För livet

Det har väl inte undgått någon att vicepresidentkandidaten Sarah Palin är "pro-life". Hon är alltså mot rätten till fri abort. Jag har inga särskilda åsikter just om Sarah Palin. Men konceptet pro-life fascinerar mig.

I USA är det en viktig kristen profilfråga att vara abort-motståndare. Det står inget just om abort i Bibeln, så motståndet brukar motiveras med hänvisning till femte budet. Du skall icke dräpa. Det märkliga är att samma människor som anser att abort är mord, ofta är för dödsstraff, för alla medborgares rätt att bära vapen för självförsvar, och för militära medel i utrikespolitiken. Sarah Palin är bara ett exempel av många på denna åsiktsmix. Pro-life, alltså.

Att vara "för livet" skulle jag gärna se som en kristen hållning. Men för mig innebär det att jag tar motsatta ställningstaganden i samtliga dessa frågor som gäller rätten att döda. För möjlighet till abort. Mot att döda i krig, rättsskipning eller självförsvar. Och förstås för fattigdomsbekämpning och miljövård.

Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsatser av detta. En negativ slutsats kan vara att det inte är så angeläget med kristna profilfrågor i politiken. Eftersom det inte finns något kristet åsiktspaket som alla kristna kan enas kring, ligger det nära missbruk av Guds namn att driva en "kristen" politik. En mera positiv slutssats skulle kunna vara att "för livet" är en bättre utgångspunkt för kristen spiritualitet än för kristen politik. En skapelsebaserad fromhet som bejakar livet som en gåva från Gud och värnar allt levande. Det ska jag fundera vidare på.

Men Jesus var ju en man

Gudinnan suckade. Så min dotter har dött en naturlig död. Och ingen bryr sig om ifall hon uppstår eller inte. Ärkeängeln Gabriella slog ner blicken och nickade. Mina tolv apostlar då, vad har hänt med dem? Gabriella skruvade på sig. Säg inget, sa Gudinnan dystert. Jag antar att de är upptagna med att laga mat, spinna garn och snyta barn. Och ingen lyssnar på dem heller. Gabriella tittade upp och tog mod till sig. Jag har pratat med Mikaela och de andra, och vi är helt överens. Det finns bara en sak att göra. Gudinnan suckade igen. Ja, jag sänder väl en man då. Men de kommer att få helt fel bild av mig. Det kan inte hjälpas, svarade Gabriella. Det är bättre än ingen bild alls.

Ömheten i ett slag över munnen

Det här är ganska roligt. Eller snarare tragiskt, om man tar det på allvar. Två bloggande halvkända kvinnor efterlyser "riktiga män", som inte är jämställda mespappor som bara har ögon för sina små barn. Må så vara. Smaken är ju olika. Men så ställer de saken på sin spets genom att skriva: "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?" Ömhet. Det kan det nog finnas. Men då sitter den väl i munnen snarare än i slaget.

Här sätter de fingret, eller hela knytnäven, på det som är fel med den traditionella konstruktionen av manlighet. Manlighet handlar ytterst om våld. En riktig man är beredd att ta till våld för att försvara sin kvinna, eller sitt land. Eller för att tillrättavisa sin kvinna när hon satt sig upp mot Honom som visar sin ömhet genom att slå.

Denna våldsamma manlighet, som personifieras av Sylvester Stallone och George W Bush och Vladimir Putin och alltför många andra, borde höra hemma på historiens sophög. Men ständigt lyckas den reproducera sig på nytt. Dels är det männens fel, som låter manligheten komma i vägen för deras mänsklighet. Dels är det kvinnornas fel, som låter dessa defekta män dominera och slå och reproducera sig.

