Att konstruera kristen tro

Runar Eldebo har en bra debattartikel i Dagen idag. Läs den. Eldebo ställer upp fyra kriterier som kristendomstolkningar ska bedömas utifrån: Skriften, traditionen, sammanhanget och Andens ledning. De tre första kriterierna är ganska självklara, om än svårdefinierbara. Medan det fjärde kriteriet också är självklart men fullständigt omöjligt att tillämpa på ett systematiskt sätt.

Eldebo får plus av mig för att han framhåller att kristendomar är mänskliga konstruktioner. Det finns ingen objektiv, färdig-uppenbarad kristendom att bara ta emot. Samtidigt kan vi inte konstruera kristendomen hur som helst, om vi vill att andra ska känna igen resultatet som just kristendom.

Jag uppskattar också att Eldebo formulerar sina kriterier ganska öppet, så att det inte blir så lätt att använda dem för att ta avstånd från det ena eller andra som man inte gillar. Det finns förstås många kristendomskonstruktioner som jag ogillar av olika skäl. Men det förefaller mig mera konstruktivt att försöka se vad jag kan lära mig av andra kristendomar, än att definiera ut dem som inte alls kristna. Både påven och Jonas Gardell ryms inom kristenheten, och båda två kan vara värda att lyssna till. För att ta två exempel som Eldebo nämner.

Att manifestera Jesus

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något", sägs det. Utom mot Jonas Gardell förstås. Någonstans måste gränsen dras.

Nå, det går förstås inte att vara för Jesus utan att vara mot något annat. Då har man urvattnat Jesus fullständigt. Man kan inte bara ropa Herre, Herre, som bekant.

Så om man verkligen ville manifestera Jesus, vad skulle man göra då? Vilket tempel skulle man rensa? Vilka fariseer skulle man konfrontera? Vilka fiender skulle man älska? Vilka tullindrivare och horor skulle man äta med? Förslag mottages tacksamt.

Ironisk poesi

Poeten Mohamed Omar har nu blivit islamisten Mohamed Omar. På sin blogg markerar han distans till sina kritikerhyllade diktsamlingar, som han nu säger har "en ironisk underton och en drift med det svenska kulturetablissemangets modernistiska, liberala och sekulära fördomar".

Nå, det får vara hur det vill med den saken. Författarintentionen är ju inte avgörande för litteraturens betydelse. Jag tycker fortfarande att hans dikter är riktigt bra, ironiska eller ej. Möjligen kan jag tycka att han ibland låter väldigt mycket som Tomas Tranströmer. Men det är väl mer en komplimang än en komplikation.

En av mina favoriter är dikten Pilgrim ur samlingen Tregångare. Kanske att den antyder något om Omars egen resa, från hyllad poet till bespottad islamist. I så fall kanske man hellre skulle tala om centrallyrik än om ironi.

I den botaniska trädgården
nedanför slottet
finns många träd.
Men i natt
bland dem också en människa.
Han är en pilgrim
men går ingenstans.
Sakta
förvandlas huden till bark
och sakta
närmar han sig sina rötter.
Det är bråttom nu
innan turisterna kommer i gryningen.

För Gud är allas pappa. Eller mamma?

Vem går du till för att få tröst när du är ledsen? När 6 000 svenska barn svarade på den frågan hamnade mamma på första plats. Pappa hamnade först på femte plats, efter en kompis, någon annan och ingen.

Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.

Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:

Det var jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
(Hosea 11:3-4)

Syndakatalogen lever

Det finns en frestelse att dra tydliga gränser mellan rättfärdiga och syndare. För då vet man att man står för något. Man har tagit ställning och accepterar inte vad som helst. För inte så länge sedan kunde dans och kortspel och alkohol stå med i syndakatalogen. Ogifta mödrar och sambopar skulle veta att de levde i synd. Idag är det framför allt homosexuella relationer som är stigmatiserande i kristna sammanhang.

Även om man ofta vill betona att den ena "synden" är lika illa som den andra, så blir det i praktiken enklare att dra tydliga gränser när det gäller familjeförhållanden. Det är lättare att avgöra vem som är skild, sambo eller homosexuell, än att dra gränsen för vem som är girig. Var går gränsen för materialism och girighet? Får bankdirektörer vara med i Guds rike? De som äger två stycken skjortor?

Syndakatalogen har förstås bibliska förlagor. Paulus räknar upp en hel del exempel på människor som inte får ärva Guds rike. Bland det mest konkreta är, i Bibel 2000, "män som ligger med män". Så bra, då vet vi. Men det ena av de två orden som översätts så, malakoi, betyder egentligen veklingar. Alltså män som inte lever upp till manlighetsnormen om mod, tuffhet och självkontroll. Det vet vi att det betyder, och så översattes ordet i Gustav Vasas bibel och Karl XII:s bibel. Att det senare har blivit översatt på annat sätt beror inte på nya forskningsrön, utan på att våra kulturella föreställningar har ändrats. Vi har svårare idag än på Karl XII:s tid att se det som rimligt att veklingar inte platsar i Guds rike. Så vad ska det då betyda? Åkeson drar till med "självbefläckare". Sedan har det blivit olika varianter av "män som låter sig brukas till synd mot naturen". Homosexuella, alltså.

Vänder vi oss till evangelierna så framstår viljan att dra tydliga och synbara gränser mellan människor som platsar och dem som inte platsar, som mer fariseernas bollspel än något som Jesus vill kännas vid. Jesus drar också gränser. Men de handlar om medkänsla eller egoism, inte om rent eller orent. Gränsen går i hjärtat, inte i yttre markörer som gör det enkelt att sortera fåren från getterna. Den sorteringen kan bara Gud stå för, och i Jesu liknelser är utfallet i sorteringen alltid överraskande för människorna.

Så låt oss släppa syndakatalogerna, vare sig det handlar om de konservativa listorna eller de liberala varianterna som listar homofober, McDonaldsätare och män som inte tar ut sin föräldraledighet. Syndakatalogerna blir så lätt missbrukade till att bedöma andra i stället för mig själv. Sundare är att fokusera på det vi vill uppnå än på det vi vill brännmärka. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det är en bra lista.

Några frågor om äktenskapsteologi och samkönade äktenskap

I ett tidigare inlägg kommenterar jag Missionsprovinsens biskopsbrev om samkönade äktenskap. Konversationen mellan mig och Markus (i något avkortad form) får bli ett nytt inlägg, i hopp om att dra in fler i samtalet och sökandet efter bättre argument i äktenskapsdebatten. Först Markus replik, sedan min.

Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...

Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?

Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.

/Markus

Markus,

Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.

Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.

1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.

Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?

2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.

Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?

3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap (Matt 19). Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning inte behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.

Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?

Och så noterar jag att Tony Blair står på min sida i den här diskussionen. Go, Tony!

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.

Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.

Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 1

Jag hade inte tänkt skriva mer om Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap. Argumentationen är dålig och Missionsprovinsen är ett mycket litet samfund, så brevet är inte värt den uppmärksamheten. Men Wallgren efterlyste lite mer synpunkter, så för hans skull skriver jag några rader.

Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.

Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.

1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.

Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.

Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.

Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.

Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??

Fortsättning följer efter hand.

Bojkotta äktenskapet

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:

Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!