What Would Jesus Do?

Folk kom till kyrkan med barn för att barnen skulle få leka och sjunga och kanske till och med höra något om Jesus. Men några lärjungar blev förargade och satte upp affischer om att minsann inte vem som helst kan vara välkommen till kyrkan. Visst påminner de här aktuella nyhetsklippen om något man hört förut...

Aktionsgruppen som kallar sig "ortodoxa kristna" har gjort ett ganska misslyckat försök till PR-kupp. De ville nog imitera Martin Luther genom att spika upp 95 teser på Högalidskyrkans port, som protest mot att kyrkan i fråga välkomnar folk som deltar i Pride-festivalen. Men när man agerar anonymt i skydd av mörkret kan man inte komma till tals själv. Affisherna togs snabbt ner, och i stället blev det Högalidskyrkans inkluderande barnverksamhet som fick extra uppmärksamhet i medierna. Och de "ortodoxa kristna" framstår inte som modiga reformatorer, utan som ogina homofober och simpla vandaler.

Somliga kristna borde nog gå en nybörjarkurs i civil olydnad och ickevåldsmotstånd. Eller ännu hellre slå upp sin bibel och läsa om hur Jesus bemötte barn och sådana vuxna som en del kallade för syndare för att de inte levde i konventionella kärnfamiljer. Ibland blir parallellerna så tydliga.

Den yttersta tiden

Åtminstone en kristen förkunnare har funnit en koppling mellan olyckstillbudet med åkattraktionen Rainbow på Liseberg och den yttersta tiden. Troligen gör inte det korta referatet i Dagen riktigt rättvisa åt anförandet i dess helhet. Men ändå. Vart tog växthus-effekten vägen? Kärnvapnen? Svälten? Ska vi prata Harmageddon finns det betydligt bättre material än en tivoliolycka att spinna på.

För mig är synen på den yttersta tiden en vattendelare mellan kristen humanism och kristen eskapism. En del kristna letar efter tecken på världens undergång för att vara redo när de rättrogna räddas och de gudlösa förgås. Hur kan det finnas något "gott budskap" i ett sådant scenario? Glädjen över de trognas frälsning förutsätter en massiv empatistörning. Annars skulle det vara outhärdligt att föreställa sig så många miljoner människors lidande och undergång. För de är väl fortfarande människor, även om de inte har den rätta tron.

I Nya testamentet är den yttersta tiden redan inne. Slutet ska komma inom en generation. För mig antyder det att dessa eskatologiska visioner inte var avsedda att läsas som kodade meddelanden om vår tid, tvåtusen år senare. De handlade om sin tid, med de kriser och utmaningar människor stod inför då. De handlar inte om oss. Vi har ingen karta över världens undergång.

Men vi har en kompass. Barmhärtigheten och medkänslan med alla som lider nöd. Solidariteten med "de minsta". Och vi har en skapelsegiven uppgift som är mer aktuell än någonsin, att bruka och vårda vår jord.

Jag kan inte se att det skulle kunna vara förenligt med "kristna värderingar" att se hotet om världens undergång som en kallelse att rädda sig själv undan förödelsen. Vår kallelse måste vara att göra allt vi kan för att rädda hela vår värld undan förödelsen. Även om tidens tecken är dystra ska vi plantera våra äppelträd och sortera våra sopor och avrusta våra klusterbomber och sända vårt bröd över vattnet. Visst lever vi i den yttersta tiden. Men hanterar vi utmaningarna rätt kan den yttersta tiden vara i tvåtusen år till.

Politiskt korrekt

Jag känner alltid ett visst obehag när uttrycket "politiskt korrekt", eller PK, poppar upp i en diskussion. Här vill jag lägga fram en teori om varför det är så. Jag tror mitt obehag hör ihop med att PK är ett "klibbigt" begrepp.

Ett klibbigt begrepp har flera olika betydelser som häftar fast vid varandra, så att det inte går att använda begreppet i den ena betydelsen utan att de andra betydelserna klibbar med. Fyra olika, men sammanklibbade, betydelser tycker jag går att urskilja:

1) En betydelse av PK är att en viss åsikt eller värdering har en dominerande ställning i ett visst sammanhang. Till exempel: "I Sverige är jämställdhet politiskt korrekt". I den här betydelsen framstår PK som ett sakligt omdöme om tingens ordning.

