Senapsfrön och fikonspråk

Senapsfrön 2.0

2009-09-29T13:31:00.006+02:00

Den här bloggen upphör, men det blir en uppföljare. Den som vill är välkommen att följa samtalet där.

Tills vidare får den här bloggen ligga kvar. Kommentarsfunktionen går att använda, men man kan inte räkna med några svar.

Tankepaus

2009-06-10T22:49:00.002+02:00

Den här bloggen fyller ett år idag. Det kan få vara ett skäl att ta en paus och fundera över fortsättningen. Kanske fortsätter jag som förut. Kanske blir det i någon annan form. Kanske slutar jag blogga helt och hållet. Kanske vaknar jag i natt med abstinens och raderar det här inlägget och hoppas att ingen märkt något...

Nåväl, tills vidare vill jag tacka alla er som bidragit till bloggen med era kommentarer. Utan er hade nog motivationskrisen kommit mycket tidigare. De som vill får förstås gärna kommentera även det här inlägget och säga vad ni skulle föredra att jag inriktade mig på, ifall jag fortsätter blogga.

Allt gott till er alla,
önskar hapax

Gud finns nog inte

2009-06-08T23:46:00.003+02:00

Hurpass religiös är du? Vet du inte riktigt? Då kan du få svaret på Humanisternas nya sajt. Svara på femton frågor, och bli upplyst om din andliga tillhörighet.

Själv körde jag fast lite på första frågan. Alternativen är A) Gud finns nog inte, och B) Gud finns nog. Känner mig inte riktigt bekväm med något av de svaren. För mig handlar tron på Gud inte om en sannolikhetskalkyl om huruvida objektet "Gud" existerar eller inte. Det skulle vara enklare att svara om frågan handlade om ifall det finns liv på andra planeter eller inte. Eller om vem som sköt Olof Palme. Det kan man ha olika förmodanden om. Men en kristen gudstro är mer ett ställningstagande än ett förmodande. Jag tror på Gud. Och jag bekänner att Jesus är den främsta uppenbarelsen av Gud. Men detta är en helt annan typ av utsaga än att säga att "Gud finns". Gud "finns" inte. Gud ÄR.

Nå, jag kryssade till slut för alternativ B. Och fick som utlåtande: "Du är religiös. Samtidigt tyder dina svar på att du har ett öppet sinne." Tack för det då. För skojs skull prövade jag att göra om testet och kryssa alternativ A på första frågan, och sedan svara precis likadant på de andra frågorna. Då fick jag veta att jag inte är religiös, men att jag sitter fast i en hel del religiösa vanor. Så skulle man också kunna beskriva mig...

En skojig detalj är att när de ska ge exempel på kristendomens kassa kvinnosyn, så hugger de till med ett citat från Syrak 25:24. Vet du inte vad det står där?? Jag får erkänna att jag också blev tvungen att slå upp det. Så här står det: "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi dö." Kanske inte det mest teologiskt generativa bibelcitatet i kristendomens historia...

Två sätt att vara radikal

2009-06-07T23:47:00.005+02:00

Ibland får jag sådan lust att citera mig själv... Och vad har man en blogg till om inte det. Så håll till godo.

Det finns två sätt att vara radikal. Det enkla sättet är att driva drastiska och kategoriska ståndpunkter. Då behöver man inte göra så mycket, och det blir lätt att dela in människor i de som har rätt och de som har fel. Själv har man förstås rätt. Det svåra sättet att vara radikal är att leva ut ett starkt engagemang för sina medmänniskor. Då är det viktigare att göra rätt än att ha rätt.

I evangelierna är det främst fariseerna som tillämpar den enkla formen av radikalitet. Jesus står för den svårare formen. För honom är barmhärtigheten viktigare än lagarna och principerna. Och det är det svåra sättet att vara radikal som Jesus utmanar oss att eftersträva. Vi ska vara barmhärtiga som vår himmelske Fader är barmhärtig. Vi ska försöka göra det rätta för vår medmänniskas skull, inte söka de rätta åsikterna om vad vår medmänniska gör.

Kommentarer

2009-06-06T00:45:00.002+02:00

Det är trevligt att få kommentarer på bloggen. Utan dem skulle det i längden kännas lite knasigt att tänka högt rakt ut i tomma intet. Men vissa kommentarer värmer mer än andra. Den här kom idag till ett gammalt inlägg, men jag bara måste ge andra chansen att läsa den. Jag hoppas det är okey, Johanna.

Johanna sa...
Hej! Små läst lite grann i din blogg och den har gjort mig glad som tvekande ateist (var troende-förnekade Gud- tvivel igen...). De flesta troende jag pratat med har varit så säkra på att Gud finns att de inte ens velat prata om tvivel med mig. Lättare gör det inte att min pojkvän är katolik. Efter att ha läst lite i din blogg inser jag att man kan vara troende men inte måste ta avstånd från det som religionen förbjuder. Jag har försökt pussla ihop hur jag ska kunna vara troende men ändå tycka att bl.a. homosexualitet och abort är okej. Nu vet ju inte jag om DU tycker det är okej, men det jag läst har inte förbjudit, förnekat eller uppmanat till hat gentemot HBT-personer eller abort. Rörig kommentar från mig antar jag, men kort och gott: TACK Hapax!

Sånt värmer. Och så här svarade jag.

Johanna,
Roligt att du har glädje av min blogg. Det finns många olika sätt att vara kristen, och så måste det få lov att vara. Jag hoppas du hittar ett sätt som funkar för dig.

Homosexualitet och abort är två kontroversiella frågor som diskuteras mycket idag, men som det står väldigt lite om i Bibeln. I Svenska kyrkan är den vanligaste ståndpunkten att homosexuella kärleksrelationer är likvärdiga med heterosexuella, och att abort måste vara upp till kvinnans eget val. Så tycker jag också. För mig blir det konsekvensen av tron på en kärleksfull och barmhärtig Gud.

Kristdemokraternas dilemma

2009-06-04T12:43:00.006+02:00

Emanuel Karlsten tecknar KD:s dilemma utifrån den famösa fejk-bloggen Sanningen måste fram. I stort sett är det samma dilemma som alla partier har, att hålla kärnväljarna nöjda samtidigt som man inte ska skrämma bort marginalväljarna.

Men för KD tillkommer dilemmat att vara ett kristet parti utan att vara ett kristet parti. KD:s existensberättigande är att man står för kristna värderingar, och utan den kristna (eller framför allt frikyrkliga) väljarbasen skulle partiet tyna bort. Samtidigt kan man inte framstå som ett religiöst parti, om man vill accepteras som en legitim politisk kraft i samhället och attrahera väljare som inte är aktiva kristna. Det finns alltså en inbyggd spänning mellan "krist" och "demokratisk" i KD. Man måste driva kristen etik och moral utan kristendom.

Vilka är då de kristna värden som KD försvarar? Det är inte alldeles uppenbart. Men de tycks ha mest med sex, familj och alkohol att göra. När KD försöker driva andra frågor blir det ofta halvhjärtat och kortvarigt (någon som minns kravet på sänkt bensinskatt?). Men när det kommer in på sex, familj och alkohol så hettar det till. Det är där KD:s hjärtefrågor finns. Den puritanska frikyrkomoralen, om man så vill.

Men hur förhåller sig KD:s hjärtefrågor till de ställningstaganden som Jesus framhäver i evangelierna? Ja, någon familjekramare är han inte. Sex pratar han inte så mycket om, och när det gäller alkohol framstår han som relativt liberal. Skulle man formulera en politisk agenda utifrån evangelierna skulle den snarare handla om bröd åt de hungriga, hälsa för de sjuka, solidaritet över nationella och religiösa gränser, och konflikthantering utan våld. Alla partier kan nog i princip skriva under på dessa värden (utom kanske SD). Men det är inte alldeles enkelt att se vilket parti som är "kristnast" utifrån dessa kriterier.

Om jag fick råda skulle KD byta namn till Konservativa Partiet eller något liknande. Då skulle det vara tydligare vilken ideologisk grund de har. Dilemmat med att vara kristna utan att vara kristna skulle lösas upp. Och de skulle undvika att bryta mot det andra budet, att missbruka Guds namn, genom att hävda att den egna politiska agendan är den rättmätigt kristna.

Nationaldagen

2009-06-04T11:56:00.004+02:00

Kristna och muslimer firar nationaldagen tillsammans i Rosengård. Jaha. Att kristna och muslimer gör icke-religiösa saker tillsammans är väl måttligt kontroversiellt, och i sig gott och uppbyggligt för samhällsgemenskapen. Men nationaldagen? Finns det något bra sätt att fira den?

När jag var barn firades Svenska Flaggans Dag, som det hette då, med flaggan i topp och hemvärnet i givakt och tal av prästen och psalmsång. Den klassiska alliansen mellan nationen, kyrkan och militären således. Ganska läskigt om man tänker efter. Nationalismen och religionen i förening är historiskt sett en dödlig och inte så särskilt kristlig kombination. Nationalstaten borde inte ha något särskilt värde ur kristen synvinkel. Och absolut inte den barbariska sedvänjan att begå massmord i nationens namn, vare sig man kallar det krig eller försvar.

Om nationaldagen ska firas under anständiga former måste det ske på ett inkluderande, gränsöverskridande och antimilitaristiskt sätt. Kanske då att en moské i Rosengård kan vara den lämpligaste platsen, trots allt.

Evangelisation är så 1900-tal

2009-06-03T10:44:00.003+02:00

Jag tror det är dags att skrota begreppet evangelisation. Eller åtminstone låta det vila tills det kan betyda något annat än det som det oftast gör. För evangelisationen blir i vår tid så lätt inordnad i kommersialismens mönster. Evangeliet blir en produkt som ska marknadsföras och säljas. Och då blir medmänniskan inte längre en medmänniska som ska älskas och tjänas, utan en kund som ska övertygas och manipuleras.

Detta skriver jag utifrån två artiklar i Dagen. En ledare om att "Kyrkan måste blicka utåt" och en intervju med diakonen Annika Spalde som sitter i fängelse för en plogbillsaktion. Ledarskribenten vill att kyrkan ska "göra budskapet relevant för den vanlige svensken", så att dessa vanliga svenskar kan övertygas om att de får ut något av att bli aktiva kristna. Spalde visar i stället på motsatt väg, där hon gjort budskapet relevant för sig själv, utan att fråga sig om det "är värt det".

Jag tror på Spaldes modell. Vi kan inte göra andra människor till lärjungar, bara oss själva. Vi ska sträva efter äkthet, inte efter att vara relevanta i andras ögon. Och framför allt ska vi göra det vi kan för våra medmänniskor och för rättvisa och fred, för människornas egen skull. Inte som en strategi för att kunna evangelisera.

Den viktigaste talangen

2009-06-02T12:04:00.003+02:00

Zlatan är bäst i Italien, och kanske bäst i världen på det han gör. Brottaren Martin Lidberg säger att en del av Zlatans framgång beror på medfödda egenskaper. Men den största och viktigaste talangen är att kunna träna hårt i många år.

Det kan nog tillämpas på lite av varje.

Kyrkans rikedomar

2009-05-30T00:22:00.004+02:00

Från Lunds Domkyrka har det stulits en kräkla av guld och elfenben och smaragder. Ironiskt nog är den ovärderliga biskopsstaven smyckad med bilder av S:t Laurentius, domkyrkans skyddshelgon. Laurentius led martyrdöden efter att han vägrat lämna ut kyrkans rikedomar till kejsaren. I stället delade han ut rikedomarna till de fattiga, och när kejsaren frågade efter värdeföremålen pekade Laurentius på de fattiga och sa: Där är kyrkans rikedomar.

Så stölden av kräklan kan få påminna oss om vad som är kyrkans sanna rikedom. Människorna. Inte guldet och elfenbenet och smaragderna. Må det gå hur som helst med den dyrbara kräklan. Och må varje människa som söker finna ett hem i kyrkan.

Världens första lesbiska biskop?

2009-05-27T13:30:00.004+02:00

Om man ska tro Ulf Ekman, så får Svenska kyrkan med Eva Brunne världens första lesbiska biskop. Kanske är det så. Till skillnad från Ekman tycker jag inte att detta i sig säger så mycket om Brunnes lämplighet som biskop. På sin höjd kan man dra slutsatsen att hon är en modig människa, eftersom hon måste förvänta sig en hel del påhopp med anledning av hennes val av livskamrat.

Ulf Ekman kastar en del sten själv när han säger att valet av Brunne är "djupt tragiskt för Svenska kyrkan" och att det säkert leder till "ett motdrag från himlen" med "en reningseld över oss alla". I kommentarerna till Ekmans blogg späs det på med referenser till Sodom och "den vanhelgande skändligheten". Som om det skulle vara så märkligt att biskop Brunne har en fru. Det har många biskopar haft före henne.

En lite intressantare bibelreferens hittar jag i en annan bloggkommentar, där Andreas H talar om att vara "oskicklig till äktenskap". Formuleringen syftar på Matteus 19:12, i 1917 års översättning. På grekiska står det eunouchoi, eunucker. När lärjungarna klagar över att förbudet mot skilsmässa gör det ofördelaktigt för en man att gifta sig (Matt 19:10), så pekar Jesus på alternativet att "göra sig till eunuck för himmelrikets skull" (Matt 19:12).

Det är oklart vad Jesus menar. I fornkyrkan var det tillräckligt många som tog uttalandet strikt bokstavligt, däribland Origenes, för att kyrkomötet i Nicea skulle ha anledning att ta avstånd från den tolkningen. Enligt beslut i Nicea år 325 får män som kastrerat sig själva inte vigas till präster. Sedan dess har Matt 19:12 oftast tagits som en utsaga om självvalt celibat (vilket satt spår i våra översättningar). Men det är en tolkning som domesticerar jesusordet. Anstöten i att Jesus rekommenderar (de manliga) lärjungarna att göra sig själva till eunucker, försvinner då.

Eunuckerna var antikens transpersoner, föraktade av både judar och greker och romare. Som Jesus påpekar kunde man födas till eunuck eller göras till eunuck. Kastrerade män var oftast slavar. De sågs varken som män eller som kvinnor, utan som något obestämbart däremellan. Självklart kunde de inte ingå äktenskap. Men de sågs inte som asexuella. Tvärtom var schablonen om eunucker att de var liderliga och sexuellt avvikande. Eftersom de inte är några riktiga män, anses de sakna manlig självkontroll och manlig heder. Ett stående tema i berättelser om eunucker är att man måste se upp med dem, för man vet aldrig vilka perversiteter de är kapabla till. De kan tänkas vilja ha sex med både kvinnor och män, på alla möjliga sätt.

Trots detta förakt för eunucker fanns det män som kastrerade sig själva. I vissa orientaliska gudinnekulter bestod prästerskapet av självkastrerade män. Dessa prästeunucker sågs med särskilt förakt av det grekisk-romerska majoritetssamhället. Män som frivilligt och oåterkalleligen avsäger sig sin manlighet, måste vara djupt dekadenta.