Men kristna män är fina män. Vi brusar inte upp. Vi använder inte våld (utom i rikets tjänst). Och vi underordnar oss Fadern som älskar sina barn och därför agar dem och slår dem. Över munnen, om det behövs. "Jag knyter handen för att slå när jag ser ditt rofferi och det blod som flyter hos dig", säger Herren i Hes 22:13. Och sedan kommer de allra värsta verserna i Bibeln, där Gud hämnas på sina hustrur (pluralis) som varit otrogna med andra folk och andra gudar. Så här kan det låta:

"Så säger Herren Gud: Jag skall prisge dig åt dem du avskyr, åt dem du har vänt dig från. I avsky skall de göra upp med dig. De skall ta allt du äger och har, tills du ligger där alldeles naken, med ditt horiska sköte blottat och ditt otuktiga horande avslöjat. Detta skall drabba dig för att du sprang efter andra folk och horade med dem och orenade dig med deras gudabilder." (Hes 23:28-30)

En del bibelord går bara inte att använda. Gud som förorättad make som hämnas på sin hustru genom sexuell förnedring och sexuellt våld. Det är inte så uppbyggligt. Jag skulle hellre föreställa mig Gud som en jämställd mespappa som bara har ögon för sina barn. Eller rent ut sagt som en kvinna. "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er", säger Herren (Jes 66:13). "Jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn" (Psalt 131:2). Det är ömhet jag kan känna igen som just ömhet.

Är det verkligen enhet vi vill ha?

Enhet är ett ord som får mig att rysa. Det är ett ord som diktaturer använder för att få undersåtar att marschera i räta led. Mot en gemensam fiende. Men jag vill inte ha några fiender. Jag vill tänka fritt. Och jag vill att andra ska få tänka fritt. Och då tänker vi säkert inte lika.

Enhet är ett vanligt kristet plusord. Kristenheten är splittrad men borde vara enad. Men är det ett rimligt ideal? Kan det inte snarare vara en fördel att det finns olika kyrkor så att kristna får lov att vara olika? Det är ju inom den egna kyrkogemenskapen som motsättningarna blir bittrast. Med andra kyrkor behöver man inte komma överens. Då är det enklare att bejaka olikheterna.

Jag skulle vilja föreslå två andra ledord för kristen gemenskap: Respekt och lojalitet. Respekt för alla kristna. Lojalitet mot den egna kyrkan.

Med respekt menar jag ungefär "att tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det bästa", som det står i Luthers katekes-förklaring till det åttonde budet. Det är inget problem att kristna har olika åsikter. Men det är ett problem när vi talar illa om varandra, eller när vi är elaka, nedlåtande och bittra. Låt oss sträva efter att vara oense på ett respektfullt sätt. Det finns aldrig anledning att försöka såra någon eller sätta sig på någon bara för att vi har olika åsikter om tron.

Med lojalitet menar jag att man accepterar sin egen kyrkas ordningar även när man är kritisk mot dem. Kan man inte ha en sådan grundläggande lojalitet mot sin kyrka, så kanske man ska söka en annan gemenskap där man kan vara mera lojal. För det är som sagt inom det egna samfundet som motsättningarna blir som bittrast och mest destruktiva. Och det finns ingen som tjänar på det. Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den.

Uppdatering: Jag ändrade rubriken på det här inlägget. Den ursprungliga kändes efter hand lite plump. Nackdelen med omedelbar publicering är att det som låter bra sent på kvällen inte alltid låter lika bra i dagsljus...

Vad pekar fingret på?

I mitt gamla liv tänkte jag mig att fingret här till vänster pekar på knappen man ska trycka på om man vill ha grönt ljus för att gå över gatan. Nu har jag förstått att detta var en funktionellt ateistisk tanke. Rå materialism. För enligt tillverkaren av den här mackapären pekar fingret på att Jesus är den enda vägen till Gud. Plötsligt öppnar sig nya tolkningshorisonter. Vardagliga symboler rymmer en djupare mening. Men vilken mening? Vems mening?

Jag kan inte se att fingret pekar just på Gud eller Jesus. Om fingret hade pekat på en triangel och gestalten under hade burit en törnekrona, då hade jag köpt tillverkarens tolkning. Jesus leder till Gud. Men nu pekar fingret på en cirkel. Tecknet för fullmåne. Det får mig att associera till en annan religiös tankevärld. För det finns en buddhistisk liknelse som lyder ungefär så här:

Läran är som ett finger som pekar på månen.
Se inte på fingret. Lyft blicken och se på månen.

Den här liknelsen är för bra för att få förbli bara buddhistisk. Samma sak skulle lika gärna kunna sägas om den kristna läran. Den är inget självändamål. Den är ett finger som pekar på Gud. Så blir cirkeln ändå en triangel på sätt och vis. Och tillverkarens evangelikala budskap transformeras till ett mera liberalt. Stirra inte på läran eller teologin. Lyft blicken och se på Gud.