2) Men samtidigt är det uttryck för en värdering att kalla något eller någon för PK. Politisk korrekthet är dålig, eftersom den tränger undan uppfattningar och fakta som inte stämmer med den officiella doktrinen. Och den person som är PK är en opportunist som har alla de rätta åsikterna men inte gärna lyssnar på andra synpunkter. PK är ett kritiskt begrepp som pekar ut en åsikts-hegemoni och kräver att denna ska brytas upp. Därför är påståendet att "jämställdhet är PK" en kritik mot likriktning och åsiktsförtryck i jämställdhetens namn.

3) Vidare är det alltid liberala och humanitära värderingar som är PK. Det är PK att vara för lika rättigheter för kvinnor, homo-sexuella och invandrare. Men att vara mot homosexuellas frigörelse eller en generös flyktingpolitik kan inte kallas för PK, oavsett hur stort stöd de åsikterna har. Om Sverigedemokraterna fick 70% av rösterna skulle de fortfarande inte vara PK. För om man är PK är man liberal, inte konservativ. Därför går det bra att säga att jämställdhet är PK i Sverige eller i Svenska kyrkan, men det skär sig om man påstår att traditionella könsroller är PK i USA eller i Katolska kyrkan.

4) Slutligen är det uttryck för ett visst underifrånperspektiv att använda begreppet PK. Det är "eliten" som är PK. Den som använder stämpeln PK är per definition politiskt inkorrekt, en rebellisk underdog som avslöjar åsiktselitens förtryck av vanliga människor och deras sunda förnuft.

Denna blandning av faktapåstående, värdering, världsbild och perspektivmarkör gör PK till ett klibbigt begrepp. Även om man bara avser att använda termen i en av dessa betydelser, så följer de andra med på köpet. Ett annat sätt att uttrycka detta skulle kunna vara att PK är ett begrepp som implicerar en hel diskurs. Det går inte att använda termen PK korrekt utan att gå in i en verklighetsbeskrivning där liberaler är intoleranta och strävan efter lika rättigheter för kvinnor, homosexuella eller invandrare är förtryckande.

Kanske är det här den viktigaste orsaken till att jag känner obehag inför PK-pratet. Jag kan inte resonera med den som kallar mig eller något jag sympatiserar med för PK. För hur argumenterar man mot outsagda förutsättningar som säger att det finns ett samband mellan att vara liberal och elitistisk och opportunistisk och intolerant? PK är ett begrepp som fungerar bra bland likasinnade, men som hämmar dialog med meningsmotståndare.

Säkert finns det många fler sådana här etiketter som är klibbiga och dialoghämmande. Spontant kommer jag inte på något exempel som är lika slående som PK. Men förslag mottages tacksamt.

Hotet mot familjen

Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?

Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.

Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.

Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.

Män som gråter

I måndags tog Church of England beslutet att låta kvinnor vigas till biskopar. Mycket skulle kunna sägas om detta. Men det som fascinerar mig mest med den lilla notisen i Dagen är att det rapporteras om tårar som fälldes i samband med beslutet:

"Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet."

Det har alltså nyhetsvärde att en man gråter över att få kvinnliga kollegor. Här ligger en genushund begraven.

Tårar är starkt genuskodade i vår kultur. För kvinnor är det naturligt att gråta. Tårarna är tecken på känslosamhet, svaghet och skyddslöshet. Så när kvinnor gråter visar de bara att de är kvinnor. Men riktiga män gråter inte. Därför får mäns tårar en helt annan tyngd. En man som gråter offentligt visar antingen att han är en lipsill och ingen riktig karl. Eller så visar han att han är så oerhört starkt berörd att han gråter trots sin manlighet. Sådana heroiska tårar måste tas på stort allvar.

När schablonen beskrivs så här tillspetsat blir den ganska löjlig. Men det hindrar inte att schablonen lever och verkar under ytan. En som blivit berörd av biskopens tårar är Mattias Thurfjell:

"Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning."