Så när Jesus säger till sina lärjungar att de kan göra sig själva till eunucker om det inte passar att gifta sig, är detta något djupt anstötligt som går på tvärs med etablerade normer om manlighet och heder. Jag är inte säker på vad han menade. Men eunuck-utsagan borde vara ett memento vid tolkningen av det Jesus säger om äktenskap och skilsmässa i Matt 19:3-9. Jesus kan inte friktionslöst läsas som en förespråkare för heteronormativitet och traditionella könsroller och familjeideal. En lärjunge kan för himmelrikets skull välja en könsidentitet som majoriteten föraktar och har fördomar om.

Nu kom jag en bra bit ifrån Eva Brunne och Ulf Ekman. Men kanske ändå inte. Den som vill vara en Jesu lärjunge får pröva sig själv när det gäller familjebildning och könsidentitet. Men inte kasta sten på andra. Det är inte omgivningens fördomar som avgör hur en lärjunge bäst tjänar Guds rike.

Tappat brösten?

2009-05-21T16:03:00.003+02:00

Igår meddelade fyraåringen att hans dagisfröken tappat brösten.
- Tappat brösten??
- Ja. Och sedan pratade hon ett annat språk. Så här.
Varpå han härmar med hesa kraxningar.
- Jaha, hade hon tappat rösten?
- Nej! Hon hade tappat brösten!
Och så var den saken färdigdiskuterad.

Senare på kvällen tittar fyraåringen storögt på när mamma tvättar sig över tvättstället.
- Mamma, säger han oroligt. Du kanske tappar dem du också!

Dagens citat

2009-05-18T15:31:00.003+02:00

Ur ett flygblad från Sveriges Nationella Demokratiska Parti:

"EU-läkare som inte få (sic) testas i svenska språket är en fara för svenska patienter."

Borde det inte vara ett minimikrav på nationalistiska pamfletter att man skriver korrekt svenska åtminstone i samma mening som man klagar över invandrares dåliga svenska??

Vad dör vi av?

2009-05-03T23:12:00.002+02:00

De här siffrorna är googlade utan större källkritik, men stämmer troligen på ett ungefär.

Malaria: 1 miljon döda per år.
Tuberkolos: 1,6 miljoner döda per år.
Aids: 3 miljoner döda per år.
Lunginflammation: 1,8 miljoner småbarn (0-5 år) döda per år.
Diarrésjukdomar: 1,6 miljoner småbarn döda per år.
"Välfärdssjukdomar" (relaterade till rökning, dålig kost, brist på motion): 38 miljoner döda per år.
Den s k svininfluensan: 19 döda hittills i år.

Att konstruera kristen tro

2009-04-30T10:58:00.004+02:00

Runar Eldebo har en bra debattartikel i Dagen idag. Läs den. Eldebo ställer upp fyra kriterier som kristendomstolkningar ska bedömas utifrån: Skriften, traditionen, sammanhanget och Andens ledning. De tre första kriterierna är ganska självklara, om än svårdefinierbara. Medan det fjärde kriteriet också är självklart men fullständigt omöjligt att tillämpa på ett systematiskt sätt.

Eldebo får plus av mig för att han framhåller att kristendomar är mänskliga konstruktioner. Det finns ingen objektiv, färdig-uppenbarad kristendom att bara ta emot. Samtidigt kan vi inte konstruera kristendomen hur som helst, om vi vill att andra ska känna igen resultatet som just kristendom.

Jag uppskattar också att Eldebo formulerar sina kriterier ganska öppet, så att det inte blir så lätt att använda dem för att ta avstånd från det ena eller andra som man inte gillar. Det finns förstås många kristendomskonstruktioner som jag ogillar av olika skäl. Men det förefaller mig mera konstruktivt att försöka se vad jag kan lära mig av andra kristendomar, än att definiera ut dem som inte alls kristna. Både påven och Jonas Gardell ryms inom kristenheten, och båda två kan vara värda att lyssna till. För att ta två exempel som Eldebo nämner.

Att manifestera Jesus

2009-04-29T10:28:00.003+02:00

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något", sägs det. Utom mot Jonas Gardell förstås. Någonstans måste gränsen dras.

Nå, det går förstås inte att vara för Jesus utan att vara mot något annat. Då har man urvattnat Jesus fullständigt. Man kan inte bara ropa Herre, Herre, som bekant.

Så om man verkligen ville manifestera Jesus, vad skulle man göra då? Vilket tempel skulle man rensa? Vilka fariseer skulle man konfrontera? Vilka fiender skulle man älska? Vilka tullindrivare och horor skulle man äta med? Förslag mottages tacksamt.

Ironisk poesi

2009-04-28T14:53:00.002+02:00

Poeten Mohamed Omar har nu blivit islamisten Mohamed Omar. På sin blogg markerar han distans till sina kritikerhyllade diktsamlingar, som han nu säger har "en ironisk underton och en drift med det svenska kulturetablissemangets modernistiska, liberala och sekulära fördomar".

Nå, det får vara hur det vill med den saken. Författarintentionen är ju inte avgörande för litteraturens betydelse. Jag tycker fortfarande att hans dikter är riktigt bra, ironiska eller ej. Möjligen kan jag tycka att han ibland låter väldigt mycket som Tomas Tranströmer. Men det är väl mer en komplimang än en komplikation.

En av mina favoriter är dikten Pilgrim ur samlingen Tregångare. Kanske att den antyder något om Omars egen resa, från hyllad poet till bespottad islamist. I så fall kanske man hellre skulle tala om centrallyrik än om ironi.

I den botaniska trädgården
nedanför slottet
finns många träd.
Men i natt
bland dem också en människa.
Han är en pilgrim
men går ingenstans.
Sakta
förvandlas huden till bark
och sakta
närmar han sig sina rötter.
Det är bråttom nu
innan turisterna kommer i gryningen.

För Gud är allas pappa. Eller mamma?

2009-04-27T11:40:00.002+02:00

Vem går du till för att få tröst när du är ledsen? När 6 000 svenska barn svarade på den frågan hamnade mamma på första plats. Pappa hamnade först på femte plats, efter en kompis, någon annan och ingen.

Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.

Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:

Det var jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
(Hosea 11:3-4)

Syndakatalogen lever

2009-04-21T09:04:00.005+02:00

Det finns en frestelse att dra tydliga gränser mellan rättfärdiga och syndare. För då vet man att man står för något. Man har tagit ställning och accepterar inte vad som helst. För inte så länge sedan kunde dans och kortspel och alkohol stå med i syndakatalogen. Ogifta mödrar och sambopar skulle veta att de levde i synd. Idag är det framför allt homosexuella relationer som är stigmatiserande i kristna sammanhang.

Även om man ofta vill betona att den ena "synden" är lika illa som den andra, så blir det i praktiken enklare att dra tydliga gränser när det gäller familjeförhållanden. Det är lättare att avgöra vem som är skild, sambo eller homosexuell, än att dra gränsen för vem som är girig. Var går gränsen för materialism och girighet? Får bankdirektörer vara med i Guds rike? De som äger två stycken skjortor?

Syndakatalogen har förstås bibliska förlagor. Paulus räknar upp en hel del exempel på människor som inte får ärva Guds rike. Bland det mest konkreta är, i Bibel 2000, "män som ligger med män". Så bra, då vet vi. Men det ena av de två orden som översätts så, malakoi, betyder egentligen veklingar. Alltså män som inte lever upp till manlighetsnormen om mod, tuffhet och självkontroll. Det vet vi att det betyder, och så översattes ordet i Gustav Vasas bibel och Karl XII:s bibel. Att det senare har blivit översatt på annat sätt beror inte på nya forskningsrön, utan på att våra kulturella föreställningar har ändrats. Vi har svårare idag än på Karl XII:s tid att se det som rimligt att veklingar inte platsar i Guds rike. Så vad ska det då betyda? Åkeson drar till med "självbefläckare". Sedan har det blivit olika varianter av "män som låter sig brukas till synd mot naturen". Homosexuella, alltså.

Vänder vi oss till evangelierna så framstår viljan att dra tydliga och synbara gränser mellan människor som platsar och dem som inte platsar, som mer fariseernas bollspel än något som Jesus vill kännas vid. Jesus drar också gränser. Men de handlar om medkänsla eller egoism, inte om rent eller orent. Gränsen går i hjärtat, inte i yttre markörer som gör det enkelt att sortera fåren från getterna. Den sorteringen kan bara Gud stå för, och i Jesu liknelser är utfallet i sorteringen alltid överraskande för människorna.

Så låt oss släppa syndakatalogerna, vare sig det handlar om de konservativa listorna eller de liberala varianterna som listar homofober, McDonaldsätare och män som inte tar ut sin föräldraledighet. Syndakatalogerna blir så lätt missbrukade till att bedöma andra i stället för mig själv. Sundare är att fokusera på det vi vill uppnå än på det vi vill brännmärka. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det är en bra lista.

Några frågor om äktenskapsteologi och samkönade äktenskap

2009-04-08T11:57:00.007+02:00

I ett tidigare inlägg kommenterar jag Missionsprovinsens biskopsbrev om samkönade äktenskap. Konversationen mellan mig och Markus (i något avkortad form) får bli ett nytt inlägg, i hopp om att dra in fler i samtalet och sökandet efter bättre argument i äktenskapsdebatten. Först Markus replik, sedan min.

Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...

Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?

Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.

/Markus

Markus,

Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.

Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.

1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.

Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?

2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.

Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?

3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap (Matt 19). Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning inte behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.

Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?

Och så noterar jag att Tony Blair står på min sida i den här diskussionen. Go, Tony!

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

2009-04-07T10:40:00.007+02:00

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.

Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.

Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 1

2009-04-06T22:16:00.005+02:00

Jag hade inte tänkt skriva mer om Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap. Argumentationen är dålig och Missionsprovinsen är ett mycket litet samfund, så brevet är inte värt den uppmärksamheten. Men Wallgren efterlyste lite mer synpunkter, så för hans skull skriver jag några rader.

Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.

Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.

1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.

Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.

Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.

Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.

Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??

Fortsättning följer efter hand.

Bojkotta äktenskapet

2009-04-01T10:11:00.003+02:00

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:

Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!

Hur heretisk är Gardell?

2009-03-30T22:10:00.006+02:00

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

Hädelse?

2009-03-28T00:59:00.006+01:00

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

Ingen kommer till himlen

2009-03-25T13:12:00.003+01:00

Vem kommer till himlen? Så frågar Jonatan och Karin på sina bloggar, apropå ett blogginlägg av Maria, som i sin tur reagerar på Gardell-citaten jag lagt ut på den här bloggen. Så jag fullbordar nu den bloggosfäriska rundgången genom att i all ödmjukhet erbjuda det bibliska svaret på deras fråga: Ingen kommer till himlen. Det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud "bor". Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter "på himmelens skyar". Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till "den tredje himlen", där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma -- på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker "på jorden såsom i himlen". Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från "Vem kommer till himlen?" till "Vem får gå in i Guds rike?". Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: "Vad rör det dig? Du ska följa mig." Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

Kristendom enligt Gardell

2009-03-23T22:15:00.005+01:00

Ett citat till blir det från Jonas Gardells nya bok. Om vad Gardell menar att det handlar om att vara kristen. Inte så dumt uttryckt, tycker jag.

Gud [är] lika lite som på Jesus tid något att tro på eller inte tro på. Gud är något man förnimmer och erfar eller inte.
Gud är inte ett förslag.
Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med.
Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt.
Därför kan du söka Gud i dig själv -- lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, han är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.
Du kan också låta bli att söka Gud. Han upphör därmed inte att finnas.
Till allt det omöjliga Gud kan göra lägger den kristna rörelsen detta: att Gud för två tusen år sedan från döden uppväckte en lärare och helbrägdagörare som avrättats av romarna. Gud lät denne man besegra döden och upphöjde honom till Guds son, och den kristna rörelsen bekänner denne man som likvärdig med Gud. Och denne man sade till oss: Närhelst två eller tre av er samlas i mitt namn är jag mitt ibland er. Jag är med er alla dagar intill tidens ände.
Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska, utan att ha en relation med den uppståndne Jesus så som han lever i var och en av oss, talar till oss och säger: Du är älskad. Du är förlåten. Du är frikänd. Därför skall du älska. Därför skall du förlåta. Därför skall du frikänna. Var fullkomlig liksom Gud är fullkomlig. Imitera Gud!
Vi kan öva oss i att tro, vi kan öva oss i att lyssna efter rösten som viskar våra namn, som lovar att alltid finnas hos oss och aldrig överge oss, vi kan öva oss i att förnimma det gudomliga.
Att öva sig är nödvändigt. Att ta sig den tiden. Övning ger färdighet. Det finns anledningar till att människor i alla kulturer utvecklat metoder och sätt att fokusera och koncentrera sig på anden. Bön, meditation, upprepande av mantra, tystnad -- men också övningar i kärlek och barmhärtighet.
Vi kan växa i anden och Guds ande kan växa i oss.
Om vi tror. Om vi vill. (s 352-353)

Gardell om Gud, Hitler och lillasyster

2009-03-22T22:42:00.004+01:00

Två saker tycker jag gör att Gardells bok Om Jesus ger ett distinkt bidrag till den svenska teologiska debatten. Dels att den kommer att sälja helt andra upplagor än andra Jesus-böcker. Och dels att Gardell så kompromisslöst tolkar Jesus utifrån sin egen upplevelse av utanförskap och sin passion för att alla människor ska mötas med medkänsla. Det är ett medvetet personligt och subjektivt perspektiv på Jesus, som just därför berör på ett annat sätt än mer teoretiska framställningar. Tycker jag.

Nåväl. Här kommer dagens Gardell-citat.

Om vi skulle acceptera tanken på att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar, att han föredrar eller ratar, då accepterar vi att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler och hans dröm om ett tredje rike.
Gud gallrar inte.
För mig är det mycket enkelt: Om min lillasyster som jag innerligt älskar, men som inte tror på Gud, inte skulle få vara med i paradiset, måste jag gå fram till Gud och säga: "Jag vill vara där min syster är!"
Annars vore jag helt förlorad.
Och tänk, jag är övertygad om att Gud skulle svara: "Du har rätt. Kom så går vi dit tillsammans, jag måste dela din systers lidande." (s 146)

Och så påminner Gardell om personer i Bibeln som det står att Gud förkastar. Kain. Ismael. Esau. Saul. Jesus på korset, som ropar "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", och dör i mörkret med ett skrik. Gardell fortsätter:

Så slutar berättelsen om Gud som väljer ut och som ratar, som förbannar och förskjuter. Urskiljandets Gud. Gallrandets Gud.
I en återvändsgränd. I mörkret. I en konflikt utan försoning, utan något glädjebudskap, utan evangelium.
I en långfredag där ingen påskdagmorgon följer.
Jag kan inte se det på något annat sätt än detta: det som gör oss till kristna är hur vi förhåller oss till påskdagens morgon. Uteslut en enda, lämna en enda ute i mörkret, och solen stiger aldrig upp över graven där den som av Gud förskjutits ligger.
Då är graven inte tom.
Då ligger den förbannade kvar, och tillsammans med honom vi alla. (s 150)

Om Jesus

2009-03-21T22:42:00.007+01:00

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

2009-03-17T19:53:00.003+01:00

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.