Vilken tydlighet vill vi ha? Del 2

I mitt förra inlägg skissade jag fem olika modeller för vad som skulle kunna menas med en "tydlig" kyrka. Jag tror det framgår att min favoritmodell är den femte. En fokuserad kyrka. Här ska jag utveckla mitt resonemang något.

Jag vill inte ha en entydig kyrka. Det skulle förutsätta en mera auktoritär och intolerant ordning. Motsatsen skulle kunna vara en diffus kyrka. Det vill jag inte heller ha. Vad jag önskar mig är en mångtydig kyrka, där många olika perspektiv och åsikter får brytas mot varandra. Visst vore det skönt om alla tyckte som jag. Men det är knappast en rimlig målsättning. Och som det heter, när alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. En entydig kyrka skulle inte vara en kreativ miljö att vistas i.

En renlärig kyrka vore ännu tristare. Det finns inget som är så förödande för tron som ett överdrivet renlärighetsnit. Då präglas tron av rädsla för att göra fel. Rädsla att tänka själv. Rädsla att utvecklas. Läran får inte förväxlas med tron. Kyrkans lära är resultatet av alla tidigare generationers reflektion över tron och sökande efter förståelse. Vi ska inte sluta reflektera nu. Läran är inte en skatt att bevara utan ett kapital att investera.

Frimodighet kan förstås vara bra. Men frimodigheten hör nog mer hemma på individnivå än på samfundsnivå. Och frimodighet bör vara spontan, inte forcerad. Därför kan inte frimodighet vara målet. Frimodighet måste också kombineras med ödmjukhet och eftertanke, annars blir den i längden svår att uthärda.

Återstår då profilering och fokusering. Skillnaden mellan dessa båda modeller kan beskrivas som att man antingen prioriterar tydliga gränser eller ett tydligt centrum. En profilerad kyrka avgränsar sig och markerar skillnader. En fokuserad kyrka kan ha diffusa gränser, men det spelar ingen roll eftersom kyrkan hålls ihop av sitt centrum. Man kan också säga att profil handlar om att synas, medan fokus handlar om vad man själv fäster blicken på.

Vad ska då Svenska kyrkans fokus vara? Det skulle kunna formuleras på många olika sätt. Men jag tror att samsynen ändå blir större om vi försöker enas om kyrkans fokus än om vi skulle försöka komma överens om entydiga åsikter, den rätta renlärigheten eller den optimala profilen. Kyrkans fokus måste förstås ha med Jesus att göra.

Ofta har kyrkorna haft Jesu försoningsverk i centrum för teologi och förkunnelse. Men det är för snävt. Då hamnar en stor del av evangeliernas berättelser om Jesus i periferin. Jag skulle hellre säga kort och gott att Jesus ska vara fokus. Jesus som sann Gud och sann människa. Jesus är i fokus för att det är i honom vi möter Gud. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus är också i fokus för att han kallar oss till efterföljelse och ett fullt mänskligt liv. Sådan Jesus är, sådana ska även vi vara. Med Jesus i fokus blir medmänskligheten lika central som bön och nattvardsfirande. Liturgi och diakoni kan inte skiljas åt.

Vilken tydlighet vill vi ha?

Det är närmast en klyscha att säga att Svenska kyrkan är otydlig. Många kan nicka instämmande när Svenska kyrkans otydlighet kommer på tal. Många önskar sig en tydligare kyrka. Men ofta preciseras det inte vad som menas med en tydlig kyrka. Så för att i någon mån tydliggöra denna otydlighet ska jag här föreslå ett antal olika synonymer till "tydlig".

1) Entydig. En entydig kyrka är tydlig med vad den står för i olika frågor. Medlemmarna känner till kyrkans ställningstaganden och är lojala med dem. Entydighet kan uppnås genom likriktning eller genom att alla underordnar sig en stark ledare. Eller genom att det finns en hierarkisk och auktoritär struktur där besluten tas i toppen och är bindande för hela kyrkan.

2) Profilerad. En profilerad kyrka utgör en tydlig kontrast till sin omgivning. Man betonar det som är särskiljande i relation till kultur och samhälle och till andra kyrkor. Profilering kan uppnås genom drastiska ställningstaganden i kontroversiella frågor, genom inskärpande av normer och regler som gäller för kyrkans medlemmar, eller genom att man flitigt använder vissa nyckelord eller uttryckssätt.

