte lista sig för en viss läkare, utan bara för en viss vårdcentral. Det kunde jag tänka mig. Men vad var skillnaden mellan att vara listad och att inte vara listad? Jag hörde ju redan dit. Poängen skulle visst vara att det är bra med kontinuitet i vården så att man vänder sig till samma vårdcentral varje gång. Men det gör jag ju ändå, eftersom jag hör hit. Och även om jag är listad har jag i princip rätt att gå vart jag vill. Kan det vara så att det är en fördel för vårdcentralen att många listar sig, försökte jag. Men det ville inte sköterskan svara på. Jag skulle lista mig för att det var en fördel för mig. Fast hon inte kunde nämna någon sådan fördel. Så jag svarade att det inte spelar någon roll för mig, men att de gärna får lista mig om de vill.

Det känns lite knasigt att ta upp vårdpersonalens tid med sådana här goddag yxskaft-samtal. Det är ju inte deras fel att systemet är obegripligt. Men snart ska systemet ändras igen, förklarade sköterskan. Det ska införas ett nytt vårdval som innebär att man automatiskt listas på den vårdcentral dit man hör. Vårdval, var ordet. Någon där uppe i sjukvårdsbyråkratin måste vara begåvad med en viss absurdistisk humor.

Apropå presidentvalet

Visst är det lite lustigt att världens mäktigaste land inte har något riktigt namn. The United States of America är ju snarare en beskrivning av landet än ett namn. Ungefär som om vi i stället för Sverige skulle säga Det lilla kungariket i norra Europa (förkortas DLKNE).