Svar till en frikyrklig ateist

2009-03-14T18:29:00.006+01:00

Patrik Lindenfors accepterar inte mitt svar på hans fråga. Så här kommenterar Lindenfors:

Hej Hapax, Tack för din kommentar på min artikel. Jag ställde en fråga till Svenska kyrkan om vilken typ av medlemmar de accepterar. Du verkar vilja lösa frågan genom en juridisk lek med ord. Det är dock inget svar, bara en teknikalitet. Jag hoppas på bättre än så av kyrkans företrädare.

Visst leker jag lite med ord när jag påpekar att Lindenfors är kyrkotillhörig, inte medlem. Men det är inte bara en lek med ord. Det finns ju en tanke bakom att de som tillhör Svenska kyrkan kallas just för tillhöriga, inte medlemmar.

Patrik Lindenfors argument, att Svenska kyrkan inte tar sin egen tro på allvar när den accepterar ateistiska medlemmar som han själv, utgår från antagandet att Svenska kyrkan är en ideell förening (eller borde vara det). I ideella föreningar, som politiska partier och frikyrkoförsamlingar, blir man medlem för att man delar föreningens syften. Och om man motverkar föreningens syften kan man bli utesluten.

Men Svenska kyrkan är ingen ideell förening. Svenska kyrkan är en annan typ av organisation som fungerar på ett annat sätt. Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte en föreningskyrka. De historiska folkkyrkorna (vare sig de är katolska, ortodoxa, lutherska, anglikanska eller reformerta) är som organisationer betydligt äldre än den modell för folkrörelsedemokrati som växte fram på 1800-talet. Därför finns det ingen anledning att förvänta sig att folkkyrkorna ska fungera som föreningar.

Att ideella föreningar har uteslutningsparagrafer beror åtminstone delvis på att man vill förhindra illojala medlemmar från att obstruera föreningens verksamhet. I en förening kan en enskild medlem utnyttja föreningsdemokratin till att sätta käppar i hjulet, och en liten grupp av sammansvurna kan kuppa till sig makten över föreningen. Svenska kyrkan har sju miljoner tillhöriga och en struktur som mer påminner om kommuner och landsting än om en förening. Och trosmässig kontinuitet garanteras av att Svenska kyrkan har en bekännelse och av att alla biskopar, präster och diakoner måste vara lojala mot denna bekännelse. Därför är Svenska kyrkan inte så sårbar för obstruktion från illojala kyrkotillhöriga. Patrik Lindenfors otro skadar inte Svenska kyrkans tro.

Patrik Lindenfors är förstås inte den förste som kritiserar Svenska kyrkans accepterande av ogudaktiga "medlemmar". Precis samma kritik har framförts från frikyrkligt håll sedan 1800-talet. Och svaret är detsamma som alltid: Svenska kyrkan drar inga gränser för Guds nåd. Människor kan ta avstånd från kyrkan. Men kyrkan tar inte avstånd från någon människa.

Så svaret på Lindenfors fråga är att Svenska kyrkan av historiska, praktiska och teologiska skäl accepterar alla typer av människor som kyrkotillhöriga. Även sådana typer som Lindenfors. Detta är ett uttryck för Svenska kyrkans tro och identitet. Om Lindenfors kräver av en kyrka att den ska utesluta sådana som han, får han alltså ansöka om medlemskap i en frikyrka i stället.

Svenska kyrkan har inga medlemmar

2009-03-13T21:25:00.004+01:00

Ateisten Patrik Lindenfors undrar hur han som aktivt förnekar och motarbetar den kristna tron kan tillåtas vara medlem i Svenska kyrkan. Men frågan är felställd. För Svenska kyrkan har inga registrerade medlemmar, om man ska vara petig. Patrik Lindenfors är kyrkotillhörig. Det innebär att han står med i Svenska kyrkans adressregister och stödjer Svenska kyrkan med sin kyrkoavgift.

Att vara aktiv med-lem i kyrkan är något annat. Det förutsätter tro och engagemang. Som kyrkotillhörig hör Patrik Lindenfors till dem som Svenska kyrkan kallar till tro. Han är alltid välkommen till kyrkans gemenskap. Han kan bli med-lem när han vill, och tillhörig förblir han tills han själv väljer att begära utträde.

Ingen kyrkotillhörig kan bli utesluten ur Svenska kyrkan. Det innebär inte att Svenska kyrkan inte tar sin tro på allvar, som Lindenfors påstår. Tvärtom är detta ett uttryck för kyrkans tro. Kyrkans uppdrag är att kalla människor till tjänst för Guds rike. Inte att ta avstånd från somliga människor som är särskilt syndiga. Ingen kan bli exkommunicerad. Det är Svenska kyrkans tro att Patrik Lindenfors är skapad till Guds avbild och omsluten av Guds kärlek. Sin egen tro får Lindenfors själv ta ansvar för.

Biskopens dilemma

2009-03-12T10:28:00.005+01:00

En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.

Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).

Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).

Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.

För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.

Profetians gåva

2009-03-10T17:22:00.003+01:00

David Wilkerson har visst kommit med en ny profetia. Ja, ny och ny. Han säger på sin blogg att han har sagt det här i tio år nu. Och nu säger han det alltså igen.

En stor katastrof ska det bli. New York ska brinna, ända till New Jersey. Upplopp och plundring. Massor av städer ska drabbas, både i USA och i andra länder.

Detta är inte första gången Wilkerson profeterar om kommande katastrofer På 1970-talet förutsade han att bilindustrin skulle få problem. Och det händer ju nu, så det gäller att ta hans varningar på allvar.

Så vad säger då den här Gudsmannen att vi ska göra? Ska vi försöka förhindra upplopp och oroligheter? Ska vi be? Ska vi verka för rättfärdighet och försoning? Värna änkan, främlingen och den faderlöse?

Nej. Köp konserver, säger Wilkerson. Alla ska ha förnödenheter för minst trettio dagar.

Ärligt talat, vad är poängen med såna här profetior? Skrämma upp folk och uppmana dem att köpa konserver... Nej, det får vara för min del. Jag letar vidare efter bättre profeter. Och i ett reportage av Maciej Zaremba hittar jag min profet. Så här skriver han alldeles i slutet av artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Det kallar jag för profetians gåva, att i stundens ingivelse kunna förhindra misshandel och upplopp med hjälp av psalmsång. Sådana profetior behöver vi mycket mera av.

Kunglig vigsel eller kyrklig vigsel?

2009-02-25T23:16:00.004+01:00

Visst är det fint att Victoria och Daniel vill gifta sig med varandra. Jag önskar dem all lycka. Men måste det bli kyrkbröllop i Storkyrkan med ärkebiskopen och tusen VIP-gäster och SvT och vigselring i miljonklassen?

En kyrklig vigsel är en kristen gudstjänst. Det är lite problematiskt om en gudstjänst hyllar monarkin mer än Kristus, och obscen rikedom mer än de fattigas salighet. Kanske kan det vara dags för Wejryd att vigselvägra.

Nåväl, jag vill inte hindra någon från att få gifta sig. Victoria och Daniel får gärna vigas i kyrkan på samma villkor som alla andra. I sin församlingskyrka av sin församlingspräst. Och fotografering tar vi efteråt för att inte störa gudstjänsten.

Edit: Jag glömde att de kungliga har egen församling. Hovförsamlingen. Med Slottskyrkan som församlingskyrka och en biskop som överhovpredikant. Jag som hade tänkt mig en enkel ceremoni i Ockelbo kyrka. Nog är det väl ett fossil från stormaktstiden att kyrkan håller kungahuset med egen församling...

Mänsklighetens fiende

2009-02-23T23:18:00.005+01:00

Återigen uppmärksammas antisemitiska budskap i samband med SSPX. Bland annat ska det ha hävdats att "Judarna är mänsklighetens fiende och dagens judar bör hållas ansvariga för Jesus död". Detta är grovt kränkande uttalanden riktade mot en utsatt minoritet. Naturligtvis tar de flesta kristna avstånd från sådan antisemitism i kristendomens namn. Men det kan vara värt att lägga märke till vilka auktoriteter dessa uttalanden ytterst stöder sig på. Dels är det Paulus:

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede." (1 Thess 2:15-16)

Och dels är det Matteus:

När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." (Matt 27:24-25)

Om sådana bibelord läses "bokstavligt" -- det vill säga fullständigt lösryckt och anakronistiskt, som om just dessa ord vore riktade just till oss idag -- kan de lätt användas i antisemitiskt syfte. Lyckligtvis är det ganska få, även bland mer fundamentalistiskt sinnade kristna, som vill läsa dessa bibelord "bokstavligt" (att verkligen läsa bokstavstroget är förstås något annat; då läser man bokstäverna i deras litterära och historiska sammanhang). De tragiska konsekvenserna av den kristna antisemitismen är alltför tydliga och välkända. Därför har kyrkorna omprövat sin syn på judarna. Det anses inte längre förenligt med kristen tro att fördöma judarna som folk.

Jag är optimistisk nog att tro att samma utveckling kan ske vad gäller kyrkornas syn på homosexuella. Frågan är bara hur lång tid det tar. Varken judar eller homosexuella är "mänsklighetens fiende". Och det finns ingen anledning att låta kristendomen vara medmänsklighetens fiende. För att uttrycka sig milt.

Tandlös Jesus?

2009-02-21T00:33:00.004+01:00

Jonas Gardell har dristat sig att ifrågasätta Jesu tandstatus. I sin bok "Om Jesus" påpekar Gardell att Jesus sannolikt inte hade så många tänder kvar när han var i trettioårsåldern. Poängen är att Jesus var fattig. Att han levde ett hårdare och fattigare liv än vi vanligtvis föreställer oss. Så här skriver Gardell i den mening där han nämner Jesu tänder:

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

Det kan väl vara intressant, att Jesus troligen inte var fullt så filmstjärnelik som han brukar framställas. Jesus var den sanna människan och troligen märkt av fattigdom. Men vi har gjort honom till en filmstjärna med perfekt tandrad. Vad säger det om vårt människoideal?

Ännu intressantare är det hur provocerande det här med Jesu tänder kan vara. Ulf Ekman skriver en krönika i Världen Idag där han till och med kallar det för hädelse att ifrågasätta Jesu tänder:

Fjärmar man sig tillräckligt långt från den bibliska beskrivningen kan människor inte bli frälsta. Att framställa Jesus som en tandlös analfabet, att påstå att en romersk soldat troligen är hans pappa och så vidare är inte bara fördomsfullt och okunnigt. Det är klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

I "den bibliska beskrivningen" av Jesus står det inget om tänderna. Så på den punkten är det inte så att Gardell "förändrar Jesus". Det är Ekmans bild av Jesus som förändras. I stället för att ropa hädelse kunde man fråga sig varför man har den bild man har. Det skulle nog vara mera konstruktivt. Och ändrar det vårt sätt att se på Jesus om vi tänker honom som tandlös? Ändrar det vårt sätt att se på den majoritet av jordens befolkning som inte har tillgång till tandvård? Ändrar det vårt sätt att se på oss själva?

Vi kommer säkert att få höra mer om Jesu tänder när Gardells bok kommer ut. Tills dess, läs även på Antigayretorik om kopplingen mellan Ulf Ekman, Jesu tänder och Jonas Gardells livsstil.

Statliga direktiv för barnuppfostran

2009-02-17T21:37:00.004+01:00

Sådärja. Nu har Folkhälsoinstitutet utfärdat en förordning om timeout och ignorering. Det är "förenligt med det sätt att se på barn som finns i Sverige" att en vuxen tar timeout tillsammans med barnet, när så krävs. Alltså att man bryter ett destruktivt beteende hos barnet genom att gå iväg med barnet och göra något annat en stund. T ex läsa en saga. Däremot är det inte okey med skamvrå, timeout-stol eller instängning av barnet så att barnet är ensamt. Det är att kränka ett barn.

Detta lite torra dokument är en seger för alla barn i Sverige, och för sådana som Lars H Gustafsson som kämpat för en human hållning till barn. Läs hans bloggföljetong om timeout! Med Folkhälsoinstitutet i ryggen blir det lite lättare att prata med förskolepersonal om vilka metoder de använder när barnen bär sig illa åt. Supernanny får stanna på den brittiska sidan av Nordsjön.

En ny logga är bara en ny logga

2009-02-12T14:59:00.003+01:00

Kristdemokraterna inom Svenska kyrkan har skaffat en ny logotype för att markera att man är fristående från partiet, rapporterar Dagen. "Vår målsättning är att avskaffa de nuvarande nomineringsgrupperna som utgår från politiska partier", säger Kurt Hedman som är ordförande för Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Den målsättningen sympatiserar jag med. Det hade varit mera ändamålsenligt med nomineringsgrupper som utgår från kyrkliga frågor och skiljelinjer i stället för de allmänpolitiska. Men om Kristdemokrater i Svenska kyrkan menade allvar med sin målsättning kunde de ju gjort lite mer än att bara byta logga. De kunde byta namn, till exempel. Eller ännu hellre upplösa sin nomineringsgrupp, och bilda en ny som inte har några kopplingar alls till partipolitiken. En ny logga är bara en ny logga.

Att tala sanning om Gud

2009-02-11T23:16:00.004+01:00

Två av mina favoritställen i Bibeln handlar om sanningen. Det första är Job 42:7-8. Vid det laget har Job grälat med sina vänner i 35 kapitel. Job hävdar att Gud är grym och orättvis, rent av en brottsling, som låter oskyldiga människor lida. Vännerna försvarar Gud och säger att den som drabbas av olycka måste ha gjort något fel, för Gud är rättvis. Till slut fäller Gud själv avgörandet i debatten: Job har talat sanning om Gud, vännerna har inte talat sanning.

Hur kan Gud ge Job rätt? Ja, Jobs sanning är förstås inte hela sanningen om Gud. Men Job har talat utifrån sin egen erfarenhet, brottats med Gud och krävt Gud på svar. Vännerna däremot behandlar Gud som ett begrepp bland andra i sitt teologiska tankesystem. Gud har låtit Jobs tio barn dö, och vännerna tröstar honom med ett teoretiskt svar på teodicéproblemet. Men det svaret blir för Job en ren förolämpning. Och Gud ställer sig på Jobs sida. Apologeterna har fel. De måste be både Gud och Job om förlåtelse. Gud står på den lidande människans sida, även när hon hädar och rasar mot Gud.

Det andra favoritstället är det dramatiska och ironiska blanksteget i mitten av Joh 18:38. Pilatus har just ställt den retoriska frågan till Jesus, "Vad är sanning?" ...och så länge blanksteget varar, står Pilatus och ser på honom som är Sanningen förkroppsligad. Jesus säger inget. Men läsaren vet att Jesus i sin person utgör svaret på Pilatus fråga. Den kristna trons Sanning kan inte fångas i ord. Sanningen är inkarnerad i kött och blod. Att tro på Sanningen innebär att följa Jesus, inte att ha de rätta formuleringarna.

Därför är jag emot apologetiken som verksamhet. Den kristna tron ska inte försvaras teoretiskt och intellektuellt. För Gud behöver inte försvaras. Och tron förvanskas när den behandlas som en filosofi, med teoretiska svar på alla invändningar. Tron ska inte försvaras. Den ska praktiseras, genom att vi följer Jesus och brottas med Gud i våra liv.