3) Renlärig. En renlärig kyrka är tydlig med sin konfessionella identitet. Läran står i centrum och ska föras vidare i oförändrat skick. Renlärigheten uppnås enklast genom att man odlar en idealbild av kyrkans guldålder och motarbetar nya uttryckssätt.

4) Frimodig. En frimodig kyrka är tydlig i sin kommunikation. Man lindar inte in saker utan säger vad man tänker, oavsett hur andra kan tänkas reagera på det. Frimodigheten uppnås genom att man betonar hur mycket som står på spel, antingen vad gäller människors eviga väl eller någon samhällelig utmaning som kräver starkt engagemang för rättvisa och människovärde.

5) Fokuserad. En fokuserad kyrka har ett tydligt centrum för sin verksamhet. Allt annat ska relateras till centrum och ge uttryck för det centrala i tron. Fokusering uppnås genom att man envist tjatar om vad som är centrum och gör tydliga prioriteringar mellan viktigt och mindre viktigt.

Tala tydligare, Ann Heberlein

Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.

Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.

Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?

Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.

Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.

Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.

Mänskliga sköldar efterlyses

Svenska Dagbladets ledarblogg frågar lite syrligt varför det inte är några "mänskliga sköldar" på väg till Georgien för att ställa sig i vägen för ryska tanks. Bortsett från att det förstås är för sent att försöka förhindra just det här kriget, så har SvD en poäng. Det borde vara lika angeläget att försöka stoppa ryska angreppskrig som att stoppa amerikanska angreppskrig. Och det här kriget har kunnat förutses länge. De mänskliga sköldarna borde ha varit på plats för länge sedan.

Det går förstås inte att vänta sig att de ideella fredsrörelserna ska ha resurser att bevaka alla konfliktzoner i världen. Men varför har inte EU engagerat sig mer i att förebygga det här krigsutbrottet? Säkert har en hel del gjorts som inte jag känner till. Men inte tillräckligt. Ett par tusen fredsövervakare från EU, obeväpnade men väl synliga, på plats i Sydossetien, Abchasien och Georgien hade kanske kunnat hindra den här våldsamma utvecklingen. Det är ju svårare att skjuta på civila när man vet att det finns internationella övervakare som dokumenterar vad som händer.

Det hade förstås kostat en del att hålla sådana här fredsstyrkor på plats i Georgien och andra konfliktområden. Och det skulle innebära risker för fredsövervakarna. Men när det gäller militära styrkor är kostnader och risker inte något problem. I jämförelse med EU-ländernas militära engagemang på olika håll i världen skulle priset varit lågt för den här typen av obeväpnade fredsövervakare som jag talar om. Det finns mycket kvar att göra för EU vad gäller icke-militärt fredsarbete och konflikt-förebyggande.

I det här sammanhanget vill jag passa på att skryta lite med goda vänner till mig som är engagerade i fredsarbete av olika slag. Gabriella ska om en vecka åka till Palestina som följeslagare (bättre ord än "mänsklig sköld") för att stödja fredssträvanden från palestinskt och israeliskt håll, inom ett program som drivs av Kyrkornas Världsråd. Annika, Pelle och Klaus och några till stod igår inför rätta för att de gjort symboliska försök att stoppa vapenproduktion vid SAAB Microwave, som levererar eldledningssystem till amerikanska trupper i Irak. Kära vänner, jag är stolt över er. Ni är goda faddrar och förebilder för mina barn.

Så till SvD:s ledarredaktion skulle jag vilja säga att det finns gott om människor som engagerar sig starkt och uthålligt i den riktning SvD efterlyser. Men det skulle behöva bli många fler. Kan man hoppas på att SvD vill göra reklam för Kyrkornas Världsråds och plogbillsrörelsens arbete för att förebygga krig?

Korrigering: SAAB Microwave har levererat eldledningssystem till brittiska trupper i Irak, inte amerikanska. USA använder också svenska vapensystem i Irak, men inte just detta.

