Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.
Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.
Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?
Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.
Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.
Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.
Domare i bildning...
13 timmar sedan