Titta mig i ögonen och säg förlåt

2009-02-11T09:31:00.003+01:00

Mamman råkar knuffa till ett par leksaksbilar som treåringen parkerat i fina rader på golvet. Treåringen säger strängt till mamman: "Titta mig i ögonen och säg förlåt." Den repliken har treåringen lärt sig på dagis. Det kallas empatiträning. När ett barn beter sig illa blir det först timeout, och sedan ska barnet säga förlåt.

Men ett påtvingat förlåt har väl inte så mycket med empati att göra. Det handlar mer om underkastelse än om försoning. En bättre modell för empatiträning hittade jag på en chat där någon bad om råd för hur man ska göra när ett syskon biter ett annat. Så här svarade signaturen MammaHella:

Jag har konsekvent använt ordet Stopp till mina barn när de gjort något som faller utanför ramarna. Jag har aldrig bestraffat barnen, utan bara lugnt påpekat att man får inte prata med händerna på varandra, nästa gång får du göra annorlunda. Sedan har jag tagit det barnet som gjort tokigt i min famn och tillsammans har vi tröstat den som är ledsen, genom att klappa på det onda stället och göra förlåt. Det barn som har gjort tokigt har fått hjälp med att sätta ord och försöka förklara för den som barnet skadat att han/hon inte behöver vara rädd och varför han/hon gjorde så tokigt. Den som blivit skadad har fått sätta ord på den besvikelse och frustration som den upplevt när personen gjorde så mot den. När det barnet inte kunna föra sin talan har jag visat; titta lillebror/lillasyster blev rädd för dig, vill du att hon/han ska vara rädd för dig? Nu måste vi göra det bra igen. Ska du klappa fint på kinden, armen och vart ska mamma trösta?

Barn i den åldern, som din son är, där språket inte ännu är fullt utvecklat, tillhör det ännu det normala att bitas. Att via kroppen försvara sig och sina behov. Försök att inte reagera så mycket på beteendet utan se din lilla pojke som han är och ge honom en extrakram istället. Visa honom, inte med så många ord, utan med handling att man kan göra saker bra igen. Ta honom i famn och se till att han får trösta lillasyskonet om han har bitit det, och förklara att nästa gång skall han göra annorlunda, att han komma till dig om han behöver hjälp att prata med syskonet. Att lillasyskonet inte behöver vara rädd. Efter ett par gånger där han får göra det bra brukar beteendet försvinna.

Biskoparna i "öppen strid"?

2009-02-07T13:38:00.006+01:00

Biskopsdebatten fortsätter. Idag svarar fyra av Svenska kyrkans biskopar på DN Debatt på den debattartikel som nio av deras kollegor hade igår (som jag kommenterar här). De fyra vill att prästerna ska behålla den formella vigselrätten så att människor kan gifta sig "på riktigt" i kyrkan.

Jag tycker inte det spelar så stor roll hur det blir med vigselrätten. Men oavsett vilken linje som "vinner" så tror jag det är sunt att debatten förs offentligt på det här sättet. Så kan fler höra argumenten och delta i debatten. Någon "strid", som DN kallar det, i negativ bemärkelse tycker jag inte det handlar om. Biskoparna är oense, inte osams. Öppen debatt kan bidra till ökad diskussion och reflektion kring vad vi menar att äktenskap och kyrklig välsignelse av kärleksrelationer egentligen är för något. Det är bra.

Som de fyra påpekar så är det en trixigare fråga hur vi i Svenska kyrkan ska förhålla oss till att vi under överskådlig framtid kommer att få leva med olika åsikter om samkönade äktenskap. Detta skulle inte heller behöva vara ett så stort problem om det inte vore för att skyttegravar redan grävts och bannbullor utfärdats. I den debatten finns en bittrare ton med större anspråk på att bara den egna linjen är sant kristen. Där kan man tala om strid. Och riktigt hur man ska hantera den på bästa sätt vet jag inte. Men jag tror att här behövs fördjupat teologiskt arbete snarare än slagord. Ett sådant lite svårare samtal förs inte så lätt i medierna. Vi behöver andra forum för det. Här behövs dialog, inte debatt.

Vettigt utspel i äktenskapsfrågan

2009-02-06T09:44:00.006+01:00

Nio av Svenska kyrkans fjorton biskopar lanserar på DN Debatt ett nytt förslag till äktenskapslagstiftning, som kanske kan vara den enklaste lösningen på en del knutar. Biskoparna föreslår att äktenskapet registreras i samband med hindersprövningen. Därmed behövs ingen delegation av vigselrätten till kyrkliga, borgerliga eller andra religiösa vigselförrättare.

Fördelarna är många. Alla par ingår äktenskap på enklast möjliga sätt, utan åtskillnad mellan samkönade och tvåkönade par. Och alla par kan sedan, om de vill, välja att ha en bröllopsceremoni i en kyrka eller någon annanstans. Problemet med det förslag som nu ligger i riksdagen, att staten delegerar vigselrätt till vigselförrättare som diskriminerar samkönade par, kommer man undan. Och man gör en principiell åtskillnad mellan myndighets-utövning och religiösa (och kvasireligiösa, s k borgerliga) ceremonier. Stat och kyrka skiljs åt på ett sätt som gynnar alla parter.

Tidigare har jag argumenterat mot att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten, av två skäl. Dels för att det riskerar att uppfattas som att man vill slippa viga samkönade par om man avsäger sig vigselrätten just nu när det är den frågan som främst debatteras. Dels för att alla de par som vill ha en kyrklig vigsel får det krångligare om de först måste vigas borgerligt och sedan kyrkligt. Biskoparnas förslag undviker det första problemet genom att det här är staten som ska ta initiativet att sluta delegera vigselrätten till samfunden, samtidigt som biskoparna nogsamt understryker att det är angeläget för kyrkan att stödja trofasta relationer även mellan samkönade par. Svenska kyrkan välsignar partnerskap, och kommer att erbjuda kyrkbröllop för samkönade par som ingått äktenskap. Och det andra problemet undviks genom att äktenskapet ingås genom parternas underskrift, inte genom en borgerlig vigselceremoni.

Man kan lägga märke till att biskoparnas förslag skiljer sig från Kristdemokraternas förslag genom att biskoparna är tydliga med att äktenskapet är ett rättsligt begrepp där alla par ska vara lika inför lagen. Det är inte kyrkorna som äger ordet äktenskap. Och biskoparnas förslag skiljer sig alltså också från EFK:s förslag genom att man är tydlig med att avsikten är att samkönade par inte ska diskrimineras, varken av staten eller av kyrkan.

Däremot löser inte biskoparnas förslag de inomkyrkliga konflikterna i äktenskapsfrågan. Man måste fortfarande fatta beslut om hur bröllopsceremonin för samkönade par ska se ut, och hur man ska hantera att många präster inte kommer att vilja förrätta sådana ceremonier. Och äktenskapsteologin behöver bearbetas och ekumeniska dialoger föras. Men kanske kan allt detta bli något enklare om man inte samtidigt behöver hantera frågan om myndighetsutövning och vigselrätt.

Tänka kritiskt?

2009-01-29T23:39:00.003+01:00

Pröva allt, skriver Paulus. En bekant till mig hade det som favoritbibelord, och lade tonvikten på det andra ordet i satsen. Jag tror att Paulus menade att betona det första ordet. Pröva allt. Det vill säga, tänk kritiskt. Drick inte mjölk hela livet utan tugga själv. Tänk. Kritiskt. Alternativet är att inte tänka alls. Om man inte får tänka kritiskt i kyrkan, så finns det inte plats för vuxna människor.

De intressantaste blogginläggen är förstås de som man inte håller med om. Joel Halldorf har ett mycket intressant inlägg där han argumenterar för att man inte ska tänka kritiskt i kyrkan. Mycket provocerande och mycket intressant. Läs det.

En sak som är bra med Svenska kyrkan är att det ryms mycket (det finns sånt som inte är bra också, men jag föredrar att fokusera på det som är bra). Jag ryms. Och många andra också som är annorlunda än jag. Man får lov att tänka kritiskt. Man får lov att tänka. Och tro, samtidigt. Det är bra.

What if...

2009-01-26T17:01:00.005+01:00

Tänk om Ted Haggard hade fått leva i ett sammanhang där det viktigaste kriteriet på en god kärleksrelation var kärlek, och inte partnerns anatomi. Då hade han sluppit bygga upp en livslögn som deformerade honom själv och skadade hans familj, och som drev honom att kampanja mot homosexuella för att bekämpa sina egna demoner.

Kan våra kyrkor vara sådana miljöer, där kärleksrelationer får handla om kärlek och relation och inte om kompatibla fortplantningsorgan? Där man inte behöver leva en lögn för att leva upp till omgivningens förväntningar? Det måste vara möjligt. För, hur var det nu, störst är kärleken. Inte fortplantnings-organen.

Bloggtips: Lars H Gustafsson

2009-01-24T15:31:00.001+01:00

Ni har väl sett att barnläkaren och humanisten Lars H Gustafsson finns i bloggosfären? Rekommenderas varmt. Senaste inlägget handlar om timeout, den moderna eufemismen för skamvrå.

Lite tips till SSPX och Uppdrag Granskning

2009-01-24T08:47:00.007+01:00

Generöst delar jag med mig av goda råd till både höger och vänster. Först till höger.

Kära avlägsna bröder och systrar i SSPX, när ni dementerar vad som sagts i TV måste dementierna vara tydliga och uppriktiga, annars är det bättre att låta bli. Lama dementier motverkar sitt syfte. Biskop Williamson gjorde mycket tydliga förintelse-förnekande uttalanden i TV-intervjun, men det framgick inte i reportaget hur stort stöd han hade inom SSPX för sina uttalanden. Den frågan besvaras av SSPX företrädare själva. Biskop Fellay klargör att Williamson är "personally responsible for his own private opinions". Dessa åsikter gör Fellay ingen värdering av. Däremot säger han att det är "shameful" av SVT att utnyttja en intervju till att ta upp dessa frågor. Fellays officiella uttalande är alltså att det är skamligt att ställa frågan, men inte skamligt av Williamson att besvara den som han gör.

Även Paul Morgan gör ett officiellt uttalande för SSPX. Där tar han avstånd från rasism och antisemitism, men tar sedan udden av dessa avståndstaganden genom att ursäkta de uttalanden som SSPX företrädare gjorde i SVT. Rimligen måste det vara Williamsons förintelseförnekande som kommenteras så här: "Man kan emellertid inte kalla det antisemitiskt att be för deras [judarnas] omvändelse till den sanna tron, att studera deras senare och tragiska historia, eller att ifrågasätta vissa av deras politiska avsikter." Enligt SSPX är det alltså inte antisemitiskt att påstå att judarna har politiska avsikter med att ljuga om förintelsen och gaskamrarna. Det är mycket klargörande, men kanske inte i den riktning som var avsedd.

Morgan försvarar också de rasistiska uttalandena av rörelsens grundare biskop Lefebvre ("Varje år tar vi emot 500 000 muslimer i Frankrike. Ni kommer att få se vad som händer i moskéerna när en av dem säger 'Döda alla kristna'. När de dödar kristna kommer de till himlen och de tar själen från den de dödat med sig. Varför skulle de då inte?") och den svenske högerextremisten Jonas de Geer ("Jag skäms över mina landsmän som är likgiltiga över att deras söner hunsas och deras döttrar skändas av invandrargäng på våra gator, i våra skolor. Jag skäms över mina folkfränder som kantar gatorna och står och jublar när homofilerna håller sin årliga triumfmarsch genom huvudstaden."). Så här skriver Morgan: "Vissa privatpersoners oro för exempelvis massinvandringens följder i olika delar av världen kan inte på något sätt kallas 'rasistisk' eller 'främlingsfientlig'."

SSPX säger sig alltså ta avstånd från rasism och antisemitism, men gör inte minsta ansats att ta avstånd från de rasistiska och antisemitiska uttalanden som deras företrädare gjorde i Uppdrag Gransknings reportage. Tvärtom legitimeras dessa uttalanden som acceptabla privata åsikter, som inte ska ses som rasistiska eller antisemitiska. Därmed bekräftar SSPX bilden av sig själva som ett sammanhang där högerextremistiska åsikter accepteras.

Och så några råd till vänster, till Uppdrag Granskning.

Det var intressant att få höra lite mer om SSPX och deras kopplingar till högerextremism. Men SSPX är ett marginal-fenomen i Sverige och i sig ganska harmlöst. Kopplingen till Svenska kyrkan var svag, minst sagt. Däremot missade Uppdrag Granskning helt att SSPX kan vara på väg att återförenas med Rom. Det kunde varit mera relevant med ett grävande reportage om i vilken mån SSPX och deras högerextrema tendenser har stöd inom den etablerade katolska kyrkan i Sverige. I stället tog Uppdrag Granskning bara biskop Arborelius ord på att den katolska kyrkan inte har något med SSPX att göra.

Ännu mer intressant vore att få se ett reportage om de eventuella kopplingarna mellan kristet och högerextremt homomotstånd. Där finns nog en del att gräva i.

Önska Jerusalem fred

2009-01-16T22:40:00.008+01:00

Kanske är det känslorna av hopplöshet och hjälplöshet inför kriget i Gaza som får så många även i vårt land att passionerat ta ställning för någondera sidan. Om man säger ifrån på skarpen och fördömer den skyldiga parten, så har man åtminstone gjort något. Men att välja sida och peka ut syndabockar kommer inte att lösa konflikten. Föreställningen att den ena sidan har rätt och den andra fel är en del av själva problemet, inte en del av lösningen. Till och med uppdelningen i två sidor är en del av problemet. Det är den uppdelningen som legitimerar att människor hatas och förtrycks och dödas, bara för att de tillhör fel folk. Men det finns inte rätt folk och fel folk. Bara människor som är som folk är mest.

Det är förstås väldigt lite vi kan göra åt situationen. Men vi kan i alla fall försöka vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Vi kan vägra ta ställning för en sida mot en annan. Vi kan ta avstånd från allt våld och dödande, oberoende av vem som skjuter på vem. Vi kan ha medkänsla med alla människor som drabbas, och kräva att allas rätt till ett drägligt liv ska respekteras. För konflikten kan inte lösas med att ena sidan vinner. Den enda lösningen är fred och rättvisa för alla.

Läs mer: Broderskap förespråkar dialog med alla parter. Samtalsterapi mot våldet.

Uppdatering 2009-01-19. Nu ser jag att Håkan Arenius skrivit en krönika på samma tema som denna, fast bättre. Läs den!

Homosexualitet i antiken? Del 4. Caragounis utlåtande

2009-01-13T21:34:00.006+01:00

Min samtalspartner Daniel har talat med Chrys Caragounis, och från honom fått följande kommentar till min kritik av hans bok (kommentaren är alltså ställd till Daniel, inte till mig).

Vad gäller din fråga, är det omöjligt för mig att säga något meningsfullt över din väns avvisande av min bok. Han tycks vara en av de som inte bryr sig om beviset utan gläds av sådana som säger det han vill höra. Dessutom, verkar han vara ganska okunning om bevismaterialet och forskningens karaktär. Det är uppenbart att han inte kan utvärdera beviset. Min bok visar den möda jag har lagt ner i arbetet för att inte påstå något som inte bärs up av det antika bevismaterialet. Om han struntar i sådan bevisning och i stället har sin lust i vad hans medtänkande säger, det är hans problem. Jag har lagt fram på ett kortfattat sätt den antika situationen med dess bevisning, såsom den framkommer ur de olika källorna. Att det skulle finnas några som inte ville acceptera fakta har alltid varit klart för mig. Det är ju ingen som är så blind som den som inte vill se!