OS-pappan och andra moderna pappamyter

OS-pappan är en myt, rapporterar Försäkringskassan. Uttaget av pappaledighet ökar inte i samband med stora idrottsevenemang. Så hur ska vi förklara att det funnits en föreställning om att det "borde" vara så? Det är ju en ganska elak fördom mot svenska män att de skulle prioritera TV-tittande framför att ta hand om sina barn (och knappast troligt att kvinnorna skulle acceptera en sådan prioritering). Kanske kan det vara männen själva som odlat den här myten. Det kan låta lite manligare att se på friidrott än att gå barnvagnspromenader. Så poserar man som manlig, eller parodierar manlighet, genom det man säger till grabbarna. För att sedan gå hem och göra välling och torka bajs.

En annan pappamyt punkteras av Johan Croneman i tidskriften Fokus. Myten om den jämställda svenska pappan. Visserligen är svenska pappor idag mer delaktiga i sina barns uppväxt om man jämför med tidigare generationer eller med pappor i de flesta andra länder. Men om man i stället jämför med svenska mammor, så är det fortfarande långt kvar till delat föräldraansvar. Fortfarande är det oftast mamman som tar det primära ansvaret och pappan som "hjälper till". Många skulle nog säga att de är jämställda föräldrar. Men tittar man på hårda fakta så tog männen ut cirka 20% av föräldraförsäkringen förra året. Kvinnorna tog 80%.

Den tredje pappamyten är att den sneda fördelningen av föräldraledigheten har ekonomiska orsaker. Eftersom mannen ofta har högre inkomst "förlorar" familjen mer på att han är föräldraledig. Om detta vore det verkliga skälet skulle förstås ekonomiska styrmedel vara effektiva. Men så är det inte. Taket i föräldraförsäkringen höjdes härom året med just ökad jämställdhet som argument. Resultatet blev att männens andel av föräldrapenningsdagarna ökade från 20,6% 2006 till 20,8% 2007. Utvecklingen stagnerade därmed jämfört med tidigare år under 2000-talet. Nu införs "jämställdhetsbonus" som ytterligare ett argument för pappor att ta ut föräldrapenning. Vi får se om det får någon mätbar effekt. Jag är skeptisk.

Ganska få som säger att de "inte har råd" med att pappan tar föräldraledigt verkar veta hur många kronor det handlar om egentligen. Så länge mannens lön ligger under taket i föräldra-försäkringen kan inte skillnaden bli så stor efter skatt. Och har han avsevärt högre lön än taket, som ligger på ca 34 000 kr, kan man nog tycka att han kunde ha råd att vara med sina barn några månader ändå. Om han prioriterade det. För vad vi har råd med är främst en fråga om prioriteringar. Av någon anledning har nästan alla familjer råd med att mamman är hemma med barnen ett år eller 18 månader eller t o m två år, oavsett hur mycket det kostar. För att man prioriterar det.

Hur vi fördelar föräldraledigheten har nog med mycket mer basala saker att göra än kronor och ören. Det handlar om våra bilder av manligt och kvinnligt. Kvinnor vill vara goda mammor, och goda mammor tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Män vill vara goda pappor, och det är avsevärt enklare. Om han tar två månaders pappaledigt, hämtar ibland på dagis och busar med ungarna en stund på kvällen, så har han gjort vad som krävs för att vara en god pappa. Hans samvete är gott, medan mamman känner skuld för att hon "lämnar" sina barn till pappan eller till dagis.

För att förskjuta fördelningen av föräldraansvaret i riktning mot större jämställdhet krävs det en medveten ansträngning. Enskilda familjer kan välja att dela föräldraledigheten lika. Det är enkelt, bara man bestämmer sig för det. Ganska automatiskt följer då en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, vilket i sin tur leder till utjämnade villkor i övrigt för mamman och pappan och att barnen har två föräldrar som står dem lika nära. Samtidigt flyttar man då också normen en liten aning för andra familjer i sin närhet. I vissa samhällsgrupper är den här utvecklingen på gång. Men i samhället i stort är det långt kvar.

Återstår då den politiska åtgärden att göra föräldraförsäkringen individuell. Eller, närmare bestämt, att ta bort möjligheten att överlåta sina (pappans) föräldrapenningsdagar på den andra föräldern (mamman). Detta skulle ge mammor och pappor lika många dagar till förfogande. Hur föräldraledigheten fördelas blir en annan sak, eftersom man kan ta ledigt utan ersättning och ingen är tvungen att ta ut sin föräldraförsäkring. Men normen skulle vara flyttad. Försäkringskassan visar mycket pedagogiskt på sin hemsida (samma länk som ovan) att majoriteten av papporna tog ut exakt 30 pappadagar när det fanns en "pappamånad", för att öka till exakt 60 dagar ett par år efter att man ökat till två pappamånader. Chansen är alltså stor att fler öronmärkta pappamånader faktiskt skulle leda till ökad jämställdhet i föräldraansvaret. För pappor vill i allmänhet vara med sina barn. Till och med hellre än att se på sport.