En manlig biskop kan inte vara en grinolle. Alltså är det heroiska tårar. Enligt Thurfjell är biskop Stephens tårar uttryck för en så stark kärlek till kyrkan att hans meningsmotståndare borde vekna och gå honom till mötes.

Men vad skulle en kvinnas tårar betyda? En kvinna som gråter över att inte kunna bli vald till biskop bekräftar väl snarast sin olämplighet som biskop. En biskop måste ju vara saklig och klarsynt, inte känslomässig och tårögd. Kvinnor som gråter når inga maktpositioner. "Gråt inte, forska!" är ett klassiskt feministiskt slagord. De kvinnor som efter hand vigs till biskopar i Church of England kommer troligen inte att gråta i talarstolen eller predikstolen.

Även i Svenska kyrkan finns det män som gråter. Påfallande ofta figurerar ord som smärta och sorg och lidande i retoriken hos de manliga präster som motsätter sig kvinnliga kollegor. Kanske är det så man talar i vissa kristna sammanhang. Men ändå är det intressant att män visar upp sina känslor som argument när de befinner sig i underläge. Är det för att visa att de inte är några okänsliga kvinnohatare? Är det för att mäns känslor är mer objektiva och sakliga än kvinnors känslor? Eller är det den sista desperata försvarslinjen att visa upp sin sårbarhet? Jag vet inte. Men som sagt skulle inte kvinnors känsloutspel fungera på samma sätt.

Jag tycker att biskop Stephen borde få ha sina tårar i fred. Alla har rätt att gråta, både män och kvinnor. Men tårarna har aldrig något argumentativt värde.

Att läsa över axeln

Nu har det tydligen blivit ett bibeltema här på senapochfikon-bloggen. Den första punkten i mitt bibelhermeneutiska manifest var Att läsa som det står. Som bibelläsare ska man vara ärlig. Inte lägga till rätta, utan låta motsägelser och logiska luckor och motbjudande utsagor stå precis som de står.

Den andra punkten är Att läsa över axeln. Bibeln är inte skriven till oss. Ibland finns det en tydlig adressat, som i de flesta av paulusbreven. Ofta är adressaten mera diffus. Men ingen av Bibelns författare kunde ana att skrifterna skulle läsas av oss så långt senare. För att kunna förstå vad Bibelns böcker betyder måste vi alltså sätta oss in i de kulturella sammanhang de blev skrivna för. Vi läser över axeln på de ursprungliga adressaterna.

Bibeln är alltså inte Guds ord till oss. Överhuvudtaget är det lite problematiskt att kalla Bibeln för Guds ord. För i Bibeln syftar Guds ord antingen på skaparordet eller profetordet, eller på Kristus själv. Aldrig på en bok. Men om man vill använda bilden av Bibeln som ett tilltal från Gud, så är det tilltalet riktat till de ursprungliga adressaterna. Över deras axel kan vi läsa vad som var Guds ord till dem i deras situation, för att få hjälp att uppfatta vad som är Guds ord till oss, i vår situation.

En konsekvens av det här synsättet är att det blir helt meningslöst att försöka slå andra i huvudet med bibelord. Bibeln har ingen entydig och allmängiltig betydelse för alla människor i alla tider. Därför kan ingen tala om för mig vad "Bibeln säger" som jag måste böja mig för. Bibelns betydelse för mig måste jag söka själv. Självklart i dialog med andra. Men inte under någon annans auktoritet.

Mission Accomplished

Det första uppdraget människorna får av Gud i Bibeln, i den första skapelseberättelsen, lyder så här: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er." Man kan väl säga att det uppdraget är slutfört. Jorden är uppfylld och behärskad av människan. Det är dags att gå vidare till nästa uppdrag.

I den andra skapelseberättelsen i Bibeln sätts människan i Edens trädgård för "att bruka och vårda den". Bruka och vårda. Där har vi en del kvar att göra.

Från vårt perspektiv, då jorden hotas av ekologisk kollaps, kan dessa uppdrag ses som två olika paradigm. Ett tillväxtparadigm och ett hållbarhetsparadigm. Det är dags att vända blad i Bibeln och gå från tillväxt till hållbarhet. Vi behöver en ny global etik som inte bara har människans behov i centrum. Hela ekosfären måste respekteras för att människan ska kunna fortsätta leva. Vi har framgångsrikt gjort oss till jordens herrar. Nu måste vi bli trädgårdsmästare i stället.