Det finns förstås ingen anledning för Caragounis att gå i svaromål mot mig. Men jag tycker det är synd att han markerar att han inte heller vill stå i dialog med antikhistoriska sexualitetsforskare (mina "medtänkande"). Jag är ju långt ifrån ensam om att läsa t ex Aristoteles på ett annat sätt än Caragounis. Och såpass mycket förstår jag om forskning, att den alltid bedrivs i dialog med andra forskare. Man kan inte bedriva vetenskap utan kritik och självkritik. Det finns ingen som är kapabel att i ensamt majestät utforska alla källor och klargöra alla fakta.

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

2009-01-12T22:36:00.003+01:00

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.

Homosexualitet i antiken? Del 2. En fråga

2009-01-12T09:18:00.004+01:00

Det finns förstås de som menar att jag har fel både om hur människans sexualitet uppfattades i antiken, om hur Paulus ska tolkas och om hur professor Caragounis skrifter i dessa frågor ska bedömas (se föregående blogginlägg). Daniel Norburg riktar följande fråga till mig, som jag kommenterar kortfattat i det här inlägget men besvarar först i nästa inlägg:

hapax, okej jag hoppar nu över till din blogg, har nu läst igenom Professor Chrys C Caragounis reviderade upplaga på engelska (2007) kallad Homoeroticism. Den finns här, och visar tydligt att du inte är hederlig i ditt resonemang. (Läs den alla ni här på bloggen och döm själva!) Chrys visar tydligt att även om ordet homosexualitet är ett nytt ord så ordnade Aristoteles flera hundra år innan Kristus (384-322 f kr) in sex med samma kön på detta sätt:

“These practices are in some cases owing to natural disposition, and in others to habit, as with those who have been abused from childhood.Recognizing that mere
disposition in itself is not reprehensible, Aristoteles goes on to say that In those cases where nature is responsible, no one should call such persons unrestrained.He makes, however, a clear distinction between having a natural disposition and not yielding to it …(i.e.) having the desire to practise unnatural intercourse with males and refraining from it and having a natural disposition and yielding to it. It is the latter behaviour that is condemned.”(sida 49)

Var och en kan läsa Chrys bok och förstå att de som hävdar att homosexualitet “by Natural Disposition” eller “as a Stable Relationship Between Consenting Adults” inte var känt när NT skrevs INTE är ärliga. Så länge du inte kan säga vem du är så litar jag mer på en professor i NT exegetik, (erkänd forskare i grekiska och på antiken och dess litteratur) än dig!

Du svarade inte på min fråga om du kan visa på någon erkänd kyrkofamilj som inte fördömde sex och samlevnad mellan samma kön mellan år 33 och år 1800, då du påstår att kyrkorna inte sa något alls om homosex….
Vänligen/Daniel

Några korta kommentarer till Daniels fråga:
1) Du säger att jag inte är hederlig. Är inte det att ta i? Jag kan ha fel. Men jag gör så gott jag kan och argumenterar med ärligt uppsåt. Det utgår jag från att både du och Caragounis också gör.
2) Argument är viktigare än titlar. Allt blir inte god vetenskap bara för att det skrivs av en professor. Jag begär inte att någon ska lita på mig för mina titlars skull. Vill man samtala och diskutera med mig här på bloggen får man stå ut med att de enda titlar jag gör anspråk på här är bloggare och småbarnspappa.
3) I nästa inlägg ska jag besvara din huvudfråga, den om Caragounis läsning av Aristoteles. Den andra, kyrkohistoriska, frågan skulle kunna föra hur långt som helst även den. Men bara väldigt kort: Jag känner inte till någon kyrka som sanktionerat samkönade sexella relationer förrän nu i modern tid. Men jag känner inte heller till att man tagit kategoriskt avstånd från alla tänkbara former av samkönade sexuella relationer, inklusive äktenskap mellan människor av samma kön. Även detta är nog en modern företeelse. Men kyrkohistorien rymmer förstås mycket mer än jag känner till.

Nu ska jag ta och titta på den nya reviderade engelska utgåvan av Caragounis skrift som jag inte sett tidigare. Kan han ha modifierat och förfinat sin argumentation så att jag nu tvingas ge honom rätt? (*trumvirvel*) To be continued...

Homosexualitet i antiken? Del 1. Min position

2009-01-12T08:39:00.005+01:00

På en annan blogg har jag diskuterat om det går att tala om homosexualitet i antiken. Min uppfattning är att antikens människor såg ganska annorlunda på människans sexualitet jämfört med vad vi gör idag, och att vi därför missförstår antika texter om vi tolkar dem utifrån våra begrepp, som t ex homo- och heterosexualitet. Det är förstås inte jag som hittat på detta, utan det har vuxit fram som en vedertagen ståndpunkt bland antikhistoriker de senaste tjugo åren. Och anledningen till att detta inte bara är en teoretisk fråga är att Paulus är en antik människa. Frågan är om han uttalar sig om det vi kallar för homosexualitet, eller om han talar om något annat i de där texterna som brukar åberopas mot kyrklig välsignelse av samkönade relationer.

Nu har den här diskussionen spillt över till min blogg genom att en broder ställt mig en fråga som jag ska försöka svara på i ett inlägg strax. Men först vill jag för eventuella andra intresserade ge en liten sammanfattning av min position, eftersom den kanske är mera komplicerad än positionen att Paulus och antikens människor tänkte som vi om människans sexualitet. Jag saxar lite ur mina inlägg i diskussionen på Stefan Swärds blogg (den som vill läsa hela tråden med alla kommentarer kan klicka här).

hapax skrev:
[Professor Chrys Caragounis och en del andra exegeter] är belästa på antik litteratur, men tar inte hänsyn till antikhistorisk forskning om de kulturella koder och föreställningar som fanns i antiken vad gäller sexuella relationer. Därför blir deras läsning av antika texter anakronistisk.

Ett exempel på en grundläggande skillnad mellan antik och modern syn på sexuella relationer är att vi idag har ett ideal om jämlikhet i kärleksrelationer, medan man i antiken förutsatte att sexuella relationer alltid var hierarkiska. För fria män ansågs det naturligt att vara sexuellt “på topp” både i relation till kvinnor och till pojkar och ofria män, som t ex slavar och prostituerade. Och för kvinnor var det naturligt att sexuellt underordna sig sin man. För män ansågs det förnedrande att bli sexuellt dominerade, vare sig av män eller kvinnor eller ens sin egen hustru. Därför användes den typen av rykten och antydningar ofta när man ville ifrågasätta mäns anseende och karaktär.

För Paulus, och Rom 1:26-27 m fl ställen, innebär detta att han ska läsas utifrån sin samtids kulturella koder om vi ska ta honom på allvar, inte utifrån våra kulturellla föreställningar. Detta är lika självklart när det handlar om sexualitet som när det handlar om samhällsordning eller försoningslära. Då handlar inte Rom 1 om våra kategorier hetero- och homosexualitet, utan om att kvinnorna beter sig okvinnligt och männen omanligt. Observera att det inte sägs att de beter sig syndigt, utan att de som straff för sin gudsfrånvändhet beter sig förnedrande. Det som är uppenbart förnedrande i en antik kontext är att männen blir sexuellt dominerade av kvinnor eller av andra män. Troligen är det därför detta som Paulus syftar på.

Det går naturligtvis att dra olika slutsatser utifrån detta om hur vi idag ska se på trogna och jämlika förhållanden mellan människor av samma kön. Men vi kan inte säga att Paulus på ett enkelt och uppenbart sätt fastslagit detta en gång för alla. Vi har ett teologiskt arbete att utföra.

-----

Suetonius 6.28-29 är en bra illustration till vad Paulus kan ha haft i åtanke i Rom 1. Suetonius ger oss hela listan över Neros sexuella perversioner, i stigande skala:

Han begick övergrepp mot fria pojkar, vanhedrade gifta kvinnor, våldtog en vestal (alltså en jungfrulig prästinna), försökte gifta sig lagligt med en kvinna som var född slav, gjorde en pojke till “kvinna” genom att kastrera honom och behandlade honom sedan som sin fru, gjorde närmanden mot sin egen mor, klädde ut sig i ett djurskinn och attackerade fastbundna kvinnors och mäns genitalier, och slutligen klädde han ut sig till kvinna och “gifte sig” med en man.

Nero förnedrade alltså både andras kroppar och sin egen kropp på alla tänkbara sätt, enligt Suetonius, och kronan på verket är att han fullt ut beter sig som en kvinna med klädsel och sexuell underkastelse och allt. Ska vi förstå vad Paulus talar om ska vi alltså snarare tänka på Suetonius berättelse om Nero än på nutida relationer mellan människor av samma kön.

-----

Ibland åberopas de här två “bröllopen” som Nero arrangerade med manliga partners som bevis för att det fanns samkönade äktenskap i antiken. Men Suetonius poäng är dels att detta är spektakel som visar på Neros unika dekadens, och dels att det handlade om män som gjordes om till kvinnor [för att kunna stå brud] — först den stackars pojken som kastrerades, sedan Nero som själv rollspelade en kvinna. Inga samkönade äktenskap i vår bemärkelse, således.

-----

Berättelserna om Nero [...] ger alltså inget stöd för att Paulus skulle ha varit bekant med äktenskapsliknande samkönade relationer [...]. Tvärtom bekräftar de att den gängse bilden av samkönade relationer var promiskuösa och exploaterande relationer som välbeställda män hade med pojkar vid sidan av sina hustrur och älskarinnor. Så det Paulus tar avstånd från är otrohet, promiskuitet och övergrepp, oavsett om det sker med kvinnor eller med män.

-----

Per Landgren skrev:
Den gode “hapax” blandar ihop term och begrepp, vilket försvårar argumentering i sak. Förhållandet att termen eller bokstavskombinationen “homosexualitet” är “ny” betyder inget vad gäller ålder för eller datering av det begreppsliga innehållet. “Homosexualitet”, som dessutom är en sammanblandning av ett grekiskt led och ett latinskt, kan knappast vara annat än “ny”, vilket då inte säger något alls om själva begreppet, dvs. vad termen står för och betyder. Det, käre hapax, är elementär logik och faktiskt en förutsättning för att kunna föra en diskussion framåt över huvud taget.

hapax skrev:
Per Landgren. Nej, jag blandar inte ihop term och begrepp. Både ordet homosexualitet och begreppet homosexualitet är moderna företeelser. Begreppet homosexualitet existerade inte i antiken, och därför finns det inte heller något ord på vare sig grekiska eller latin som betyder homosexualitet. Det är just detta som är min poäng, att greker och romare och antika judar tänkte annorlunda än vi om människans sexualitet, och att vi därför lätt misstolkar dem när vi utgår från våra begrepp i stället för deras. För att förstå dem rätt måste vi sätta oss in i deras sätt att tänka. Sådant som vi skulle sortera in under rubriken homosexualitet sorterade de begreppsmässigt på andra sätt. Sexuella handlingar mellan människor av samma kön fanns förstås, men dessa utgjorde ingen egen kategori utan sorterades in i olika begreppsliga fack. Tack för att du gav mig anledning att förtydliga detta.

En annan fråga är om saken som vårt begrepp homosexualitet refererar till fanns i antiken. Alltså om det fanns människor i antiken som emotionellt och sexuellt drogs bara till personer av sitt eget kön. Det är omstritt, och har att göra med i vilken utsträckning vår sexualitet är biologiskt bestämd och i vilken mån den är socialt konstruerad. Men det är som sagt en annan fråga. Om det fanns människor som var homosexuella i vår betydelse, så saknade de både ord och begrepp för att tänka på sig själva som just homosexuella.

Vad är Jesus mot?

2009-01-10T14:59:00.006+01:00

Domprost Åke Bonnier har sett sig tvungen att hoppa av ledningsgruppen för den ekumeniska Jesusmanifestationen. Officiellt är manifestationens syfte bara positivt, att vara för Jesus. Men som jag skrivit om tidigare, har det också funnits andra agendor.

Kritiken mot Bonnier har främst handlat om tre saker. Hans stöd för konstutställningen Uppenbar(a)t, hans stöd för HBT-rörelsen och samkönade äktenskap, samt hans hållning att även andra religioner kan rymma sanningar om Gud. I en kommentar på sin blogg bekräftar Bonnier att Stanley Sjöberg skrivit till honom att drivkraften bakom Jesusmanifestationen var att "manifestera Jesus gentemot utställningen Uppenbar(a)t och bildvisningen Ecce Homo samt att frondera mot muslimerna".

Säkert är det många som är uppriktigt besvikna över att Bonnier lämnat ledningsgruppen. Men tillräckligt många har tillräckligt starkt drivit att Bonnier ska bort. Därmed är det svårt att undgå slusatsen att Jesusmanifestationen nu i praktiken också är en manifestation mot dekadent konst, homosexuella och muslimer. Min tröst i sammanhanget är att Jesusmanifestationen i och med dessa ställningstaganden också är mot Svenska kyrkan.

Alla manifestationer för något riktar sig förstås samtidigt mot något annat. Det är ofrånkomligt. Men att vara för Jesus skulle kunna ge helt andra konsekvenser än de som dras av Stanley Sjöberg och Jesusmanifestationen. Att vara för Jesus skulle kunna betyda att vara mot våld och vapenmakt, mot exploatering och förtryck av andra människor, mot rädsla och uppgivenhet, och mot att stämpla andra människor som syndare för att de inte är som vi. Till exempel.

De som är kvar i ledningsgruppen har nu möjlighet att förtydliga vad Jesusmanifestationen står för. Jag hoppas de gör något bra av den möjligheten.

Berättelsen om Kaspar stjärntydare, fritt efter Matt 2:12b

2009-01-07T00:37:00.009+01:00

De tog en annan väg hem till sitt land. En snabbare väg, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga. Men Herodes hästar var snabbare. Och många, många fler. Hjärtat bultade, och Kaspar kände att han svettades, fastän det fortfarande var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då var han förväntansfull. Nu hade deras expedition blivit ett fiasko.

Det var Kaspars farbror, Darius, som är kunglig stjärnskådare vid hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men ganska självklar, att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans märkvärdige nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida. Med stöd av Parterriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna. Så skulle Herodes son kunna ärva ett självständigt rike. Och parterna skulle kunna lägga beslag på de romerska provinserna i Syrien och Armenien. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar och några till valdes ut för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men Kaspar blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa farbror Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Barnen kommer att sjunga sånger om er. Och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler. Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det ändå inte. Men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens hos kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. I stället gick hans paranoia igång för fullt, och han ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bege sig till den lilla byn Betlehem. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet. Men ändå gjorde den det. Stjärnan pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Det fanns förstås inget kungabarn där. Bara en liten pojke klädd i trasor, en liten parvel som just lärt sig gå. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det? Kaspar kom till att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon. Men innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren. En enkel snickare. För tusen år sedan hade en av hans förfäder varit kung i Judeen, påstod han. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det något särskilt med den där familjen ändå. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt. Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som farbror Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parternas kung Phraates var son till Shamash, solguden.