Krig i Europa

Allt tyder nu på att Georgien och Ryssland befinner sig i öppet krig mot varandra. Naturligtvis måste Sverige och EU och USA protestera mot Rysslands angrepp mot ett självständigt, europeiskt land. För trots sitt ambivalenta geografiska läge hör Georgien till Europa, inte till Asien. Och tumregeln är enkel. Asiatiska länder får invaderas. Europeiska länder får inte invaderas.

Man kunde önska en ännu enklare regel som säger att inga länder får invaderas. Men i praktiken är det nu så här läget är. USA och Storbritannien och andra länder (inklusive Georgien!) som har trupper i Irak har en svår pedagogisk uppgift att förklara varför Irak fick invaderas men inte Georgien. Libanon, Syrien och Iran är asiatiska länder som får bombas vid behov. Och förresten är Serbien lite asiatiskt också. Men det är ett undantag. Georgien är inget undantag. Georgien är europeiskt.

Men kanske ligger Georgien i Asien om man tittar på ryska kartor. Och medan denna geografiska fråga dryftas är det georgier och osseter som flyr och blöder. Europeiskt eller asiatiskt blod? Spelar ingen roll. Det är ändå rött.

Uppdatering: Även inom den svenska regeringen verkar det kunna diskuteras huruvida Georgien hör till Europa eller inte. Statsminister Reinfeldt talar om "ett krig i Europas omedelbara närhet", medan utrikesminister Bildt talar om angrepp mot "en suverän europeisk stat". Kanske borde de prata ihop sig lite.

Ytterligare uppdatering: Det är svårt med fakta i krig. Särskilt när det gäller obskyra bergstrakter långt borta. Men borde inte någon på DN notera att de dels uppger att 100 000 människor är på flykt från Sydossetien, och dels att Sydossetien bara har cirka 70 000 invånare...

Om FRA, paranoia och åsiktsregistrering

Alla bloggare med självaktning måste förstås skriva om FRA. Så nu gör jag det. Är det bara jag som tycker det finns något ironiskt med att det är just bloggare som drivit opinionen mot FRA-lagen? För det finns väl inget värre en bloggare kan tänka sig än att inte bli avlyssnad, läst och registrerad...

En annan ironi i FRA-debatten är den ömsesidiga paranoian. Från FRA-sidan: Vårt land är så hotat av terrorister och andra hemska hot "av diffus art" att vi måste filtrera och analysera all kommunikation som passerar landets gränser. Från bloggsidan: Allas vår personliga integritet hotas av att tjänstemän på FRA kommer att granska våra privata samtal och surfvanor.

Själv är jag inte ett dugg oroad för att någon på FRA skulle orka granska något jag skrivit. Jag har ju ett svenskt namn och skriver på västerländska tungomål. Men vem kan garantera att inte personer med arabiskklingande namn kommer att hamna på hemliga listor och få sina konton spärrade och sin rörelsefrihet begränsad bara för att de misstänks för samröre med terrorister?

Så jag är emot att FRA ska få granska all kommunikation över gränserna. Men ännu mer är jag emot FRA överhuvudtaget. Det finns så mycket mer påtagliga säkerhetshot som det skulle vara mera angeläget att åtgärda. Hur många dödas egentligen av terrordåd i Sverige per år? Och hur många dödas p g a droghandel, bristande psykvård eller rattfylleri?

Och ännu, ännu mer är jag emot att skicka svenska trupper i strid utomlands. Vår lilla styrka på ett hundratal soldater i ett relativt lugnt hörn av Afghanistan har i samband med FRA-debatten använts för att legitimera hemlig avlyssning i stor skala. Tänk vad som skulle kunna hända om vår beredskapsstyrka i Nordic Battlegrop hade sänts till ett verkligt krig. Om ett tiotal svenska soldater stupade i strid, vad skulle vi få se för inskränkningar i våra medborgerliga friheter och rättigheter då?