Att läsa som det står

Ofta kan man höra att kreationismen bygger på en "bokstavs-trogen" läsning av Bibelns skapelseberättelse. Men så är det ju inte. Om man noggrannt läser de första kapitlen i Bibeln ser man att det inte är en skapelseberättelse utan två (skarven går i 1 Mos 2:4). Och dessa motsäger varandra på en del punkter. Till exempel står det i kapitel ett att djuren skapades först och sedan människan, som skapelsens krona. Men i kapitel två skapas människan först och sedan djuren, för att hålla Adam sällskap i lustgården.

Om man läser som det står går det alltså inte att göra Första Mosebok till en kronologisk beskrivning av världens skapelse. Man måste bortförklara eller bortse från motsägelserna i Bibeln för att kunna förena kreationism och kristendom. Och då är man förstås inte bokstavstrogen. Det man är trogen mot är snarare sitt eget teologiska system, som bygger på en viss tolkning av Bibeln. Till detta system hör i allmänhet dogmen om Bibelns ofelbarhet. Men detta är inte en bibliskt grundad lära utan snarare ett sätt att ge sin egen tolkning av Bibeln absolut legitimitet. För om jag påstår att Bibeln är ofelbar, smittar denna ofelbarhet av sig på allt jag påstår att Bibeln påstår.

Fundamentalistisk kristendom är alltså oförenlig med bokstavstrogen bibelläsning. Jag är förvisso inte fundamentalist. Men jag är bokstavstrogen. När det finns motsägelser mellan Bibelns två inledande skapelseberättelser, låter jag de motsägelserna få finnas. Troligen var motsägelserna uppenbara även för dem som först fogade ihop dessa berättelser. Därmed kan det inte ha varit meningen att berättelserna skulle läsas som kronologiska redogörelser. Berättelserna handlar om livets mening, inte om livets tillkomst. När man läser som det står får även motsägelserna en mening. I det här fallet som genremarkör.

Tre saker som är bra med USA

När jag nu talat illa om USA i mitt senaste inlägg får jag kompensera med att säga tre saker som är bra med det stora landet i väster:

1) Människorna. De flesta amerikaner jag träffat har varit öppna, varma och generösa människor.

2) Ziplock. Återförslutningsbara plastpåsar gör livet mycket enklare.

3) WBAI. En progressiv radiostation som hjälpte mig att bevara min mentala hälsa när jag bilpendlade i trakten av New York.

Fakta är fegt

En tredjedel av befolkningen i USA tror inte på evolutionen, enligt en artikel i DN. Nå, det kan säkert bero på hur man ställer frågan. Men det är hur som helst en alarmerande siffra. Inte för att det i sig är så viktigt vad vi tror om livets uppkomst för länge sedan. Men kreationismen är ett symptom på en utbredd farsot i USA, nämligen bristande respekt för fakta.

Trots att USA är världsledande inom forskning och vetenskap på de flesta områden, har vetenskapen låg status i det amerikanska samhället. De flesta struntar i vad nördar i vita rockar anser om saker och ting. Min åsikt är lika bra som deras. Vill jag inte tro att vi kommer från aporna, så ska inte mina barn behöva läsa om evolutionen i sina skolböcker. Vill jag inte tro på växthuseffekten, så kan jag fortsätta att köra min stadsjeep och ropa på sänkta bensinskatter.

Det värsta är att även USA:s regering verkar fungera på samma sätt. Fakta har ingen större inverkan på viktiga beslut. Det spelar ingen roll om FN:s vapeninspektörer säger att Irak inte har massförstörelsevapen. För om vi anser att de har massförstörelse-vapen, så har de det och då ska de invaderas. Och om alla kriminologer i världen säger att dödsstraff inte har någon verkan mot grova våldsbrott, så menar vi ändå att dödsstraffet är nödvändigt. Liknande resonemang gäller för tortyr och utomrättsliga fångläger.

Det är beklämmande att se med vilken dårskap världen styrs.