Men om den där fattiga pojkstackaren var en kung, då kunde ju precis vem som helst vara en kung. Ska man buga för varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Den tanken ville inte riktigt lämna Kaspar i fred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv. Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga farbror Darius om det här. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Målet är att komma hem. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och ärligt talat, om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. Det var spännande att vara kunglig agent. Men det var en lek med människors liv. Både Phraates och Herodes var beredda att döda hur många som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Nej, fick han välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inuti när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Och hur han skrattat åt besökarnas lustiga hattar. En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. En kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor, även om de är främlingar. Kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Nu kände han sig förväntansfull igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.

Våldsspiral utan slut

2009-01-03T18:07:00.006+01:00

Det är mycket jag inte förstår med våldsspiralen i Gaza. Som vad Hamas och Israels regering tror att de kan åstadkomma med bomber och raketer. Om Palestina-konflikten hade gått att lösa med vapenmakt så hade den varit löst för länge sedan. Våld och vedergällning har prövats förr, om man säger så. Så vad gör man om det inte funkar? Mer av samma, verkar vara det enda möjliga svaret.

Och nu har israeliska plan släppt ner flygblad där invånarna i Gaza uppmanas att lämna sina hem. En och en halv miljon människor på en liten landremsa med stängda gränser. Vart ska de ta vägen? Hur är det tänkt? Vill man bara skapa mera kaos och panik? Och konflikterna kring Gaza har sin grund i att de flesta invånarna där är flyktingar eller ättlingar till flyktingar. Att de drivs på flykt igen är kanske logiskt inom den här konfliktens tragiska dynamik. Men det kommer inte att lösa någonting.

Påven och Jesus om transpersoner

2008-12-26T21:03:00.002+01:00

Det har rått en viss förvirring om vad påven egentligen sa om homosexuella och transpersoner i sitt jultal till kardinalerna. Nu finns talet publicerat på engelska, så den som vill kan kolla upp saken själv (hela talet finns här, det relevanta stycket här). Kontentan av det hela är att påven menar att människan är skapad till man och kvinna, och att alla försök att ändra på den ordningen är uppror mot Gud. Läsaren får själv fylla i vad han kan mena mellan raderna. Några av raderna lyder så här:

It is not outdated metaphysics when the Church speaks of the nature of the human being as man and woman, and asks that this natural order be respected.This has to do with faith in the Creator and listening to the language of creation, which, if disregarded, would be man’s self-destruction and therefore a destruction of God’s work itself. That which has come to be expressed and understood with the term "gender" effectively results in man’s self-emancipation from Creation (nature) and from the Creator.

Detta kan man jämföra med vad Jesus sa om sin tids transpersoner:

Det finns sådana som är eunucker av födseln och sådana som av människor har gjorts till eunucker och sådana som själva gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta. (Matt 19:12)

Eunuckerna var antikens transpersoner, ett föraktat tredje kön av män som inte var riktiga män. Dessa tar Jesus som en förebild för lärjungarna. Jesus är alltså dels medveten om att det inte finns någon absolut könsdikotomi i naturen och skapelsen. Det finns de som faller mellan kategorierna man och kvinna. Och dels fördömer han inte dessa personer som avvikare, utan framhåller att det i deras erfarenhet finns något att ta till sig och lära sig av. På det hela taget framstår Jesus som modernare än sin sentida ställföreträdare i Rom när det gäller både genusfrågor och medkänsla.

Aladdin ej välkommen i Arabien

2008-12-18T18:53:00.003+01:00

Christian "Chippen" Wilhelmsson, svensk landslagsman i fotboll, och hans flickvän Oksana Andersson stoppades i säkerhets-kontrollen vid inresan till Saudi-Arabien. Orsak? Två chokladkartonger av märket Aladdin. Körsbär i likör äga ej tillträde till den islamiska staten. Chippen ska enligt uppgift misströsta över hur det ska gå att fira jul utan Aladdin. Medan Oksana mest är lättad över att konsekvenserna inte blev värre än att kartongerna förverkades.

Det finns något ironiskt i att vår svenska folkhemska choklad med det exotiserande namnet Aladdin inte släpps in i Aladdins arabiska hemmiljö. Kanske är konfektens namn ett exempel på orientalism. Begrunda det nästa gång du smaskar på likörtryffeln eller romrussinen. Men även i den ursprungliga arabiska Aladdin-sagan finns ett moment av orientalism. Berättelsen är nämligen förlagd till Kina. Alla har vi våra exotiska fantasier om österns länder...

Betlehemsstjärnan identifierad?

2008-12-15T17:23:00.002+01:00

Varje år vid den här tiden brukar det komma notiser om att någon astronom räknat ut vilket himlafenomen som gett upphov till berättelsen om stjärnan som de vise männen följde till den nyfödde Jesus i Betlehem. I år är det en australiensare vid namn Dave Reneke som löst gåtan. En konjunktion mellan Venus och Jupiter ska ha gett ett starkt sken exakt den 17 juni år 2 f Kr. Vilket då skulle göra Jesus till sommarbarn, med samma födelsedag som min lillebror.

Dagen har en notis om detta som framhäver att Reneke menar att hans tes inte motsäger Bibeln utan snarare styrker Matteus berättelse om stjärnan. Fast både Dagen och Reneke avstår från att påpeka att kung Herodes, som har en framträdande roll i Matteus 2, ska ha dött år 4 f Kr. Alltså två år före Renekes datum. Därmed kan förstås inte både Matteus och Reneke ha rätt om dateringen av Jesu födelse (sorry, brorsan).

Nu är väl inte detta ett så stort problem för Matteus trovärdighet. Det finns ju gott om andra förslag till identifieringar av den ljusstarka stjärnan. Mera besvärande för dem som vill göra historiska dateringar utifrån Matteus är att hans berättelse inte låter sig förenas med Lukas berättelse om Jesu födelse. Matteus och Lukas är överens om att Jesus föddes i Betlehem, för så borde det vara med Messias. Men de ger helt olika förklaringar till hur det kommer sig att han föddes i Betlehem fast han växte upp i Nasaret. Lukas förklaring är att skattskrivningen (som torde ha ägt rum år 6 e Kr, alltså nio år efter Herodes död) tvingade Josef och Maria att bege sig från Nasaret till Betlehem. När skattskrivning och födelse var överstökade begav de sig hem igen. Matteus utgår i stället från att Josef och Maria var bosatta i Betlehem, men att hotet från kung Herodes tvingade dem att fly, och sedan vågade de inte återvända hem utan bosatte sig i Nasaret i stället.

Så det är en ganska meningslös sysselsättning att försöka finna historiska belägg för dessa berättelser. De är inte historiska i den bemärkelsen att de låter sig begränsas av verifierbara historiska fakta. Deras historiska betydelse ligger på ett helt annat plan.

Dagens jubileumscitat

2008-12-10T21:38:00.001+01:00

"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."

Artikel 1 av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som idag fyller 60 år. Grattis!

Dagens citat

2008-12-05T13:42:00.004+01:00

"Upphittat: Pengar i myntfacket på godisautomaten. Återfås mot beskrivning."

Handskriven lapp på institutionens anslagstavla. Hm. Runda och hårda, räcker det tro?

Krama en muslim

2008-12-01T18:35:00.006+01:00

Så har då antirasister i Lund tagit upp traditionen att slå ner våldet och rasismen med hjälp av flaskor och gatstenar. Håhåjaja. Kunde man inte hellre låta de nationella fira det svenska stormaktsväldets undergång i lugn och ro. Eller så kunde man anordna ett festligt, alternativt firande samma dag. Karl XII:s död markerar ju slutet på ett drygt sekel av ständiga krig. Därefter blev det lugnare och fredligare. Det kunde vara värt att fira. Att kasta gatsten får snarare ses som en hyllning till krigarkungens rationalitet. Det är vi mot dem. Må den starkaste vinna.

Men kravallerna i Lund är ändå en bagatell i jämförelse med vad som just ägt rum i Bombay. Även där kan man önska att de våldsammas rationalitet inte ska få segra. När muslimska terrorister under spektakulära former dödar så många hinduer, kristna och judar som möjligt, så är syftet uppenbarligen att provocera fram en motreaktion. Jihadister behöver skapa fiender för att kunna föra sin kamp. Låt oss inte gå i den fällan att bli fiender. Krama en muslim i stället. Det är det radikalaste sättet att ta avstånd från en sådan här terrorhandling.

George W Bush påstår att han läst Bibeln varje dag under sin tid som president. Tänk om han hade koncentrerat sig på Bergspredikan och Jesu undervisning om att bemöta ont med gott. Då hade världen kunnat se annorlunda ut. Men han läste kanske Josuas bok i stället. Om och om igen.

Vi mot dem. Det verkar vara ett djupt rotat sätt för oss människor att dela in världen. Kanske är det här tribalistiska sättet att tänka och handla den starkaste kandidaten till att göra skäl för namnet arvsynd. En medfödd defekt i vår mänskliga natur som förs vidare från generation till generation. Den egoistiska ondskan är trivial och småaktig i jämförelse. De riktigt stora förbrytelserna görs av människor som offrar sig själva i tribalismens tjänst -- för nationen, folket, religionen. Vi mot dem.

Vår tids stora utmaningar handlar om att bryta oss ut ur tribalismens våldsspiral. Klimatkris, fattigdom, krig och terrorism. Ingen av dessa ödesfrågor kan lösas genom ett vi-och-de-tänkande. Vårt tänkande måste komma ikapp vårt tekniska kunnande. En enda jord. En enda mänsklighet.

"Kan vi klara det?", hör jag i bakgrunden. Treåringen ser på Byggare Bob. Svaret på frågan är alltid: "Klart vi kan!". Yes, we can.

Mina frågor och Wejryds svar

2008-11-27T13:53:00.004+01:00

hapax
Jag tänker mig att skapelsetron borde yttra sig inte bara i miljöengagemang i specifika frågor, utan också i hur vi ber och firar gudstjänst och upplever det heliga. Vad ser du för vägar till en skapelsespiritualitet i Svenska kyrkan? Eller annorlunda uttryckt: Är miljöengagemanget uttryck för centrum i vår tro? Behöver det i så fall göras tydligare, även för oss som går i kyrkan varje söndag?

Anders Wejryd
Centrum i Svenska kyrkans tro är naturligtvis Gud - Fadern, Sonen och den heliga Anden. Där finns Skaparen och skapelsen - men också vår Broder och Frälsare, samt Anden som kan nå oss människor med sin kraft överallt och i alla tider. Jag vill inte spela ut dessa sidor mot varandra. Visst är det något alldeles särskilt med friluftsgudstjänsten - men också med brödet och vinet i kyrkan, som med det materiella och människogjorda, bär Kristus själv till oss.

hapax
Hur ser du på frågan om kristendomens skuld till miljökrisen? Kan eskapistiska tendenser i kristendomen ha bidragit till skövling av jordens resurser? Eller är eskapismen en nidbild?

Anders Wejryd
Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan. Men en starkare negativ kraft har kanske varit att människan tagit in förvaltaruppdraget men glömt redovisningsansvaret.

hapax
Tack för bra svar. En sista fråga: Kommer det att bli fler interreligiösa initiativ, eller är klimatmötet en engångsföreteelse?

Anders Wejryd
Ett möte av detta slag är för oss en engångsgrej. Det blir för mycket koldioxidutsläpp av alla som åker! Däremot hoppas jag att det uppmuntrar många på många platser att ta initiativ!

Övriga frågor och svar i dagens chatt med Anders Wejryd kan läsas här.

Chatta med Wejryd

2008-11-27T09:28:00.003+01:00

Du vet väl att du kan chatta med Anders Wejryd om kristet miljöengagemang och det interreligiösa klimatmötet, på Sydsvenskans hemsida idag torsdag kl 13-14. Frågor kan ställas i förväg.

Är Bibeln grön eller grå?

2008-11-26T10:38:00.005+01:00

Det har kommit en ny bibelutgåva som heter The Green Bible, som framhäver Bibelns ekologiska budskap om skapelse, miljö och förvaltarskap. Det kan behövas som korrektiv till bibelutgåvor och teologier som ensidigt betonar att Bibeln handlar om personlig frälsning.

Samtidigt aktualiseras frågan om vilken roll Bibeln och kristendomen har och har haft för den miljökris vi försatt oss i. En vanlig ståndpunkt är att det är kristendomens fel att vi i västerlandet sett oss som jordens herrar som kan förfoga över naturen efter eget behag. Betoningen på det hinsidiga som människans mål innebär att det inte finns något egenintresse i att vårda den jord vi lever på. Själen och det andliga är av evigt värde, medan jorden och naturen ändå ska förgås.

Som alltid med sådana här svepande generaliseringar kan man förstås lika gärna hävda motsatsen. Det som möjliggjort den massiva förstörelsen av jordens resurser är ju utvecklingen inom vetenskap, teknik och ekonomi. Sedan 1600-talet har vetenskap och religion separerats i den kristna världen på ett sätt som är unikt i historien. Därför kan man lika gärna säga att det är sekulariseringen som ligger bakom miljökrisen. Teknik, industrialisering och konsumtionssamhälle har vuxit fram i opposition mot den etablerade religionen. Traditionell kristen ansvars- och förvaltarskapsmoral har setts som irrelevant inom vetenskap och ekonomi, men har inte ersatts av något annat moraliskt paradigm som kunnat bromsa exploateringen av människor och natur. Framsteg och profit har varit ledstjärnorna. Inte kärlek, helighet och förvaltarskap.

Fast egentligen spelar det förstås ingen roll vems felet är historiskt sett. Det viktiga är vad vi idag kan mobilisera för resurser för jordens överlevnad. Alla behöver hjälpas åt, oavsett vilken religiös eller sekulär tradition vi tillhör. Därför är det ett gott initiativ av Anders Wejryd att bjuda in till interreligiös klimatkonferens. Men framför allt är det upp till var och en av oss att gräva där vi står i vår egen tradition. Det är varje enskild bibelläsare som avgör om Bibeln är grön eller grå.

Här är förlagets information om The Green Bible (men ska du köpa den så är det billigare att beställa via Amazon). Här skriver Dagen om den gröna Bibeln, och här om ett liknande koncept som kallas för Rättvisebibeln.

Direktörens heder

2008-11-24T09:07:00.005+01:00

Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, sägs det. Nu har en av landets direktörskameler tagit ett oväntat språng. Lars G Nordström avstår från hela sin VD-lön på 900 000 i månaden. Det tar förstås inte kamelen genom nålsögat. Nordström har ganska många miljoner kvar. Och pengarna han avstår går inte till de fattiga, precis.

Men Nordström ger oss i alla fall en intressant illustration av skillnaden mellan heder och moral. Han säger själv att han tackar nej till lönen för att han inte vill bli uppfattad som girig. Det handlar alltså om hans heder. Nordström är mån om sitt anseende, om vad andra ska tänka om honom. Det är utsidan som räknas. Och det är en rationell, vinstmaximerande kalkyl att avstå från lönen. I det här fallet bedömde Nordström att det var en god affär att växla lönemiljonerna mot förtroendekapital. Hedern är dyrbar och värd sitt pris.