Men för att återvända till bloggandet och integriteten. En blogg, som t ex den här, utgör bland annat en systematisk och omfattande åsiktsregistrering. En del väljer därför att vara anonyma, medan andra anger sin IRL-identitet. Själv har jag valt att vara anonym. Främst hänger det ihop med att jag inte vill att vem som helst ska kunna kolla upp mina åsikter om allt möjligt med bara en enkel googlesökning. Men samtidigt tycker jag det finns ett värde i att stå för sina åsikter med sitt namn. Jag skulle alltså egentligen vilja att man skulle kunna gå från hapax till mitt IRL-namn, men inte från mitt namn till hapax. Finns det någon behändig möjlighet att ordna det så? Hur resonerar ni andra kring att vara anonyma eller öppna med er identitet?

Betraktelse på Hiroshimadagen

Idag är det en vacker sommardag, alldeles lagom varm.
Idag är det 63 år sedan staden Hiroshima utplånades av en atombomb.
Idag finns det ca 30 000 kärnvapen i världen, varav många kan avfyras med några minuters varsel.
Idag kan vara mänsklighetens sista sommardag, om någon skulle råka trycka på fel knapp.
Idag ska jag krama mina barn och se om det finns något jag kan göra för att stödja mina gamla vänner i Trident Ploughshares.

Kritik är inte demonisering

Jackie Jakubowski skriver i en debattartikel att Israel särbehandlas och demoniseras genom att utsättas för oproportionerligt mycket kritik för sina brott mot mänskliga rättigheter. Jag håller med om att Israel särbehandlas. Det skrivs många fler kritiska spaltmeter om Israel än om t ex Sudan och Nordkorea. Men kritik innebär inte demonisering. Snarare tvärtom. Att "svenska så kallade intellektuella" kritiserar Israel mer än Nordkorea hänger ihop med att vi ställer högre krav på en demokrati än på en diktatur. Det finns helt enkelt mer hopp om att Israels regering ska vara mottaglig för moraliska och humanitära argument.

Sansad och saklig kritik är på sätt och vis en komplimang, eftersom den uttrycker en tro på att dialog är meningsfull. Demonisering är något annat. När en stat eller en regim utmålas som helt igenom ond handlar det om demonisering. Som t ex kampanjen mot Irak och Saddam Hussein före Irak-kriget. För att legitimera anfallet på Irak behövde regimen stämplas som ond och farlig. Dialog och förhandlingar är då meningslösa. Ondskan kan bara avlägsnas med militära medel. Det nu pågående ordkriget mellan USA och Israel på ena sidan och Iran på andra sidan är ett annat exempel på ömsesidig demonisering. Det parterna i konflikten säger om varandra är långt bortom vad som kan kallas "kritik".

Jakubowski säger förstås att Israel kan och ska kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter. Men samtidigt tycks han mena att den sammanlagda mängden kritik blivit för stor. Helst ska vi nu koncentrera oss på att kritisera andra staters övergrepp, tills balans har uppnåtts. Kanske kan det ligga något i att den svenska utrikespolitiken behöver balanseras utifrån sådana överväganden. Men när det gäller den svenska debatten är det inte rimligt att väga mängden kritik av Israel mot mängden kritik av Sudan. Mängden kritik får i stället vägas mot mängden stöd. Jag har inte hört någon i Sverige försvara Sudans eller Nordkoreas övergrepp. Därför blir det inte så mycket debatt om de ländernas politik. Men när det gäller Israel finns det många engagerade debattörer på alla tänkbara sidor av saken. Mängden kritik av Israel är alltså ett symptom på debatt och engagemang, inte på demonisering.

Kanske kan paralleller dras till andra hett omdiskuterade frågor. Det är lätt att känna sig förföljd och missförstådd om man identifierar sig starkt med någon ståndpunkt som utsätts för mycket kritik. Men så länge kritiken är något så när saklig bör den ses som något positivt. Saklig kritik är ett erkännande av att motparten förtjänar att tas på allvar och en inbjudan till fördjupad diskussion. Osakliga påhopp däremot kan vara demoniserande och kränkande. Det är alltså kvalitén på kritiken som kan vara relevant att ifrågasätta, inte kvantiteten.