Om Nordströms lön i stället hade varit en fråga om moral, om rätt och fel, så hade det inte spelat någon roll vad tidningarna skrev om saken. Ett moraliskt ställningstagande håller för ett mediedrev. Och moral är en fråga om vad som är bäst för andra människor, inte om vad som är bäst för det egna anseendet.

Nog är det sympatiskt att Nordström värderar hedern högre än lönesaldot. Men mycket viktigare vore det om näringslivs-topparna värderade moralen högre än profiten. Kanske är det något med kamelrollen som gör den tanken utopisk.

Det magiska ordet snö

2008-11-21T08:55:00.002+01:00

Det finns inget som kan få ungarna att vakna så snabbt och på så gott humör som när man för första gången den här vintern kan viska det magiska ordet snö. Ett tunt lager pudersnö och termometern på väg upp mot plusgrader. Kommer att bli slaskigt och lerigt idag, tänker jag vuxentråkigt. Men jag får försöka se med barnens ögon i stället. En vitskimrande, förtrollad värld.

Krisdemokraterna

2008-11-17T18:46:00.003+01:00

Kyrkans Tidning intervjuar Mats Odell, som lägger ut texten kring Kd:s position i äktenskapsdebatten. Han bekräftar att Kd helt vill lyfta ut ordet äktenskap ur lagtexten och reservera det ordet för kyrkornas ceremonier. Enligt Odell är det en fråga om religionsfrihet att staten inte ska "tvinga fram" en förändring av äktenskapsbegreppet. Med hänvisning till omröstningar på nätet säger han att stödet för Kd:s syn på äktenskapet kan vara så stort som 50%. Och så föreslår han att ateister som vill ingå äktenskap och inte bara registrera samlevnad vänder sig till en kyrka för välsignelseceremoni. Kyrkans Tidning sammanfattar Odells synpunkter så här:

"Den linje som Mats Odell talade för i intervjun, är förankrad i krisdemokraternas riksdagsgrupp."

Krisdemokraterna, var ordet. Freudiansk felskrivning? Eller subtil sågning av Odells demokratisyn?

Finsex och fulsex i äktenskapsdebatten

2008-11-14T23:43:00.004+01:00

Det är fascinerande och svårbegripligt att det är så viktigt för Kd och för många kristna att bevara ordet äktenskap från de homosexuella. Som jag varit inne på tidigare, tror jag att det i botten har att göra med synen på det homosexuella sexet. För konservativa kristna går gränsen mellan tillåtet sex och syndigt sex vid äktenskapet. Äktenskapligt sex är finsex. Utom-äktenskapligt sex är fulsex. Och homosex är definitivt fulsex. Så därför krockar kategorierna om homosexuella relationer får kallas för äktenskap. Fulsex och finsex blandas på ett outhärdligt sätt.

Dagens citat

2008-11-14T23:35:00.005+01:00

"Så här vill vi ha det: gifter sig gör man genom att civilrättsligt registrera ingåendet av ett äktenskap."

Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, klargör skillnaden mellan RFSU:s och Kd:s ståndpunkter i Aftonbladet 2008-11-14. Antingen har hon läst min blogg, eller så har hon haft på TV:n någon gång de senaste veckorna.

Är äktenskapet ett bibliskt ord?

2008-11-13T23:15:00.005+01:00

Det slog mig plötsligt att jag inte visste vad äktenskap heter på grekiska. Om nu äktenskapet är ett så viktigt kristet ord som en del hävdar, så borde det ju vara vanligt i Nya testamentet. Ordet för äktenskapsbrott, moicheia, är vanligt förekommande i NT. Om man räknar med alla ord på samma stam (att begå äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, etc) blir det 32 träffar i NT. Men vad heter äktenskap?

Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.

Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?

Jag har en dröm

2008-11-12T21:51:00.008+01:00

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

Mera enighet med civiläktenskap?

2008-11-11T15:16:00.003+01:00

Allt fler röster höjs för att civiläktenskap är lösningen på oenigheten i äktenskapsdebatten. Till exempel menar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund att nyckeln till politisk och kyrklig enighet är att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig den juridiska vigselrätten. Jag har svårt att se hur detta skulle lösa något alls.

Ur politisk synvinkel skulle inte enigheten bli större. Kd har nyligen som enda parti föreslagit att kyrkornas vigselrätt ska ersättas av en civilrättslig registrering. Men även om de övriga partierna kom överens med Kd om detta, skulle de fortfarande vara oense om den lilla detalj som de hittills misslyckats att enas om. Ska ordet äktenskap användas om samkönade förhållanden? Kd skulle till varje pris vilja undvika det, medan övriga partier skulle vilja ha en lag om civiläktenskap.

Ur Svenska kyrkans synvinkel skulle farhågorna desarmeras om att riksdagen efter hand skulle kräva att alla präster skulle förrätta samkönade vigslar. Men inomkyrkligt skulle ungefär samma fråga behöva avgöras. Hur ska Svenska kyrkans vigselordning anpassas till den nya äktenskapslagen? Med eller utan vigselrätt kvarstår frågorna om hur ceremonin för välsignelse av samkönade relationer ska se ut, om denna ska ha samma namn och samma utformning som ceremonin för vigsel av tvåkönade par, och om präster ska vara skyldiga att förrätta dessa ceremonier eller om de som så önskar ska ha rätt att avstå. De som vill att samkönade par ska behandlas på lika villkor av kyrkan kommer fortfarande att tycka det, även om vigselrätten försvinner. Och de som inte vill ha samkönade kyrkliga vigslar blir nog inte gladare för att samkönade äktenskap välsignas i stället för att förrättas av Svenska kyrkans präster. Samma konflikter kommer att finnas kvar.

Avskaffad vigselrätt för kyrkorna löser ingenting. Vi kommer inte ifrån att den enda konstruktiva vägen framåt är att respektfullt prata med varandra och lyssna på varandra, i stället för att syssla med pajkastning och demonisering av motparten. Här har alla som deltar i debatten ett ansvar. Både Anders Wejryd och Elisabeth Sandlund och alla vi andra.

Fler artiklar om vigselrätten och äktenskapsdebatten finns här och här.

Barn ska inte lära sig lyda

2008-11-10T21:20:00.006+01:00

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.

Bra jobbat, Wejryd

2008-11-09T13:33:00.005+01:00

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.

Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

2008-11-08T15:20:00.004+01:00

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Homosexuella - dåligt för barn?

2008-11-07T15:39:00.005+01:00

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

2008-11-07T09:36:00.004+01:00

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Är moderaterna bra för dagisbarnen?

2008-11-06T18:46:00.004+01:00

Lite i skymundan av presidentvalet har moderaterna presenterat en mängd nya politiska förslag inför sitt framtidskonvent. Bland annat vill man begränsa vistelsetiden på dagis till max 40 timmar per vecka. För barnens skull. Intentionen är bra. Dagis är generellt sett bra för barn, men alltför långa dagar är tröttande. Så det kan vara befogat att sträva efter att barnen inte ska behöva vara alltför länge på dagis. Men moderaternas lösning på problemet är helt befängd.

För det första är förslaget fullständigt utan empati för ensamstående föräldrars situation. Det säger sig självt att den som är ensamstående förälder sannolikt behöver jobba heltid för att få ihop ekonomin. Och då går det inte att klara sig med 40 timmars barnomsorg.

För det andra är förslaget förvånansvärt oliberalt. Man frånkänner föräldrarna ansvaret och förmågan att kunna avgöra vad som utifrån den egna familjens förutsättningar är bäst för de egna barnen. Staten vet bättre. Och det ska vara lika för alla. Men alla barn är inte lika, och alla familjer har inte samma förutsättningar. Det finns säkert barn som både klarar av och behöver vara mer än 40 timmar i veckan på dagis.

För det tredje är förslaget troligen inte alls bra för barnen. De föräldrar som behöver mer än 40 timmars barnomsorg hamnar i en än mer pressad situation om de inte kan ha barnen på dagis hela tiden. Och pressade föräldrar blir sämre föräldrar. Att pussla med olika privata lösningar på de överskjutande timmarna gör lätt tillvaron stressigare för barnen, om de ska vara på flera olika ställen i stället för bara ett. Och dagis är en barnvänlig miljö med professionell personal. Det är inte självklart att detsamma kan sägas om alla bekanta barnpassare eller inhyrda tonåringar det kan bli fråga om i stället.

Om man i stället faktiskt vill hjälpa barn att inte behöva vara för länge på dagis finns det två olika ändar att nysta i. Dels kan man ge föräldrar incitament att inte ha barnen längre än nödvändigt på dagis genom att differentiera dagistaxan. Lägre avgift för kortare tid, högre avgift för längre tid. Maxtaxan har sett till att priset nu är detsamma oavsett hur länge barnen är på dagis, vilket är en ganska märklig ordning (och som främst gynnar dem som tjänar ganska bra, vilket är märkligt för ett socialdemokratiskt beslut). Dels kan man på olika sätt göra det enklare för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Till exempel genom att ge ett litet vårdnadsbidrag till dem som jobbar 75% i stället för att sponsra dem som har råd att inte jobba alls.

Självklart ska vi sträva efter barnens bästa. Men barnens bästa sammanfaller för det mesta med deras föräldrars bästa. Föräldrar som mår bra är bättre föräldrar. Därför kan man inte hjälpa barnen genom att ensidigt sätta press på föräldrarna. Hjälp föräldrarna i stället.

Kristnare politik med Obama?

2008-11-05T12:53:00.006+01:00

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Att lista sig

2008-11-04T10:42:00.002+01:00

Idag kanske jag listade mig på min vårdcentral. Jag vet inte säkert, för vi hade ett ganska förvirrat samtal om saken, sköterskan och jag. Ännu mer osäker är jag på huruvida det spelar någon roll om jag är listad eller inte. Jag går inte så ofta till vårdcentralen i egna ärenden, oftast är det ju barnen som behöver hjälp. Men jag har förstått att jag hör till den vårdcentral dit jag nu vände mig.

För några år sedan gick jag nämligen till fel vårdcentral. Det finns två stycken kommunala vårdcentraler på ungefär samma avstånd, så jag valde helt enkelt den där de svarade i telefon. Men det var fel, fick jag veta. Jag hörde till den andra. Hade jag inte ändå rätt att vända mig till vilken vårdcentral jag ville, undrade jag. Det hade jag. Men då skulle jag helst lista mig på vårdcentralen jag inte hörde till, så att fel blev rätt. Låter rimligt, tyckte jag. Men kruxet var att jag då skulle lista mig på en viss läkare. Jag kunde inte lista mig på den läkare som jag just träffat eftersom han var vikarie. Så jag stod där med en lista med namn på personer jag inte visste något om. Inga upplysningar om vem som var specialistutbildad eller vem som hade kalla händer. Det kändes lite för absurt att kryssa på måfå, så jag bestämde mig för att hädanefter gå till rätt vårdcentral. Den jag hör till.

Och idag kom alltså frågan upp om jag ville lista mig på rätt vårdcentral. Nu behövde man inte lista sig för en viss läkare, utan bara för en viss vårdcentral. Det kunde jag tänka mig. Men vad var skillnaden mellan att vara listad och att inte vara listad? Jag hörde ju redan dit. Poängen skulle visst vara att det är bra med kontinuitet i vården så att man vänder sig till samma vårdcentral varje gång. Men det gör jag ju ändå, eftersom jag hör hit. Och även om jag är listad har jag i princip rätt att gå vart jag vill. Kan det vara så att det är en fördel för vårdcentralen att många listar sig, försökte jag. Men det ville inte sköterskan svara på. Jag skulle lista mig för att det var en fördel för mig. Fast hon inte kunde nämna någon sådan fördel. Så jag svarade att det inte spelar någon roll för mig, men att de gärna får lista mig om de vill.

Det känns lite knasigt att ta upp vårdpersonalens tid med sådana här goddag yxskaft-samtal. Det är ju inte deras fel att systemet är obegripligt. Men snart ska systemet ändras igen, förklarade sköterskan. Det ska införas ett nytt vårdval som innebär att man automatiskt listas på den vårdcentral dit man hör. Vårdval, var ordet. Någon där uppe i sjukvårdsbyråkratin måste vara begåvad med en viss absurdistisk humor.

Apropå presidentvalet

2008-11-03T14:47:00.002+01:00

Visst är det lite lustigt att världens mäktigaste land inte har något riktigt namn. The United States of America är ju snarare en beskrivning av landet än ett namn. Ungefär som om vi i stället för Sverige skulle säga Det lilla kungariket i norra Europa (förkortas DLKNE).

Vigselrätt och vigselfel, igen

2008-10-30T18:23:00.006+01:00

Dagens ledare uppmanar Svenska kyrkan att släppa vigselrätten. Det kan finnas goda skäl att göra det. Den juridiska vigselrätten hör knappast till det som konstituerar en kyrka. Och att kyrklig vigsel varit normen genom flera sekel har nog medverkat till att det så ofta setts som en kyrklig angelägenhet att reglera medborgarnas familjeliv och sexualitet. Det kunde vara dags att sluta med det.

Men skälet som Dagen anför är fel. Man vill rädda undan ordet äktenskap från att besudlas av homosexuella par genom att införa en "civilrättslig könsneutral samlevnadslagstiftning" i stället för en könsneutral äktenskapslag. Bortsett från att det nog är för sent för en sådan lösning, så är det en lösning på fel problem. Problemet är inte att homosexuella vill leva ihop på samma villkor som heterosexuella. Problemet är inte hur kyrkorna ska kunna "bevara äktenskapet" och fortsätta att diskriminera homosexuella par. Det verkliga problemet är att kyrkorna under så lång tid bidragit till förtrycket av homosexuella, och att så många kristna vill fortsätta med det.

I stället för att bevara äktenskapet från de homosexuella borde kyrkorna göra bot och bättring för gångna tiders försyndelser. Det främsta ansvaret faller på Svenska kyrkan, eftersom det är den ojämförligt största vigselförrättaren bland samfunden i Sverige. Det enda sättet att idag bevara äktenskapet som ett moraliskt legitimt begrepp är att öppna det även för homosexuella par. För homosexuella har precis samma förmåga till kärlek och trohet som heterosexuella har. Diskrimineringen är omoralisk.

Sedan, när äktenskapet varit könsneutralt ett tag och många samkönade par har vigts, då kan Svenska kyrkan gärna släppa vigselrätten. Men inte just nu.

Korset och svärdet

2008-10-21T23:11:00.004+02:00

Avrustningsaktionerna mot svenska vapenfabriker väcker en hel del frågor i medier och på bloggar. Hur kan de få för sig att bryta mot lagen? Kunde de inte ha protesterat på något annat sätt? Att ta sönder vapen, är inte det en form av våld?

Man skulle kunna vända på de frågorna. Hur kan det komma sig att svenska vapen exporteras till krigförande länder, som t ex USA, fast det är förbjudet i svensk lag? Varför protesterar vi inte mer mot att svensktillverkade vapen dödar människor i krig runt om i världen? Att inte försöka stoppa vapenexporten, är inte det ett sätt att göra sig medskyldig till mord?

Som kristen finns det fler frågor att ställa sig. Att ta sitt kors och följa Jesus, vad innebär det? Korsfästelsen av Jesus var ett straff utdömt enligt romersk rätt för brottet att göra uppror mot Rom. Jesus bröt mot lagen. T ex när han botade på sabbaten, när han lät sig hyllas som kung, och när han drev ut månglarna ur templet. Korset var en direkt konsekvens av att Jesus följde Gudsrikets lagar, och därför kom att bryta mot romarrikets lagar. Så vad innebär det idag att ta sitt kors? Korsfästelse är lyckligtvis avskaffat som lagens strängaste straff. Så idag blir det snarare: Att ta sitt fängelsestraff och följa Jesus. Kanske är det inget självändamål för en kristen att hamna i fängelse. Men vi borde göra vad vi kan för att upprätthålla Gudsrikets lagar om kärlek och barmhärtighet och ickevåld. Även när det för oss i konflikt med världsliga lagar.

Problemet med avrustningen av granatgevär och haubitsar är inte lagbrottet. Problemet är att det finns många vapen kvar som inte är avrustade.

Här skriver Annika Spalde om avrustningsaktionerna.

Dagens citat

2008-10-20T22:35:00.004+02:00

Dagens citat är ganska gammalt. Albert Einstein ska ha uttryckt sig så här om mänsklighetens stora utmaning i atomåldern:

"A human being is part of the whole called by us universe, a part limited in time and space. We experience ourselves, our thoughts and feelings as something separate from the rest. A kind of optical delusion of consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from the prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty. The true value of a human being is determined by the measure and the sense in which they have obtained liberation from the self. We shall require a substantially new manner of thinking if humanity is to survive."

Mänsklighetens överlevnad är en fråga om andlighet. Vi känner till problemen. Vi vet ungefär vad som måste göras. Men klarar vi att prioritera allas gemensamma bästa framför det som är kortsiktigt bekvämt för oss själva? Kan vi "vidga vår cirkel av medkänsla" till hela mänskligheten, till hela jorden? Det är frågan.

Att dra Gud inför rätta

2008-10-18T11:18:00.003+02:00

Ernie Chambers från Nebraska, USA, har försökt lämna in en stämning mot Gud i en lokal domstol. Enligt Chambers borde Gud ställas till svars för naturkatastrofer och annat elände som drabbar mänskligheten. Men domstolen i Douglas County avvisade stämningen med motiveringen att Gud inte har någon känd adress att delge stämningen till. Ganska humoristiskt för att vara en domstol.

Men ändå lite fegt. Gud har ju dragits inför rätta förr och blivit fälld. Av Job i Bibeln. I trettio kapitel anklagar Job Gud för att vara orättfärdig och godtyckligt plåga människorna. Job har inget hopp om att få rätt, eftersom Gud inte bara är motpart utan också enväldig domare. Men han talar ut ändå. Det märkliga är att Gud till slut ger honom rätt. Job har sagt sanningen om Gud, till skillnad från de självutnämnda advokaterna som försökte försvara Gud.

Det är svårt att se någon sammanhängande logik i Jobs bok. Men en slutsats borde vara att Gud inte behöver några apologeter. Det är bättre att tala ut och säga sin sanning till Gud än att försöka finna logiska lösningar på teodicéproblemet. Det är fritt fram att dra Gud inför rätta.

Bokstavstrogna kristna greps av polisen

2008-10-17T19:13:00.011+02:00

Ett antal plogbillsaktivister greps igår efter att ha avrustat granatgevär i Eskilstuna och fälthaubitsar i Karlskoga. Plogbillsaktivister tar bokstavligt på profetiorna i Jesaja 2:4 och Mika 4:3 om att smida svärd till plogbillar. Vapen avrustas symboliskt för att bereda rum för nyttig produktion i stället.

De som greps igår var inte bara bokstavstrogna utan också liturgiskt medvetna, eftersom det är just den här kommande söndagen som Jesaja 2:2-5 är en av läsningarna i Svenska kyrkans evangeliebok. Två av deltagarna i de här plogbillsaktionerna är Annika Spalde och Pelle Strindlund som tidigare nämnts på den här bloggen. Annika och Pelle är aktiva i Svenska kyrkan och har publicerat ett par böcker om ickevåld och kristen tro.

Läs mer om avrustningsaktionerna här och här.

Uppdatering: Här skriver Dagen om aktionerna, men utan att notera att majoriteten av deltagarna är kristna och har varit aktiva i Plogbillsrörelsen och Kristna Freds under många år.

Uppdatering igen: Nu har Dagen lagt till i artikeln att några av aktivisterna är kristna med bakgrund i Plogbillsrörelsen. Undrar om de på Dagen läser min blogg...

Dagens citat

2008-10-16T23:56:00.003+02:00

Nina Björk formulerar sig ofta på sätt som tål att grunnas på ett tag. Så här säger hon i en intervju, apropå att hon fått kritik för att hon kritiserat att vi försöker konsumera oss lyckliga:

"Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Ja, vad bör vi bli lyckliga av? Någon som har förslag?

Ny attityd till sex?

2008-10-15T22:09:00.004+02:00

En nybildad evangelikal rörelse vill vara med i samhällsdebatten och börjar med en debattartikel där de hävdar att "samhället måste få en ny attityd till sex". Det kan hända. Men mitt intryck är att den nya attityd de förespråkar är ganska gammal och beprövad. Skuldbeläggande av alla sexuella relationer utanför äktenskapet har prövats. Det blev aldrig så värst bra.

Kanske är jag fördomsfull när jag tolkar dem så. Men det illustrerar i så fall bara den motvind kyrkliga röster har när de uttalar sig om sexualmoral. Kombinationen kyrka, sex och moraliserande är såpass sliten att det är svårt att komma igenom med ett konstruktivt budskap. Det ska inte hindra oss från att hävda att alla mänskliga relationer, även sexuella sådana, ska präglas av kärlek och respekt. Men debattartiklar om den promiskuösa ungdomens moraliska förfall torde inte göra så mycket nytta. Inte den här gången heller.

Lågan

2008-10-14T08:15:00.002+02:00

Gud, tänd du i mitt hjärta
en kärlekens låga
till min nästa, till min fiende,
till min vän, till alla mina släktingar,
till den modige, till slyngeln, till slaven,
- du Marias allra käraste son -
från den ringaste av alla levande väsen,
till det namn som är högst bland alla.

-- Carmina Gadelica

Tacksägelsedag i finanskrisens tid

2008-10-12T23:08:00.008+02:00

Det bästa i livet är gratis. Annat som vi behöver är ganska billigt. Det som är dyrt är allt det där som vi inte alls behöver men som ska säljas till oss med mördande reklam. Kanske kan finanskrisen få oss att köpa lite mindre, så att det mördas färre vattendrag och träd och vi får lite mer tid över till det som är viktigt på riktigt. För inte behöver det kosta så mycket att leva.

Idag har jag och treåringen åkt lokaltåg. Stort äventyr för honom, och därför ganska roligt även för mig. Man måste förstås ha biljett, men månadskortet är redan betalt så det kändes gratis att åka.

Sedan gick vi en bit. Tittade på höstlöven och fåglarna och cyklarna och bilarna. Alldeles gratis.

Så kom vi fram till kyrkan och firade tacksägelsedagsgudstjänst. Fullsatt i kyrkan eftersom förskola och miniorer och de nya konfirmanderna var där. Klokt nog avstod prästen från att predika, så vi bara sjöng en massa glada sånger och firade nattvard och tände ljus. Treåringen blev lite blyg och förskrämd för att det var så många där, men jag var glad och stolt över min kyrka där folk med alla möjliga färger och former och familjekonstellationer minglar och möts. Sedan åkte treåringen rutschkana och jag fikade och pratade. Nästan gratis. En symbolisk slant i kollekten eftersom jag missade kollektändamålet, och ingen frivillig gåva till diakonin för den vegetariska kyrklunchen. Snålt, men jag kompenserar nästa gång.

På eftermiddagen lekte barnen i trädgården medan jag plockade äpplen och försökte stuva in trädgårdsmöblerna i det alldeles för lilla skjulet. Gratis.

När ungarna somnat kokade jag äpplamos. Farmor skulle nog inte godkänt det, men jag tyckte det blev bra. Fem kronor för sockret och elen, ungefär.

Tack Gud för finanskris och höstlöv och äpplamos och hemska små ljuvliga barn.

Uppdatering: Här står det om Anglikanska kyrkans råd och böner i finanskrisens tid.

Just to Be

2008-10-12T14:20:00.001+02:00

Just to be is a blessing.
Just to live is holy.

-- Rabbi Abraham Heschel

Kris

2008-10-11T09:42:00.003+02:00

Vadå finanskris. Den verkliga krisen just nu är skadesituationen i fotbollslandslaget. Ikväll hoppas jag på minusgrader, dimma och underkylt regn, åtminstone i trakten kring Råsunda. Då kanske B-laget kan klara oavgjort mot Portugal. Kanske.

Giving Thanks

2008-10-11T08:03:00.003+02:00

When you arise in the morning,
give thanks for the morning light,
for your life and strength.
Give thanks for your food
and the joy of living.

If you see no reason for giving thanks,
the fault lies in yourself.

-- Tecumseh

Mer om kristen höger och vänster

2008-10-11T00:57:00.003+02:00

Vill bara göra bloggens besökare uppmärksamma på att diskussionen om Clapham och Broderskap och kristen politik fortsätter i kommentarerna här och här. Både Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och Tuve Skånberg och Stefan Swärd kommer till tals.

The Blessing of Light

2008-10-10T08:15:00.002+02:00

May the blessing of light be on you,
light without and light within.
May the blessed sunshine shine on you
and warm your heart
till it glows like a great peat fire,
so that the stranger may come
and warm himself at it,
and also a friend.

-- Traditional Irish Blessing

Frikyrklig rektor, fördomar och mediedrev

2008-10-09T22:10:00.004+02:00

Den nye rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson, har blivit ifrågasatt för sin frikyrkliga bakgrund. Det är förstås fördomsfullt att tro att han skulle vara ovetenskaplig eller homofob bara för att han varit pingstvän och nu är baptist. Samtidigt är det intressant att se vad det är som ligger bakom mediernas uppmärksamhet av invändningarna mot Per Eriksson.

Cecilia Hägerhäll, universitetslektor i biokemi, är en av dem som framfört skarpast kritik mot Per Eriksson. I dagens Sydsvenskan skriver hon en insändare (tyvärr hittar jag inte den på nätet) där hon förklarar sina uttalanden. Hon blev oförberedd uppringd av en reporter och svarade spontant på frågorna. Och hennes misstänksamhet mot Pingstkyrkan bottnar i att de pingstvänner hon mött har varit sådana som velat underkänna evolutionsläran för att den strider mot Bibeln.

Detta är klargörande, tycker jag. Hennes uttalanden är fortfarande fördomsfulla. Men vem skulle inte framstå som fördomsfull om man oförberedd fick frågor om något man inte vet så mycket om? Medierna letar efter konflikter. Och konflikterna renodlas och förstärks när de refereras av andra medier och allsköns bloggare. Vi kanske ska vara lite försiktiga med att ge omdömen om människor utifrån ett tidningsklipp. Och kanske kunde fördomar mot frikyrkorna bäst bemötas genom tydliga avståndstaganden från vetenskapsförakt och homofobi.

Äktenskapets fröjder

2008-10-09T15:08:00.005+02:00

Dagens spaning är att bloggande frikyrkopastorer gärna framhäver sin äktenskapliga lycka. Tre bloggar av relativt välkända pastorer har jag besökt idag. Den ene saknar sin bortresta hustru och ser fram emot att kasta sig över henne när hon kommer innanför dörren. Den andre drömmer om vad han och hustrun ska göra när barnen är utflugna. Och den tredje hyllar sin hustru i rörande ordalag i samband med hennes födelsedag.

Kanske skriver de bara det som hjärtat är fullt av. Men samtidigt är de förstås medvetna om att deras bloggar läses av många, och att äktenskapets vem och hur just nu debatteras med större intensitet än någonsin. Därför kan det vara rimligt att också se det personliga som politiskt. När pastorernas äktenskapslycka exponeras i offentligheten får den en politisk dimension. Men exakt vilket det politiska budskapet är kan nog uppfattas på olika sätt. Kanske handlar det om att äktenskaplig lycka är ett ideal som man gärna framhåller. Kanske handlar det om det heterosexuella äktenskapets värde.

För mig är det slående att den kärlek, tillgivenhet, åtrå, längtan, uppskattning, närhet, gemenskap och tacksamhet som pastorerna uttrycker gentemot sina hustrur, är precis samma känslor som kan finnas i en trogen relation mellan två kvinnor eller två män. Detta skulle kunna vara grunden för empati och förståelse för människor som lever i samkönade relationer. Enligt den gyllene regeln borde det rent av vara det. Så väljer jag att tolka pastorernas vittnesbörd.

Crooked

2008-10-09T10:09:00.001+02:00

May your trails be crooked,
winding,
lonesome,
dangerous,
leading to the most amazing view.

-- Edward Abbey

Mera seriöst om kristen höger och vänster

2008-10-08T19:28:00.004+02:00

Det är lite tråkigt att meningsutbytet mellan Broderskap och Claphaminstitutet så snabbt urartade till pajkastning. Båda parter försöker ta poäng genom att stämpla ut varandra som extremister i stället för att söka ett konstruktivt samtal. Det är synd. För det finns mycket intressant som skulle kunna sägas om kristen vänster och kristen höger, och om kristet engagemang i politiken överhuvudtaget.

Här är några frågor som jag gärna skulle se Broderskapare och Claphammare skriva mer om:
# Kristna människor har uppenbarligen olika ståndpunkter i alla politiska stridsfrågor. Vad är det då man gör anspråk på när man hävdar att just den egna ståndpunkten är uttryck för ett kristet ställningstagande? Kan man hävda att en åsikt är mer kristen än en annan?
# Finns det något som är gemensamt för kristen höger och kristen vänster? Kan man över den politiska skalan känna en samhörighet i att vara kristna? Eller är man varandras huvudfiender eftersom man kämpar om samma kristna väljare?
# Vad är egentligen syftet med att formulera just en kristen politisk hållning? Handlar det om att mobilisera kristna väljare? Eller finns det ett specifikt kristet bidrag till politiken? Ett kristet sätt att göra politik? Kanske rent av ett mer respektfullt sätt att bemöta sina meningsmotståndare?
# Vad är den kristna vänsterns bidrag till den politiska vänstern? Vad är den kristna högerns bidrag till den politiska högern? Med kristen höger menar jag förstås svensk kristen höger, typ kd. Eller kristna liberaler eller konservativa. Och med kristen vänster menar jag inte bara Broderskap, utan också kristna i mp och v och i utomparlamentarisk vänster.

Broderskaps debattinlägg finns här och här och här, Claphaminstitutets inlägg här och här.

The Sky is the Limit?

2008-10-08T12:19:00.006+02:00

Broderskap är inte för mångifte, skriver Dagen. Det låter rimligt, tycker jag. Någonstans måste man dra gränsen. En del åker till Bali och gifter sig. Men ända till månen, det blir för mycket koldioxid-utsläpp.

Uppdatering: Nu har de rättat stavningen i rubriken. Men det var kul så länge det varade.